Shejkens palats är väl inmurat och bevakat och vår chaufför vågar inte köra allt för nära. Alldeles vid sidan av bilen glider en påfågel stolt förbi. Lite längre bort ser vi ytterligare en, och en till… Klart, här duger inte vilka husdjur som helst.

Burj Al Arab har sedan sin öppning 1999 varit Dubais främsta symbol. Detta segelformade hotell, beläget på en konstgjord ö, ryms inte inom ramarna av det officiella 5-stjärnssystemet utan sägs vara det enda 7-stjärniga hotellet i världen. Självutnämnt eller inte, lyxigt är det i alla fall. Här klampar man inte in hur som helst för att ta sig en titt i receptionen. Inte utan att slanta upp i alla fall… Vi får nöja oss med seglet som en kuliss från den vita stranden. Helt ok utsikt det med!

”Gamla Souken” är en slags marknad, inhyst i trånga gränder, med ett mindre torg försett med tak i mitten. Här trängs kryddor och guld med souvenirer och västländska kopior.

Deira – ”gamla stan” är så långt i från lyxig världsmetropol man kan komma. De nedslitna husen och trånga gränderna känns mer som hämtade från någon arabisk saga. Det känns verkligen gammalt, det enda som förbryllar är dess egentliga ålder på knappt 40 år.

Med en simpel men charmig träbåt tar vi oss över till ”Dubai Old Town”. Först här infinner sig känslan av att befinna sig i ett annat land, ett riktigt land vill säga. Lite lustigt dock  att kalla det ”Old Town” med tanke på att äldsta byggnaden är från 1970-talet…

Kvällen avrundas med en helt fenomenal uppvisning av magdans. Att se dansösen ta så fullständig kontroll över sin kropp och tänja på gränser som inte borde vara möjligt rubbar hela min världsbild. Makalöst!

Vad vore en ökensafari utan kamelridning? Det skumpar på bra och är ju föga bekvämt men det förstärker upplevelsen av att vara ”ensam i öknen”. Stillheten och tystnaden omkring är mäktig.

Solen sänker sig över sanddynerna och färgar dem ännu rödare. Detta för att sedan övergå till ett mystiskt  dämpat sken. Det är skymning när vi kommer fram till lägerplatsen. Här, mitt ute i ingenstans, har man dukat upp med mattor och kuddar omgivet av levande ljus. Kamelerna vilar fridfullt i bakgrunden och vi välkomnas med ett glas kall champagne. Detta blir början på en fantastisk kväll.

Att befinna mig mitt ute i öknen ger nästan en euforisk känsla. Det liknar inget som jag tidigare upplevt. Ändå är det bara sand. Sand, sand, sand så långt ögat kan nå. Men kanske är det denna enkelhet som gör det så fantastiskt. Detta är på riktigt, så långt i från Dubais skyskrapor man kan komma. Jag har hittills haft svårt att ta till mig Dubai. Känns som att man befinner sig i en fiktiv värld och att alla runtomkring är statister ”á la Truman Show”. Här finner jag något jag saknat i ”det nya Dubai”. Här finner jag en själ.