Att elefanter är stora det vet vi. Men man inser nog inte riktigt hur stor förren man sitter gränsle bakom öronen och tittar ner. Jag brukar inte vara speciellt höjdrädd, med detta är svindlande. Och att det inte finns något att hålla i sig i förrutom två taniga axlar gör ju inte saken bättre. De första stegen gör att hela den grå sticksiga ryggen reser sig som en våg. Jag känner hur balansen börjar svikta och kramar reflexmässigt den stackars indierns axlar allt vad jag orkar. Om det gör ont visar han det i alla fall inte. Hon är väl rätt van vid klumpiga turister. Ett par varv kring den öppna planen sedan är åkturen över. Kan ju inte låta bli att tycka lite synd om elefanten. Kan ju inte vara särskilt stimulerande att gå runt runt hela dagarna i ända. I stekande sol och med dumma turister på ryggen dessutom. Men detta är inte hennes enda jobb, förklarar skötaren. Samira, som hon heter, arbetar egentligen på ett sågverk och extraknäcker bara lite här under turistsäsongen.