Att hela ens vardag skulle förflyttas under jorden, in i smala handgrävda gångar, går inte ens att föreställa sig. Ändå var detta verkligheten för invånarna i Cu Chi då vietnamkriget härjade som värst. Det 250 kilometer långa tunnelkomplexet utgjorde inte bara sovplatser och kök utan tjänade även som sjukhus, skolor etc. Tunnlarna användes av FNL-gerillan som framförallt satte hårt psykiskt motstånd mot amerikanarna som fördjävels försökte rå på det komplexa tunnelsystemet. Men trots att tunnlarna tjänade som skydd var dödligheten för de som levde där mycket hög.

I dag finns ca 121 kilometer av tunnelkomplexet kvar och är en stor turistattraktion. Mängder av researrangörer ordnar resor hit varje dag. Vi har av enkelhet valt den tur som hotellet kunde hjälpa till att boka. Vi åker med en stor grupp vilket oftast har en negativ aspekt. Men när vi kommer fram till Cu Chi och ser det fullständiga myller av turister som ska samsas om ytan inser vi att det inte spelat någon roll om man så åkt hit själv. Stället är totalt invaderat av turister och man får ta det för vad det är.

Turen börjar med en liten filmvisning om Cu Chi-folket som levde här under Vietnamkriget. Väldigt intressant och framförallt imponerande hur de kunde sätta upp sådant oväntat motstånd och visa sån styrka. Efter denna introduktion rör vi oss in i djungeln. Under våra fotsulor vilar det berömda och numera övergivna tunnelsystemet. För att vi ska få en uppfattning om hur trånga dess tunnlar var har man bevarat ”ingångar” inte större än ett A4. När jag sticker ner första benet i öppningen måste jag erkänna att jag är tveksam på om mina höfter glider igenom. Och det är knappt. Den del av tunnelsystemet som håller öppet för turister har dock fått en betydligt utvidgad öppning. Nere under jorden är det mörk, kallt och dammigt. Vi går hukade och känner oss fram längs väggarna. Inte för att jag lider av någon större klaustrofobi, men att bara tänka tanken att leva här nere får mig att huttra in i ryggmärgen.

Cu Chi är definitivt värt ett besök under Vietnamresan, bara man är beredd på horder av turister slussas hit varje dag. Men bortser man från souvenirer, glass och skjutbanor och koncentrerar sig på historien och den ursprungliga miljön så är det väldigt intressant.

Så hittar vi vår oas tillslut. På 24:e våningen på Caravelle Hotel – Saigon Saigon Bar. På behagligt avstånd från trafiken och med slående utsikt. Så här kvällstid och från denna höjd ser staden vacker och nästan fridfull ut. Vi slår oss ner i varsin träfåtölj och låter de ljumma vindarna omfamna oss. En stund senare placeras två gin och tonic på det runda bordet framför. Det är lyxig, det är härligt och just nu är det precis vad vi behöver.

Det går inte att besöka Vietnam utan att ta del av landets hemska och uppslitande historia. Krigsförbrytelseutställningen ”War Remnants Museum” handlar enbart om Vietnamkriget. Här berättar vietnameserna sin egen historia med hjälp av bilder som får en att vilja blunda och aldrig mer öppna ögonen. Utställningen skildrar amerikanarnas grymheter under kriget, vilket kan tyckas lite ensidigt men gör det för den sakens skull inte mindre avskyvärt och mindre ovärdigt. Det är svårt att ta in hur människor kan behandla varandra på ett sådant grymt och utstuderat sätt. Än mindre går det att förstå det urskillningslösa dödandet.

På gården kring museet står amerikanska pansarvagnar och krigsplan uppställda. En bit bort skildras de brutalt omänskliga fängelsehålor och burar som användes till att hålla människor fångna.

Trots att kriget ständigt är närvarande i form av ruiner och krigskyrkogårdar upplever man en oerhörd kraft och vilja av det vietnamesiska folket att inte se bakåt utan att fokusera på framtiden. Deras optimism och förmåga att förlåta är verkligen beundransvärd.

Hettan slår i mot oss. Det är människor , mopeder och bilar överallt. Larmet från trafiken är öronbedövande. Detta är Ho Chi Minh City. Till skillnad från Hanoi så känns denna stad väldigt opersonlig. Trots en mer påtaglig närvaro av en fruktansvärd nutidshistoria tycks staden sakna själ på något sätt. I mina ögon är det en jobbig och högljudd storstad som saknar charm och välbehövliga oaser.

Den så kallade ”Turisttriangeln” har sin utgångspunkt vid Rex Hotel. Hotellet var under Vietnamkriget högkvarter för amerikanska officerare. Vi tar oss upp på 5:e våningen där vi finner en trevlig takterrass med utsikt över staden. Här kommer en kall öl väl till pass. I området kring Rex Hotel finner vi flera lyxiga hotell och finare restauranger och butiker. Ganska så trevliga gator, men de saknar karaktär och skulle kunna ligga i vilket storstad som helst.

Hoi An huserar över 200 skräddare vilket gör staden till ett litet shoppingparadis för turister. Konkurrensen mellan dem är hård och vi har hört att kvaliten kan variera kraftigt. Det enda vi har att gå på är rekommendationer. Vi har fått ett visitkort till ”Mr Xe” av ett par amerikaner som vi träffade i Hanoi och bestämmer oss för att lita på dem. En skräddarsydd kostym i bra kvalitet, klar på mindre än ett dygn. Slutnotan ca en tusenlapp.

Längs med floden möts vi av kvinnor i trekantiga hattar, ivriga att försöka få med oss på en båttur. Alltid trevligt att uppleva en stad från vattnet så vi tackar ja till en av kvinnorna och hennes gamla mamma. De båda ror oss förbi charmigt slitna hus och marknader där lokalbefolkningen trängs med sina båtar för att handla och byta varor. En trevlig liten tur.

Det finns gott om bra restauranger i Hoi An. Den tilltagande turismen har bidragit till att man kan välja mellan många länders kök. Denna kväll blir det vietnamesisk sweet & sour chicken på Hoi An Café som har en mysig innegård inringad av charmigt slitna husväggar. Vi har över lag ätit väldigt bra här. Bland annat har vi besökt Cargo Restaurang som med sin härliga takterras har en fin utsikt över floden. Internationell meny, lite ”dyrare”. Med dyrare menar jag ca 40 svenska kronor för en varmrätt. Italienska restaurangen ”Goodmorning Vietnam” var en annan liten pärla.

Hoi An är en av Vietnams främsta turiststäder och större delen av befolkningen försörjer sig på turismen. Men det faktum att de anstränger sig för att bevara den gamla atmosfären och satsar på bilfria gator och bra restauranger gör att man inte kan låta bli att tycka om denna charmiga lilla stad, massturismen till trots.

Hoi An Old Town är upptagen på Unesco’s lista över världsarv. Vissa byggnader håller öppet för allmänheten och för att besöka dessa får man betala en inträdesavgift. Avgiften går till att underhålla och restaurera byggnaderna. En av stadens mest kända sevärdheter är ”Den japanska täckta bron”. Den ursprungliga bron byggdes 1593 för att binda samman de japanska kvarteren med de kinesiska på andra sidan vattendraget. Genom århundraderna har bron renoverats och smyckats men man har hållt sig hyfsat till den ursprungliga modellen. När man passerar under taket, som byggdes för att skydda mot sol och regn, kan man riktigt känna historiens vindslag.

Utbudet av ljuvliga söta frukter är enormt. Våra importerade frukter i Sverige, som ofta är hårda och smaklösa, får se sig slagna med hästlängder. Här talar vi exotiska smaksensationer som bara smälter i munnen. Att dricka en färsk mango-smoothie i solen är en riktig aha-upplevelse!

Med sitt behagliga klimat så lämpar sig Hoi An även utmärkt för sol och bad. Kan dock periodvis vara ganska starka vindar längs kusten. Den breda finkorniga sandstranden Cua Dai Beach ligger ca 5 km öster om Hoi An och sträcker sig ända till New China Beach utanför Danang. Vårt hotell har en egen liten strandremsa med beachclub, känns härligt lyxigt. Det råder absolut ingen trängsel och solstolarna och parasollerna är gjorda i smakfulla naturmaterial för att passa in i miljön. Här slår vi lätt ihjäl några timmar.

Vietnam Airlines från Hanoi till Danang (centrala Vietnam). En timme med taxi så är vi framme i den lilla staden Hoi An. Här är klimatet mer sommarlikt, ca 28 grader och sol. Känns skönt att kunna byta ut jeansen och jackan mot en tunn klänning. Vi har bara hört bra saker om Hoi An och har bestämmer oss nästan med en gång för att stanna här några dagar för att hämta andan mellan storstäderna.

Hoi An är en av de äldsta städerna i hela sydostasien och det syns. Delar av husen i Hoi An Old Town ser ut exakt som de gjorde för 150 år sedan. De slitna fasaderna som speglar sig i Thu Bon-floden tycks var och en ha en egen historia att berätta och skapar en mycket speciell atmosfär. Gatorna i gamla staden är helt bilfria vilket ger utryck för ett behagligt lugn. Vi känner att här kan vi lätt spendera några lata dagar. Vi slår oss ner på en servering längs med floden och beställer ortens specialitet cao lau – degiga lite bredare nudlar blandat med grönsaker och krutonger. Sedan vi kom till Vietnam har vi ätit nudlar i alla de sorter, på höjden och på tvären. Ganska så enformigt. Men dessa har en lite annorlunda touch och hamnar direkt överst på nudellistan. Mums!

Sista kvällen i Hanoi. Känner oss en aning möra efter utflyktsracet Sapa – Halong Bay. Har inte blivit mycket sömn de senaste dygnen. Men känner att vi måste ta ett värdigt farväl av Hanoi och tar oss ner till sjön som är vackert upplyst av ett grönt sken. Känns väldigt fridfullt och behagligt, skönt att man kan få den känslan i en hektisk stad som denna. Vi är för trötta för att orka gå och fångas snabbt upp av en rickshaw (cykeltaxi) Samme förare som vi haft häromdagen, han hade minsann inte glömt att vi lovat att ta en till tur med honom. Otroligt hur han hittade oss, här slipper man inte undan i första taget. Så i en ”cykelkorg” åker vi ett varv runt Hoan Kiem – sjön. Det blir en bra avslutning på denna delen av resan. Trots den korta tid vi spenderat i Hanoi så känner vi att vi hunnit fästa oss vid denna stad. Mitt i kaoset kan man hitta små pärlor och oaser som etsar sig fast på näthinnan.