Närmsta stranden från hotellet, Makris Gialos, lär vara en av öns finaste. Så med Alice i lånevagnen och badkläderna (som vi som tur var packat i handbagaget) i högsta hugg sätter vi kurs mot havet. Vi har spenderat morgonen med att terrorisera reseledaren på Airtours, ringt Landvetter, pratat med hotellägaren… Allt för att få någon klarhet i om vårt bagage kan tänkas vara på ingång… Men utan resultat. Vi lyckades leta reda på två udda linser (en i handbagaget och en i kameraväskan som legat där sedan Gud vet när) till Erik. Känns ju inte som det första på semesterns ”to do list” är att söka upp en optiker. Så vi bestämmer oss för att inte låta mer av denna dagen gå till spillo, utan hoppas på det bästa och ser fram emot några njutningsfulla timmar på stranden.

Vi har hört att Kefalonia är en oerhört kuperad ö, och vi blir varse om detta då enda plana ytan på väg ner mot stranden tycks vara den strimma asfalt som utgör huvudvägen i Lassi. Allt annat sluttar i någon grad. Sista biten ner går via en smal brant trappa vid sidan av en taverna som halvt om halvt hänger ut med bergväggen. Men väl nere, med vagn och allt, väntar belöningen. Soldränkt gyllengul sand mot en naturligt vacker klippbakgrund kantad av vajande pinjeträd. Och sist men inte minst – helt fantastiskt vatten! Med sin turkosblå nyans och en klarhet att jämföra med ett fyllt välpolerat badkar är det minst sagt inbjudande. Och det motsvarar alla förväntningar: temperaturen är perfekt och jag låter de lätta vågorna omfamna mig. Bagage eller inte, nu kan man inte annat än att vara lycklig.