Knappt en halvtimmes tågresa från Nice ligger ljuva Antibes. Det är inte svårt att förstå att denna lilla pärla vid kusten kommit att bli ett av Rivierans mest populära tillflyktsorter. Stadsmuren som omringar den gamla stadskärnan ger ett gemytligt och avslappnat intryck. Innanför trängs små gator och torg som huserar såväl små genuina butiker och restauranger som öppna och livliga marknader.

Alldeles utanför murarna slår vågorna från havet och i en skyddad liten bukt hittar vi en liten sandstrand där flertalet familjer samlats för att ta en fika tillsammans i solen och andas frisk havsluft. Tar man sig en bit längre bort längs med utsidan av muren ser man bort till den mer livliga tvillingstaden Juan Les Pins med sin långa breda sandstrand.

Antibes huserar även en av Europas största privatbåtshamnar, och för oss vanliga dödliga är det ganska imponerande att se detta ”hav” av lyxiga båtar, den ena större än den andra. Får ju våra vanliga fritidsbåtar att framstå som badbaljor.

Nedanför berget breder en lång stenstrand ut sig. Då det ännu är lite försäsong är det ganska lugnt. Men vi hittar en mysig beach bar som slagit upp portarna och slår oss ner i solen. Ett glas rosé i sann ”Riviera style” får avsluta dagen.

Högst upp på bergets topp finns en fantastisk trädgård med bland annat en mängd spektakulära kaktusar i all dess storlekar och former. Här uppifrån har man även vad som anses vara Rivierans bästa utsikt.

Eze visar sig vara en otroligt charmig liten by. Smala kullerstensgator kantade av vackra medeltida hus som klänger sig fast på det kargiga berget. Överallt finner man små butiker, gallerier, restauranger och hotell. Allt diskret insprängt i bergrum innanför de snirkliga vägarna. Stämningen är lugn och harmonisk, tillskillnad från sina mer livliga grannar Nice och Monaco.

Vi hittar en mysig servering på en trappavsats och beslutar att det är dags för lunch.

I dag står den medeltida bergsbyn Eze på programmet. Byn är placerad mellan Nice och Monaco så det är inte något större avstånd och ska vara lätt att ta sig dit med buss. Däremot visar det sig vara mindre enkelt att finna ut varifrån bussen avgår. Efter att ha frågat ett antal personer och blivit dirigerade åt alla tänkbara håll hittar vi dock äntligen rätt hållplats. Lätt frustrerade av att hela förmiddagen gått utan att vi kommit någon vart ställer vi oss o väntar, o väntar. Men så kommer bussen tillslut och vi börjar vår färd längs snirkliga vägar upp i bergen.

Macaron – den färgglada mandelmarängen har kommit att bli lite av en trend på svenska kaféer och bagerier. Här i hemlandet är den nog mer tradition än trend men måste självklart smakas. Det är lätt att luras av de starka färgerna, att de skulle ha en läskigt artificiell smak. Men inte, de är försvinnande goda.

Påskafton i Nice. Man får leta noga för att finna något sorts tecken på denna högtidshelg. Skulle nog vilja påstå att det inte finns några, bortsett från någon ynka chokladhare i något skyltfönster. Annars verkar det som vilken lördag som helst.

Vi letar oss ner mot gamla stan för påsk-middag. Vi faller för en liten charmig restaurang med rutiga dukar. Här har det varit kö utanför de andra kvällarna vilket bör ses som ett gott tecken. Vi får in menyn, konstaterar att den endast är i fransk upplaga och får kalla på hjälp. På stapplande engelska förklarar servitören att kvällens specialiteter är ”easter lamb” eller ”zuccini flower” . Vi ska just till att beställa lammet när en fransyska vid bordet bredvid förbarmar sig över oss: ”it’s not really lamb, more like a small goat. You have to be really brave to order it”. Efter denna tydliga varning utfärdats byter vi snabbt fyra lamm mot blommorna i stället. Två stycken i sällskapet står dock fast vi beställningen. När maten kommer in känner jag en otrolig tacksamhet mot damen vid bordet bredvid. Geten eller lammet eller vad det nu må vara är bland det osmakligaste jag sett på en tallrik. Som om man bara styckat ett djur rätt upponer o lagt delarna i en hög med litet potatis till. Köttet har dessutom en otäckt mörk, nästan svart, färg. Kanske inte vad vi förknippar med ”easter lamb”. Inte för att mina ”blommor” är någon större smaksensation men just nu känner jag mig mer än belåten med dem.

Resten av vandringen är inte fullt så dramatisk och vi klarar oss helskinnade, om än något blöta, över till Nice. En stilla och solig dag hade detta säkert varit en mycket trivsam upplevelse, men ser ni sådana här skyltar så finns med största sannolikhet en anledning till det.

Från Monaco tar vi tåget till Villefranche, en liten by ett stopp innan Nice. Crepes och ett glas rose nere vi strandkanten känns som ett uthärdigt sätt att summera dagen. Vi bestämmer oss sedan för att vandra längs med havsbandet tillbaka till Nice. Det finns en stig utstakad på utsidan av klippvägen för detta ändamål. Att det först är avspärrat så att vi får klättra över ett rep för att komma på stigen borde ju varit varningsklocka nog, men vi traskar glatt på. Den kargiga klippväggen och havet som slår emot med full kraft gör landskapet dramatiskt och härligt levande. Efter ett tag börjar vågorna dock nå lite väl högt och liksom sveper bort stigen. En mindre bergsbestigning krävs för att komma högre upp och ungå att dras med ner i vågorna. Nu börjar vi seriöst tvivla på att detta var en bra ide. Vi vet inte vad som väntar runt hörnet…

Vi lämnar Monaco – belåtna men inte på något sätt överväldigade. Det har varit en fin och solig dag och det är kul att ha varit där , men överlag tycker jag att det är något överskattat. Personligen, om jag hade haft överskott av kapital och tid, hade jag kunnat tänka mig bra mycket mysigare ställen att investera i.