16 grader celsius och snö

image

Ljumma vindar sveper över Londons gator och termometern visar på 16 grader – en rätt så angenäm temperatur för att vara i mitten på november. Det är söndag eftermiddag och vi tycker det är anmärkningsvärt mycket människor ute på stan. Regent Street spärras av för biltrafik och man har börjat rigga upp en scen. Vidare in på Oxford Street så öppnar sig plötsligt himlen – och stora vita snöflingor singlar sakta ner. Förvånade ansikten vänds uppåt, händer sträcks ut – ivriga att fånga en flinga eller två. Det hela liknar lite en kuliss till en Disneyfilm och det tar några sekunder innan vi, och många andra, inser att det mycket riktigt är fejk. Så klart, så här i efterhand – med tanke på temperaturen. Men för en kort stund kändes det väldigt trovärdigt och den där härligt barnsliga julstämningen infann sig för några sekunder. Vi förstår nu vad alla förberedelser beror på och varför alla människor tillsynes vallfärdar mot huvudstadens mest kända shoppinggator – det är i dag som julbelysningen tänds. Tyvärr har vi inte tid att hålla oss kvar då vi har ett flyg att passa – men vi lämnar London med en liten uns av julstämning.

 

Publunch

Den roströda färgen är tillräckligt transparent för att blotta pusslet av mursten inunder. Inslag av svart och guld förhöjer intrycket. Oavsett så fastnar puben The Glassblower lätt i blickfånget då den sticker ut som ett färgsprakande sjut mitt i en ykorsning, snett bakom Piccadilly Circus. Som namnet förtäljer så har platsen en historia som arbetsplats för glasblåsare.

“With nearly 300 years of history, Taylor Walker still believe that the same things are as important to us as the day we started; great quality, freshly prepared food, your favourite drinks and friendly service in a relaxing British pub with a welcoming atmosphere”

Detta må vara en romantiserad och självutnämnande beskrivning men vi är beredda att hålla med i det stora hela. En hamburgare i all sin enkelhet, serverad på en planka tillsammans med en knippe frasiga pommes. Detta tillsammans med ett glas chardonnay och vi är fullt nöjda. Servicen är inget att anmärka på och atmosfären, som är det viktigaste av allt i pubsammanhang, är som utlovat avslappnad och varmt välkomnande.

Varuhusens varuhus

image

Jag är inget stort fan av varuhus i allmänhet. Ofta råder trängsel och en uppstissad stämning, och den obekväma butiksbelysningen har en tendens att kännas alltför påträngande. Harrod’s bryter mot alla normer. Den otroligt pampiga interiören med blankpolerat marmorgolv, smyckade pelare och upplysta takkronor sätter ribban högt och man har ansträngt sig väl för att inreda i samma anda. Med lyckat resultat. Allt är fantastiskt snyggt och välordnat, utan att för den sakens skull bli stelt eller opersonligt. Atmosfären är varmt välkomnande och behagligt lugn. Här finns allt – kosmetika, kläder, smink, möbler och en livsmedel- och delikatessavdelning som triggar smaklökarna vid blotta åsynen. Inte direkt några röda prislappar, men man har ju heller inte utgett sig för att vara något annat än ett exklusivt varuhus. Tjock plånbok eller inte – det är väl värt ett besök, om än för att bara titta och ”souvenirshoppa”.

Thank you for the music

En chockvåg sprids över världen med uppgifter om ett flertal terrorattentat genomförda i Paris under föregående kväll. Syftet är uppenbart och rädslan oundviklig. Plötsligt känns hotet alltför nära. Det vilar en världsomspännande sorg över de som fått sätta livet till i detta fasansfulla psykologiska spel, men det finns också en uppdämd ilska som kokar i perferin. Hatet gror, men också kärleken. Dessa gemensamma känslostormar tycks ena männsikor och vart vi än går vajar flaggorna på halv stång.

Mörkret sänker sig över Londons gator. På den historiska puben The Swan, belägen längs med Bayswater Road intill Lanchester Gate, har ”dining hour” precis övergått i ”bar hour”. Doften av fish and chips hänger kvar och gyllengul vete-dryck skummar ur kranarna. Akustiska strängar slår an och lokalen uppryms av en stämma värdig nog att ta sig an Beatels, Rolling Stones, U2 och andra legendarer. Med ens känns världen som en lite bätte plats, och jag tycker mig ana en strimma ljus i mörkret. Få saker kan framkalla en sådan sinnestämning som musik. Skänker en tacksam tanke till alla duktiga musiker och låtskrivare som hjälper till att sprida hopp i en orolig värld.  ”Here comes the sun, and I say it’s alright”…. Medans vi lyssnar till dessa befriande ord belyses byggnader och monument världen över i trikoloren rött, blått och vitt.

 

 

 

Blame it on the Prime Minister

Folk hopar sig, och plötsligt tar det stopp. Vi är slukade av massan och någon gör ett försök att sticka till oss en pappersflagga i grönt, vitt och orange. Först då lägger vi märke till att majoriteten av människorna omkring oss till synes är av indiskt ursprung. Vi kommer varken framåt- eller bakåt, utan får tålmodigt stå kvar och vänta.

En svart bil, tonade rutor – fångad i en kortege av säkerhet. Portarna till Buckingham Palace öppnas under sträng bevakning och stängs lika fort igen, och folkets jubel lägger sig innan det ens hinner börja. Entusiastiska men något besvikna miner när Indiens premiärminister Shri Narendra Modi osynlig sveper förbi.

Folkmassan luckras upp och vi tillåts gå vidare. Just som vi kommit tillräckligt långt för att det ska vara försent att vända om, men fortfarande har några hundra meter till nästa bebyggelse, öppnar sig himlen. Våra nyinköpta ”I love London” – paraplyer förbarmar sig över våra huvuden och vi kan, om än med något skymd sikt, se ut genom den genomskinliga platsen. Men allt nedanför axlarna är utom räddning, vi är precis skyblöta. Några minuter försent flyr vi in i en busskur i väntan på att ovädret ska dra vidare. Jeansen sitter som fastklistrade mot låren, och mina skor rymmer tillammans en mindre sjö – tack för det premiärminsitern!

 

Älska brittisk pubkultur


 

Engelska pubar är bland det charmigaste som finns – enligt min mening. Den avslappnade atmosfären, konsten att få en inredning a’ la farmors vardagsrum att verka helt rätt och inte minst tillgängligheten i form av ”en pub i varje hörn”  är några av många skäl att älska brittisk pubkultur.

Mittemot vårt hotell, så nära att vi nästintill kan ta på den från hotellrumsfönstret, ligger kvarterspuben  ”The Mitre”. Redan vid första anblicken, innan den tunga porten av svartlackerat trä och krom hunnit sluta sig bakom våra ryggar, känner vi den välkomnande hemtrevliga stämningen. The Mitre symboliserar allt som vi i våra mått mätt önskar av en brittisk pub. Min vän, arbetskollega och även bloggkollega (besök hennes blogg på http://lisasreseblogg.com) råkar av en slump också befinna sig i London med sin mamma. På ett närliggande hotell dessutom. Så självklart möts vi upp ”över en pint” – ta seden dit man kommer…

 

 

Svansjön

image

Vid en sjö, i en park – i en världsmetropol. Hyde Park’s konstgjorda sjö Serpentine har ett rikt fågelliv. Att duvor, fiskmåsar och gäss ter sig orädda mot människor är vi vana vid, men att se svanar vaggandes bland barn och vuxna som frikostigt låter dem picka brödsmulor från sina handflator känns mer som en raritet.

 

 

Omfamnad av Notting Hill

Ett stilla regn singlar ner över det hav av paraplyer som täcker Portobello Road. De charmigt pastellfärgade fasaderna står pall mot den gråmulna himlen och mysfaktorn kvarstår vädret till trots. Det är lördag och marknad, och det är nästan så att jag tycker mig höra Otis Reddings soulstämma: ”Ain´t no sunshine when she´s gone” när vi följer Hugh Grants fotspår i vad som fortfarande känns som en filmkuliss.

Det var många som fick upp ögonen för Notting Hill efter det att filmen med samma namn gick upp på vita duken 1999 och blev en enorm succé världen över. Och i mitt tycke är stadsdelen värd sin uppmärksamhet. De krokiga gatorna, de mjuka färgerna som får husen att gå hand i hand, de trånga antikvitetsbutikerna utan någon som helst ordning eller logik och doften av en rykande färsk caffe latte som serveras utomhus mitt i november. Härligt flummigt och kärleksfullt omfamnande.

Storbritanniens dyraste adress

Grindarna öppnas och vi blir vinkade åt sidan av en vakt med gul reflexväst. En svartlackerad bil med tonade rutor glider sakta förbi, på väg ut från Kensington Palace. Vi blir lite ”starstruck”, även om vi inte kan se in genom de mörka glasen, bara av tanken på vem som kan tänkas gömma sig därinne.

Vi följer bilens riktning och några steg senare befinner vi oss utanför Kensington Garden, på en folktom allé som överskuggas av sagolika träd som trots årstiden fortfarande skiftar i grönt. Trottoarerna kantas av stängsel och murar, tillräckligt höga för att mota objudna besökare men låga nog för att det fortfarande ska kännas smakfullt. Enorma vackra hus ryms innanför tomtgränserna. En del är ambassader, men här finns också luxuösa privatbostäder. Det är så tyst och stilla, och med parken och palatset alldeles inpå knuten är det nästan svårt att föreställa sig att detta är en gata mitt i centrala London.

Vid slutet- eller början av gatan möts vi av beväpnade vakter och i mitten en säkerhetshytt som alla – gående och bilister – måste passera. Det råder ingen tvivel om att säkerheten är rigorös. Detta är Kensington Palace Gardens – omnämnd som Storbritanniens dyraste och mest exklusiva adress.

Vi passerar en vitkalkad pelare ”In” som markerar ingången till denna skyddade värld, och kommer ut på bullriga Bayswater Street. Här pågår storstadslivet som vanligt, utan att störa det stilla livet innanför murarna.

Hämta andan

Vad vore London utan sina parker? Vårt hotell ligger bara en parallellgata upp från där Hyde Park och Kensington Garden möts. Så fort man kommer innanför grindarna så går pulsen ner, allt buller och brus försvinner (som om någon lagt ett lock på) och man kan andas vad som känns som frisk luft i stadssammanhang. Svårt att ta in att man är omringad av en mångmiljonstad.

Det är inte bara männsikor som trivs i de välordnade parkerna, vart vi än går tittar nyfikna ekorrar fram och ståtliga silvergrå gäss vaggar av och an. Parkerna är enligt mig en förutsättning för att man skulle kunna leva i en stad som London. De utgör ett välbehövligt och nödvändigt andningshål.