På återseende Kefalonia!

image

Solen närmar sig horisonten och himlen bjuder på ett skådespel av eldiga färger. Från balkongen bevittnar vi resans sista solnedgång. Andrew Apartments har utöver utsikten varit till belåtenhet. Rymlig, fräsch lägenhet och trevligt poolområde. Städningen får högsta betyg – kliniskt rent. Måste även ge en eloge till ägaren Dimitri som varje morgon setts liggande på alla fyra för ett minutiöst rengörande av poolen. Byggnaden rymmer 11 lägenheter – ingen reception, restaurang, bar etc. Lugna sköna omgivningar, men med huvudgatans utbud inom minuters gångavstånd. Ett par branta backar leder upp till hotellet vilket kan upplevas som lite kämpigt, särskilt på väg hem från stranden när solen är som hetast. Men är man bara frisk i benen så är det inget problem att tala om. Som en parentes bör tilläggas att Andrew Apartments tydligen hetat Terrys’s Apartments tidigare. Det förbryllade oss när vi skulle boka resan att vi inte hittade några omdömen om boendet någonstans på nätet. En aning oroväckande så vi gav oss in på Google earth för att försäkra oss om att stället fanns på riktigt. Vi zoomade in och där var det – under namnet Terry’s Apartments. När vi i stället sökte på detta namn dök flera recensioner från bl.a Tripadvisor upp. Goda omdömmen, vilket är välförtjänt.

”Lassi centrum” består egentligen bara av en enda lång huvudgata kantad av restauranger, super markets och en och annan souveniraffär. Inte speciellt genuint, men utbudet räcker gott för en vecka och det finns ett flertal bra restauranger och mysiga barer att välja på. Och för den som önskar ett större utbud så ligger Argostoli, öns huvudort, endast några kilometer bort. Vi gjorde ett tappert försök att gå in dit en kväll, men vi vände halvvägs då trottoaren tog slut. Några fler ansträngningar blev det inte, vi valde bekvämligheten denna gång pga barnvagn-baby-sova-situationen.

Har förstått att Kefalonia är en ö som bör ses med bil. Utanför Andrews står ett flertal hyrbilar parkerade, många har valt att ha bil hela veckan. Denna gången passade det inte vår situation, utan vår prioritering har varit sol, bad, äta gott och bara mysa med familjen. Men jag känner att jag gärna reser tillbaks till Kefalonia, och då är det kanske läge att vidga vyerna lite.

Annonser

Lunchdejt med Medelhavet

Trots att den ”större delen” av Makris Gialos är betydligt mer lättillgänglig och välordnad så föredrar vi ”Lilla Makris Gialos”. Den omedelbara närheten till havet vart än på stranden man befinner sig och de lummiga träden som sånär kittlar en på ryggen gör att denna delen känns mer intim och exklusiv, sin enkelhet till trots.

Taverna Makris Gialos hänger på en liten bergsknalle alldeles ovanför den gyllengula strandremsan. Utsikten sträcker sig över parasollernas solblekta blå vävnader och vidare ut mot öppet hav. Det är en enkel taverna, men maten är god och servicen bra. Och med sin enastående placering, vad mer kan man önska av en lunch på stranden?

Parallellt med Taverna Makris Gialos, på en liten bergsplatå intill, ligger en Snack Bar som serverar dryck och enklare rätter. Spartanskt, men på ett charmigt sätt. Inte heller här är utsikten något att klaga över, och deras club sandwich är i sig värt ett återbesök. De smala trapporna som krampar sig fast vid bergssluttningen har väldigt lite lutning och jag skulle nästan säga att det är omöjligt att ta sig upp med barnvagn. Så här får vi nöja oss med take away.

 

Grekland möter Asien på Lassis mysigaste restaurang

Trädkronorna bildar ett tak av löv och ljussättningen, som är ett potpurri av levande ljus i olikfärgade lyktor och artificiellt sken i varma toner, bidrar till en närmast magisk stämning.  Sirtaki garden är lite av en oas där den ligger lite halvt undangömd ett par trappor ner. Likt de flesta restauranger i Lassi så löper huvudvägen förbi strax utanför, men känslan är att vi befinner oss bortanför allt och alla. I en trädgård någonstans, där Grekland möter Asien på ett oerhört smakfullt sätt. Rundad bambu och överdimensionerade kuddar interigreras friskt med det klassiska ”tavernamöblemanget” och sällan har väl något känts mer rätt. I en sån här miljö så blir maten nästan sekundär, men Sirtaki levererar även på detta plan. Förrätten bestående av friterad aubergine fylld med ost är en fullpoängare, och pastan som följer sällar sig till de bättre måltiderna under resan.

Man kan lätt missta Sirtaki garden för att endast vara en bar. Sirtaki Tavera, den huvudsakliga restaurangen,  ligger nämligen på andra sidan av entrén. Här råder en helt annan atmosfär: det är tätt mellan borden, fullt med folk och musik och dans vävs in mellan måltiderna. Menyn är exakt samma inne på trädgårdsavdelningen, men hit har endast ett fåtal middagsgäster hittat. De andra har nog inte upfattat att man även kan äta här. Det var en slump att vi själva hittade hit och nu när vi för andra gången på en vecka befinner oss i ”den hemlighetsfulla trädgården” känner vi oss nästan som lite stammisar.

 

Serpentinvägar, sköldpaddor och scenisk strand

 

Det råder ingen brist på biluthyrningsfirmor i Lassi. Avis, Hertz, Sixt, Cbr… de avlöser varandra. För att få hyra bil i Grekland gäller generellt att man måste uppnått en ålder på minst 21 år. Där har vi god marginal. Utöver den rätta åldern krävs ett giltigt körkort, något som Erik beslutat att plocka ur plånboken och lämna i en byrålåda hemma i Kungsbacka. I fall man skulle bli bestulen… ”say no more”…Betyder detta då att JAG ska köra!? På denna ö som är allt annat än platt. Känner att jag börjar bli lite småsvettig, och det är inte bara förmiddagssolen som är orsaken. Vi konsulterar en säljare på Cbr, som är den uthyrningsfirma som Airtours har avtal med, och enligt honom kan vi kontakta trafikverket i Sverige och be dem faxa (!) en kopia på körkortshandlingarna. Så efter att vi spenderat vad som känns som en evighet i telefonkö och fått ett antal Euro adderade till mobilräkningen kommer vi äntligen fram. Vi får bekräftat att de kan skicka över dokumentet, lämnar biluthyrningsfirmans faxnummer och hoppas att allt ska gå vägen. Under tiden vi väntar på att körkortet ska ”trollas fram” börjar vi titta på olika hyralternativ, och blir då informerade om att minimumtiden för att hyra en bil är tre dagar. Vi förklarar att vi endast kommer att utnyttja bilen en dag och försöker förhandla oss till ett reducerat pris. Detta resulterar i att den nyss så trevlige säljaren blir mycket upprörd, det går inte under några omständigheter att hyra bil en dag. Vi dröjer oss kvar en stund i hopp om att faxen ska vakna till liv, men  den visar inte tillstymmelse till aktivitet. Nu när vi uppenbarligen inte kommer att hyra bilen här så blir situationen med ens besvärande, och efter en stund ger vi upp och avlägsnar oss. På väg ner mot stranden passerar vi en skylt: Car rental, low rates. Signaturen är Pefanist Travel. Vi går in och pratar med säljaren. Allt verkar vara i sin ordning med försäkringar etc. och här kan man hyra bil för Euro 60 per dygn. Vi orkar inte ödsla mer tid på detta utan bokar en bil att hämtas nästkommande dag.

Det är hett, temperaturen måste ha stigit ett antal grader jämförelse med föregående dagar, där vi står i väntan på att bilen ska lämnas ut. Det är inte den mest moderna eller bekväma bil vi skådat, men den är ok. Så efter vi fått dem att åka efter en ny bilbarnstol, den första var lite ranglig, och kontrollerat den ur alla möjliga vinklar så är vi redo att rulla. Med mig vid ratten, vi orkar inte med en omgång till med trafikverket utan vill komma i väg.

Hastighetsbegränsningen runt om ön ligger på 40km/h, med undantag från västkusten där vi befinner oss. Här gäller 30km/h. Lägg till usla vägar på det och vi börjar förstå varför man rekommenderar tredagars hyra. Det här lär ta tid.

Vårt första stopp är Argostoli, öns huvudort som ligger endast några få kilometer från Lassi. Bara att ta sig in i den lilla stadskärnan och komma framåt överhuvudtaget tar en evinnerlig tid. Vi befinner oss snart i ett virrvarr och smala backiga gator med bilar som kommer från alla håll och kanter. Man har parkerat på längden, tvären och näst intill på höjden. Här råder lite smått kaos. Jag känner mig som fånge i en labyrint och bara kör och hoppas komma ut någonstans. Efter många turer planar vägen äntligen ut och jag parkerar snabbt som ögat, lite på sniskan på en säkerligen olovlig parkeringsplats intill hamnpromenaden. Vi får turas om att gå ut ur bilen medans den andre får vara kvar med Alice, beredd att köra.

IMG_8573

Jag har siktet inställt på fiskebåtarna som radat upp sig intill kajkanten. Jag ser att det bildats en liten folksamling och att samtliga blickar är riktade mot vattenytan. Det är ett bra tecken. Jag når fram till kanten, tittar ner och där ser jag dem – jättesköldpaddorna! Vi hann! Jag har läst, och hört av andra på hotellet, att de uppehåller sig här i princip varje morgon när fiskebåtarna kommer in. Det är fisken som sållas bort och slängt tillbaks i havet som lockar. Dessa djur, som för tankarna till urminnes tider, är oerhört fascinerade och hade jag inte haft stressen över bilen hade jag kunnat stå och titta hur länge som helst. De dyker ner för att sekunder senare blotta sina kamouflerade skal mot ytan. De leker med varandra, och tack vare det klara vattnet ser man dem väldigt tydligt även på lite djup. Jag har alltid haft en liten önskan att se just jättesköldpaddor och känner mig nu barnsligt lycklig av att kunna pricka av dem från listan.

Nästa utmaning blir att ta oss ut ur Argostoli igen. Vi tittar på kartan och bestämmer oss att runda udden för att sedan vända tillbaka igen. På det viset får vi ju se lite på vägen. Även detta visar sig vara mer tidskrävande än väntat. Vi kör längs med kustvägen för att sedan manas upp för smala knaggliga vägar. Det går upp- och nedför och svänger om vartannat. Efter en stunds kringelikrokande är vi tillbaks i stadens mitt, fångade i trafikkaoset – igen. Nu är det bara att ha tålamod, och mata sakta framåt. Och vi kommer ut tillslut. Fram med kartan igen och ringar in nästa mål – bildsköna Myrtos Beach.

Vissa vägar på kartan är markerade med rött, dessa är ”godkända” enligt Kefalonsk standard. Åker man utanför markeringarna gäller inte försäkringen. Vi håller oss definitivt längs den röda linjen, det är redan tillräckligt spännande. Så börjar färden – upp, upp, upp…. 100-tals meter… På ena sidan havet som glittrar mot horisonten, på andra sidan en kargig bergsvägg. Vi färdas på smala serpentinvägar som slingrar sig runt berget. Utsikten är magnifik, dock är nackdelen när man kör att man knappt vågar höja blicken med risk för svindel. Vissa partier saknar räcken, här är det krypkörning som gäller och fullt fokus på ”vägen” framför. Här vill man inte ha möte. Vi passerar genom ett par små byar och jag kan slappna av för några sekunder, för att direkt efter konfronteras med nya stup. Myrtos ligger endast ett par, tre mil från Lassi men väglaget, de dramatiska omgivningarna och krypkörning på ettans växel gör att det känns betydligt längre. Men så plötsligt, långt där nere, skådar vi en liten lagun prydd med kritvita klapperstenar som mynnar ut i turkost vatten. Det lär vara en av Greklands mest fotograferade stränder och vi kan lätt förstå varför. Färgskalan, som hämtad från en Disneyfilm och det spektakulära läget gör stranden väldigt unik.

Sista biten ner mot stranden går via smala sicksackvägar som ristats in i den sluttande bergsväggen. Väl nere drar jag en lättans suck – vi är framme! Koncentrationen och anspänningen från bilkörningen har gjort mig trött och nu är det ryggläge, sol och svalkande bad som gäller.

Nu är Alice såpass liten och går inte ännu, men har man större barn så kan det vara bra att veta att det inte är speciellt barnvänligt. Största delen av stranden består av vita stenar av modell större och det blir snabbt djupt. Man nästan hasar ner havet. Men vattnet är helt fantastiskt, klarare än klarast och har en djupt turkos nyans. Avskildheten och den natursköna omgivningen gör att man får känslan av att befinna sig i en film. Lite overkligt med andra ord. Det är otroligt varmt då stranden ligger som i en grop, skyddad av höga vita berg. Vi söker lite skugga under en takbelagd terrass. Här kan man köpa dryck, glass och pizza slices. Mycket enkelt, mer som en kiosk än en taverna som vi fått uppfattningen om att det skulle finnas. Men den fyller sin funktion.

Tanken från början var att vi skulle fortsätta vägen norrut till byarna Assos och Fiskardo, men tydligen drabbades området i våras av en jordbävning vilket försämrat kvaliten på de redan dåliga vägarna. Vi har fått nys om att det ska finnas någon alternativ väg, en rejäl omväg som tar mycket längre tid. Vi gör en snabb bedömning att vi varken har tiden eller är villiga att ta risken att hamna ”off road” någonstans. Så vi påbörjar krypkörningen tillbaks.

Det är en lättnad när vägen så småninom planar ut och mikrobyar utgör kulissen i stället för hänsynslösa stup, hur vacker utsikten än må vara. Vi börjar bli hungriga, det finns en gräns för hur länge man kan hålla sig på en pizzza slice. Vi har kommit fram till den lilla byn Farsa och skylten ”Taverna Milos” söker våra blickar. Och vi är inte svårflörtade. Det visar sig vara en riktig liten pärla. Supermysig interiör och en himmelsk utsikt från balkongen där vi väljer att inta ett bord. Precis ett sånt här ställe man hoppas på att snubbla över när man är ute på ”road trip”. En grekisk sallad och en Mythos (dock inte till chauffören, men den gör sig bättre på bild än en cola) får avrunda denna lilla utflykt.

Makris Gialos part ll

Vi följer trottoaren ytterligare, förbi supermarket, till utkanten av Lassi och finner en mer tillgänglig nerfart mot Makris Gialos Beach. Vägen, som går genom en lund av pinjeträd, är väl anpassad för såväl bilister som fotgängare. Inga trappor, och vi tar oss smidigt och lätt ner med barnvagnen.

Denna del av stranden är betydligt större och bredare. Solstolar och parasoller i olika kulörer och modeller står prydligt uppradade med träbelagda gångar emellan. Här finns toaletter, restaurang och ett stort aktivitetsutbud. Allt är väldigt välordnat. Då det är slutet på säsongen så råder ingen trängsel och vi kan välja och vraka bland solstolarna.

Restaurangen, men sina långsmala barbord som öppnar upp mot den bildsköna omgivningen, har alla förutsättningar. Dessvärre har man inte lyckats fullt ut. Innanmätet är uppbyggt av långbord och bänkar och maten fås på en bricka och betalas i kassan. Känslan av skolmatsal är svår att skaka av sig, utsikten till trots. På håll uppfattar man restaurangen som en skön lounge, ett koncept som verkligen passat men som tyvärr bara visar sig vara en fasad.

Den som väntar på något gott…

IMG_3755

Tzogias Taverna är en i raden av mysiga restauranger som kantar huvudvägen i Lassi. Det är en typisk grekisk taverna med enkla trämöbler, vita dukar och det obligatoriska inslaget av blått. Restaurangen , som är byggd i olika nivåer, har givits en smakfull inramning av kargig sten och härlig grönska. Naturligt, enkelt och väldigt charmigt. Vi väljer ett bord på ”övre terrassen” så att vi lätt kan ta oss ut och in med barnvagnen om det krisar. Jag beställer en ”chicken souvlaki”, nästan som på automatik. Egentligen tycker jag det är en ganska trist rätt och en svag kritisk röst i bakhuvudet säger mig att jag borde valt något annat. Men det känns som ett säkert kort och passande för första kvällen.

Vi har sånär på avslutat middagen när telefonen ringer. Det är reseledaren som vill meddela att hon är på väg till vårt hotell med bagaget! Jippi! Vi skyndar oss att ta in notan och ca 15 minuter senare står vi andfådda utanför ytterdörren till vår lägenhet. Och synen vi möts av får mig att dra en lättjans suck – en Haglöfs backpack och en Bugaboo transportväska. Check!

Makris Gialos motsvarar alla förväntningar

Närmsta stranden från hotellet, Makris Gialos, lär vara en av öns finaste. Så med Alice i lånevagnen och badkläderna (som vi som tur var packat i handbagaget) i högsta hugg sätter vi kurs mot havet. Vi har spenderat morgonen med att terrorisera reseledaren på Airtours, ringt Landvetter, pratat med hotellägaren… Allt för att få någon klarhet i om vårt bagage kan tänkas vara på ingång… Men utan resultat. Vi lyckades leta reda på två udda linser (en i handbagaget och en i kameraväskan som legat där sedan Gud vet när) till Erik. Känns ju inte som det första på semesterns ”to do list” är att söka upp en optiker. Så vi bestämmer oss för att inte låta mer av denna dagen gå till spillo, utan hoppas på det bästa och ser fram emot några njutningsfulla timmar på stranden.

Vi har hört att Kefalonia är en oerhört kuperad ö, och vi blir varse om detta då enda plana ytan på väg ner mot stranden tycks vara den strimma asfalt som utgör huvudvägen i Lassi. Allt annat sluttar i någon grad. Sista biten ner går via en smal brant trappa vid sidan av en taverna som halvt om halvt hänger ut med bergväggen. Men väl nere, med vagn och allt, väntar belöningen. Soldränkt gyllengul sand mot en naturligt vacker klippbakgrund kantad av vajande pinjeträd. Och sist men inte minst – helt fantastiskt vatten! Med sin turkosblå nyans och en klarhet att jämföra med ett fyllt välpolerat badkar är det minst sagt inbjudande. Och det motsvarar alla förväntningar: temperaturen är perfekt och jag låter de lätta vågorna omfamna mig. Bagage eller inte, nu kan man inte annat än att vara lycklig.

 

Morgonstund har guld…

IMG_3721 - kopiaDet är alltid en lite märklig känsla när man anländer till en ny destination efter det att solen gått ner. Man blir lite lätt vilsen och vet inte riktigt var man befinner sig. Snudd på overkligt, som att man bara är halvvägs framme. Ungefär så kändes det när jag lade huvudet på kudden och slöt ögonen i går kväll. Men när jag nu gluttar på de mörkläggande jalusierna och låter morgonsolens strålar smeka mitt ansikte är känslan helt annorlunda. Jag slår upp balkongdörren och möts av en underbar utsikt över havet. I förgrunden ligger ett prydligt litet poolområde, inbäddat i lummig grönska. Vi är framme, äntligen! Nu ska vi bara få ordning på bagaget, sen är det 100% semester.

Ankomst Kefalonia – lånevagn och gåvovälling

image

Mattsvart gummi täckt av smuts och damm. Otåliga blickar, vassa armbågar och en nästan andaktig tystnad. Så surrar det till, bandet är i gång och den första väskan, lite lätt repig av modell svart, hamnar i allas blickfång. Stämningen övergår i förväntan samtidigt som den är något ångestladdad. Några minuter senare har de flesta av bagagen fått möta ljuset i ankomsthallen och håvats in av lättade ägare. Kvar står vi och en annan familj. Det börjar bli sent, tröttheten kommer smygande och luften är kvav. Vi anar det värsta, men får upp hoppet igen då vi blir hänvisade runt hörnet för upphämtning av ”special luggage”. Men den lilla lågan som tänts släcks lika snabbt igen då vi inser att här ligger endast en väska, och den är inte vår. Det är ett faktum – två tredjedelar av vårt bagage: barnvagnen (!) och backpackryggsäcken har inte kommit fram. Mitt sunda förnuft säger mig att detta inte är hela världen, men det övertygar inte i stunden och jag känner förtvivlan. Och inte blir det bättre av reseledarens likgiltighet när hon med en axelryckning meddelar att det kan ta upp till fem dagar innan bagaget kommer till rätta. Fem dagar! Fem dagar med en 11-månader liten tjej, utan barnvagn! Jag känner hur desperationen växer, likaså irritationen mot reseledaren. Tillslut räddas situationen dock upp något av en anställd på flygplatsen som förser oss med en lånevagn. Då dyker nästa tanke upp i huvudet: vällingen! Vällingen, en särskild mjölkfri sort, var nerpackad i ryggsäcken. Jag känner mig gråtfärdig, men blir bönhörd av en annan mamma som från ingenstans dyker upp vid min sida. Som en räddande ängel halar hon fram ett extra vällingpaket av samma sort. Vad är oddsen? Jag blir rörd av hennes omtanke och känner stressen minska något. Så med lånevagn och gåvovälling kliver vi tillslut på transferbussen där alla suttit och väntat på oss.

Det är en kort transfer, endast 10-15 minuter, till orten Lassi där vi ska bo. Bussen kan inte köra ända upp till vårt hotell utan vi blir avsläppa nedanför en relativt kort, men brant, backe. Det är bäckmörkt och vi följer den lilla strimma ljus som kommer från Andrew Apartments, där vi ska tillbringa kommande veckan. Vår lägenhet ligger på andra våningen, huset är dock byggt i suterräng så vi slipper trappor och kan gå in på baksidan. Lägenheten är rymlig och fräsch, och i hörnet står en barnsäng som vi blivit lovade. Alice, som somnat i mitt knä på bussen, låter sig läggas utan protester och jag pustar ut på balkongen medans Erik går för att inhandla lite förnödenheter. Inte den bästa starten på resan, och jag har svårt att släppa irritationen över bagaget, men hoppas på att en natts sömn ska lägga band på humöret och att vi vaknar upp till en ljusare och bättre dag i morgon.