Folk hopar sig, och plötsligt tar det stopp. Vi är slukade av massan och någon gör ett försök att sticka till oss en pappersflagga i grönt, vitt och orange. Först då lägger vi märke till att majoriteten av människorna omkring oss till synes är av indiskt ursprung. Vi kommer varken framåt- eller bakåt, utan får tålmodigt stå kvar och vänta.

En svart bil, tonade rutor – fångad i en kortege av säkerhet. Portarna till Buckingham Palace öppnas under sträng bevakning och stängs lika fort igen, och folkets jubel lägger sig innan det ens hinner börja. Entusiastiska men något besvikna miner när Indiens premiärminister Shri Narendra Modi osynlig sveper förbi.

Folkmassan luckras upp och vi tillåts gå vidare. Just som vi kommit tillräckligt långt för att det ska vara försent att vända om, men fortfarande har några hundra meter till nästa bebyggelse, öppnar sig himlen. Våra nyinköpta ”I love London” – paraplyer förbarmar sig över våra huvuden och vi kan, om än med något skymd sikt, se ut genom den genomskinliga platsen. Men allt nedanför axlarna är utom räddning, vi är precis skyblöta. Några minuter försent flyr vi in i en busskur i väntan på att ovädret ska dra vidare. Jeansen sitter som fastklistrade mot låren, och mina skor rymmer tillammans en mindre sjö – tack för det premiärminsitern!