Det finns en nonchalans mot en av världens största industrier

Är det bara min uppfattning eller har inte resebranschen blivit lite av ”elefanten i rummet” under pandemin? Den enskilt hårdast drabbade sektorn men som ingen talar om. Inte förrän nu, när vi börjar känna en förnimmelse av frihet igen. Men då är det resenären som är i fokus, ignoransen mot maskineriet bakom kvarstår. 

I början utav pandemin tyckte jag reaktionerna var fullt naturliga. Folk ryckte på axlarna när man sa att man blivit av med jobbet. Självklart kan man ju inte jobba på en resebyrå om ingen reser. ”Simple as that”. Men när vi nu står här ett år senare så har jag börjat reflektera mer och mer över bemötandet man får och bristen på uppmärksamhet mot branschen i stort. Kulturlivet som lidit motsvarande förluster har ju av naturliga skäl fått större medialt fokus. Detta i form av kändisar som höjt sina röster. Turismsektorn däremot har till stor del fått debattera i det tysta, i snäva branschforum som främst aktörer inom samma näring har en inblick i.

Turism är en av världens största industrier, i flera länder står den för upp till 25% av BNP. Lite för mycket för att ignoreras om man frågar mig. Kanske är det den låga statusen i allmänhet, kanske är det miljödebatten. Någonting är det i alla fall som gör att det är tyst. Jag är i alla fall övertygad om att många sitter hemma just nu och drömmer om att få komma ut i världen igen. Att få mötas och upptäcka. Att få se, höra och lyssna. Att få leva. Den verklighet vi upplever just nu när alla arbetar mot ett gemensamt mål, mot en gemensam fiende, men med det egna landet och den egna individen som högsta prioritet känns föga åtråvärd.

Turism förenar, bygger broar och skapar förståelse. Det finns såklart många baksidor, som i alla industrier. Pandemin har satt världen på en ofrivillig paus. På gott och ont. Den positiva aspekten av det hela är att man fått en unik möjlighet att mäta, analysera och ställa om. Nu är tiden att gå mot ett mer hållbart resande. För detta krävs resurser. Jag hoppas verkligen att man lyfter detta, att förutsättningar kommer ges och att man tillåter branschen att växa och utvecklas. Folk kommer resa oavsett och att sparka undan benen på de som besitter mest kunskap och har mest engagemang vore att be om kaos i alla tänkbara okontrollerade former.

Elefanten må vara stor och klumpig, men den är också känslosam, intelligent och förvånansvärt smidig. Den förtjänar att bli sedd och att bevaras.


Paradoxen i att vara prestigelös

Prestigelös måste vara 2020-talets No.1 egenskap. I alla fall bland rekryterare. Men hur är man egentligen när man är prestigelös? Det första som kommer upp på synonymer.se är anspråkslös… Känns väl spontant som ett måttligt attraktivt karaktärsdrag. På Wikepedia beskrivs en prestigelös person som en som har låga krav och är lättsam. Undertexten kan tolkas som att ”du ska inte tro att du är något”. Detta ska sedan ställas i relation till resten av kravspecen som ofta uppmanar till att dra egot till sin spets. 

Att passa in i en jobbprofil är sannerligen en paradox. Lite som att lägga två timmar på att sminka sig för att se osminkad ut, eller att klä sig i moderiktiga väl kombinerade ”myskläder” för att ge ett avslappnat intryck.

Ett favoritcitat från Dolly Parton får avsluta denna hobbyanalys:

”Om ni visste hur dyrt det är att se så här billig ut”

Nu ringer vi ut 2020

Att summera 2020 känns aningen motigt. Helst av allt vill jag bara glömma alltihop och blicka framåt mot ett förhoppningsvis ljusare 2021. Men något säger mig att det ofta är under de mörkaste tider som historia skrivs. Pandemiåret kommer med största sannolikhet påverka oss länge länge, i olika riktningar. ”Inget ont som inte har något gott med sig” brukar det ju heta. Låt oss hoppas att det är så. All dokumentation nu bildar tillsammans en slags tidskapsel. Någon gång, när vi har facit, kommer vi se tillbaka på vad som gick rätt och vad som gick fel. Det kommer att finnas ett före- och ett efter Corona. Förändringarnas tid är här. 

En sak som varit extra anmärkningsvärt ”detta år som inget annat” är förmågan att samordna jordens alla länder mot ett gemensamt mål. Det går att trycka på pausknappen, vem hade trott det? Det tycks även finnas oanade resurser och finanser. Kan inte låta bli att dra parallellen med klimatdebatten. En alarmerande situation som hotar hela vår existens. Vad mer krävs egentligen för att vi ska dra i nödbromsen? Nu vet vi att det går. Om vi bara vill. 

I alla situationer finns det vinnare, men många fler förlorare kommer att spolas ut i kölvattnet av pandemin. Dock verkar det finnas en uppdämd kämparglöd och en kreativitet som spirar. Man ställer om, håller krampaktigt i de sista stråna, tänker nytt och håller ut. Det känns positivt och det inger hopp inför det stundande året. 

Nu är det bara några timmar kvar. Det är inte över än, men detta bedrövelsernas år är snart till ända. Julen blev inställd, nyår är inställd. Som en grand final – 2020 var inte värt ett bättre slut än så. 

Nu skriver vi historia, förhoppningsvis har vi lärt oss något när vi tittar i backspegeln. Inte minst lär vi uppskatta det vi har mer. Vi har blivit mer innovativa och sett att det går att förändra. 

Ring klocka ring 

Ring in det nya och ring ut det gamla. 

Bring it on 2021! 

Hello world, I miss you!

Resan fram till resan är ju halva nöjet. Men finns det ingen resa så finns det heller ingen resa till resan… Blev det där rörigt? Ja just nu känns det mesta rätt så tilltrasslat. Som ett tovigt garnnystan som måste redas ut, tråd för tråd. Det tar tid, men det går. Eller? 

Världen står på stand by, det gör också drömmarna för många av oss. Det är svårt att blicka framåt när man inte vet vad som kommer att hända, hur det kommer att se ut eller vad som kommer att finnas kvar. 

Just nu är det nära tillhands att istället för att se framåt titta i backspegeln. Jag tänker på platser där jag varit, allt det som jag haft förmånen att få uppleva. Just nu är jag fast i Italien – i tanken alltså. Ett glas rött i Sorrentos trånga gränder har aldrig smakat bättre. Ett bad från en kargig klippavsats i Riomaggiore har aldrig känts mer svalkande. De pastellfärgade byarna i Cinque Terre har hängt där på bergssluttningarna i hundratals år. Det känns tryggt, då kommer de med största sannolikhet bestå. För dem är detta kanske en chans till återhämtning och ett tillfälle att kunna reglera turismen i framtiden. För det är ju det vi många hoppas på. Att vi ska kunna fortsätta resa och upptäcka, dela kultur och historia. Samtidigt måste vi minska vårt avtryck. Kanske är tiden för förändring nu – gör om gör rätt. 

So until we meet again: tittar på Emily in Paris och längtar efter att få bli högdraget avsnäst av en fransk kypare. Ringarde! 

Jag bunkrar batterier, goda viner och inväntar julen

November. Månaden man helst hade velat stryka ett sträck över i almanackan. Så fullkomligt meningslös. Mörkt och grått – ännu mörkare och ännu gråare.

De senaste åren har november transformerats till att bli en lång upptakt till julen. En ren överlevnadsinstinkt skulle jag vilja säga. Man kan ju diskutera om det är ok att sälja julmust och skumtomtar innan sommaren knappt gått ur luften, men så fort mörkret börjar falla så är vi många som längtar. Julen är det där halmstråt man greppar tag i. Och hur social- eller osocial denna jul än må bli så har vi alltid ljusen och vi har stämningen.

Kan ju tyckas tragiskt, men jag kommer på mig själv att längta efter kvällarna. Paradoxalt nog så önskar jag alltså bort den stackars lilla gnutta dagsljus som vi förärats så här års. Detta till förmån för tända ljus och myspys. Batteridrivna ljus måste vara guds gåva till barnfamiljerna. Just nu så känns en artificiell ljuslåga och ett gott glas vin som höjden av lycka. Kanske det bästa som går att åstadkomma under en månad som denna. Och i synnerhet i en tid som denna.

Tid, tid och åter tid

Världen har krympt. Sverige har krympt. Till och med den lilla stad jag bor i har krympt. Tid, som jag så många gånger önskat mig, är helt plötsligt allt jag har. Hur ska jag då förvalta detta på bästa sätt? Man kan ju lätt bli lite stressad av att inte göra någonting, av att bara gå omkring med sina egna tankar. 

Jag trevar mig fram, läser lite kurser för att öka kompentensen och för att få inspiration. Hänger på diverse nätverk och hämtar kraft från er eldsjälar som finns därute. Så många som kämpar, ställer om och sprider positiv energi i en mörk tid. Tack!

När man förlorar sitt jobb så förlorar man en bit av sin identitet. Så känns det. Helt plötsligt är man bara sig själv. Med det sagt behöver det ju inte enbart vara en dålig erfarenhet, utan kan även vara nyttigt. Vi kanske alla skulle behöva en paus från ekorrhjulet och dagens höga tempo ibland. För att få lite perspektiv. Kanske ställer vi oss frågan: ska det vara så här? Och vem har bestämt det? Jag tycker det ska bli intressant att följa om och i så fall hur företagsklimatet i allmänhet kommer att förändras efter denna ofrivilliga inbromsning. Man hör redan nu att röster höjs för en friare arbetsstruktur. Pandemin har ju gjort att tekniken tagit allt större plats, till och med i de mest konservativa av företagskulturer.

Det är en orolig tid vi lever i just nu. En stilla tid, en tid av nervös väntan. Men det är också en tid för förändring. Jag känner tilltro till att det finns så många engagerade och kreativa personer ibland oss. Det ger mig hopp om att vi kommer att resa oss ur askan. Kanske blir det till och med ännu lite bättre.

Force Majeure 2020

Första gången jag hörde talas om begreppet Force Majeure, internationellt översatt Act of God, var när jag utbildade mig till resesäljare. Jag fick lära mig att detta var en juridisk term som kunde åberopas vid oförutsägbara händelser bortom mänsklig kontroll. Nu när vi går in i sista kvartalet på detta ytterst märkliga år kan jag inte låta bli att undra om inte allt som hänt  i kölvattnet av Corona borde klassas som Force Majeure? Men kan man reklamera ett helt år? Och i så fall till vem?

Vårt samhälle är minst sagt i gungning och själv sitter jag, tillsammans med många andra,  på åskådarbänken och kan inget göra. Mer än att vänta på bättre tider. Allt känns surrealistiskt. Även om att hålla avstånd och skrubba händerna tills de blöder blivit en del av vardagen så är det ändå som att vi lever i en riktigt dålig framtidsfilm. En film som vi inte vet när eller hur den slutar. Kanske är det ovissheten som gör allting extra jobbigt.

Vi sitter alla i samma båt, men vinden piskar hårdare runt vissa. Gamla, sjuka, vårdpersonal… Många är det som fått utstå extra mycket. Jag själv, som har hjärtat inom turismnäringen, sörjer för alla som blivit av med sina jobb, för alla hotellrum som gapar tomma, för restauranger som tvingats slå igen, för Liseberg som aldrig fick öppna. Listan kan göras lång.

Jag tänker på Kreta, där vi semestrat de senaste somrarna. Så oerhört beroende man där är av turismen. Läste i somras ett reportage från en av öns största semesterorter Platanias. Här verkar en stor del av lokalbefolkningen fått återgå till att försörja sig på hemmaodling. Jag längtar till Grekland! Längtar efter värmen, att få bada i Medelhavet, att ta en drink vid poolen och efter en enkel taverna med rutiga dukar. Det finns inget bättre än en tillgänglig värld, vilket blir ännu mera tydligt då den stängs.

Act of God. Kanske är det så. Förhoppningsvis kommer vi ur detta lite klokare, lite ödmjukare. Och lite bättre rustade nästa gång det är dags att skrika: ”Force Majeure!”

Fäller en tår för resebranschen

2020 – året då världen stannade. Vem hade någonsin kunnat förutse detta? Många branscher är tungt drabbade, på ett eller annat sätt. Personliga öden läggs på hög. Över resebranschen vilar en dödsdom men ingen verkar bry sig…

Resor är nästan lite för roligt för att klassas som en riktig yrkeskategori. Det är känslan jag får i bland. Men det är ett riktigt yrke, och människorna bakom jobben är i alla högsta grad riktiga människor. Det är människor som kämpar och sliter med minsta möjliga marginaler för att skapa fantastiska upplevelser, minnen för livet, värdefulla möten etc. Jag har varit verksam i branschen i 13 år och haft förmånen att arbeta med många av dessa underbara människor. Det ÄR en rolig bransch, och det är nog det som gör medarbetarna extra motiverade och extra grymma. Passionen för branschen och det genuina engagemanget för kunden och dess behov är så mycket mer än ett klick på skärmen.

En stor del av jordens befolkning livnär sig på turism. Här utgör resebyrån en jätteviktig funktion som ”spindeln i nätet”. Det finns så många aktörer på marknaden som är beroende av resebyråns kompetens att sammanfoga olika tjänster och produkter för att sedan förmedla till slutkund. Allt från den stora hotellkedjan till den lilla familjedrivna restaurangen i Prag och den lokala guiden i Florence.

Branschorganisationen SRF har ett flertal gånger vädjat öppet om stöd för resebyråns överlevnad. Men utan gehör. Det är så otroligt sorgligt och drabbar så otroligt många över hela vår värld.

Min övertygelse är dock att det kommer att finnas ett behov av att resa och mötas ”post corona”. Kanske till och med ännu mer än innan. Resebyrån har inte spelat ut sin roll. Jag hoppas och tror att de som inte överlever nu kommer att återuppstå, om än i en lite annan skepnad. För vem vill leva i en stängd värld utan fysiska möten, kulturellt utbyte, upplevelser och drömmar?

Ensam är inte stark – tillsammans är vi starka

Jag jobbar med resor, upplevelser och med att skapa värdefulla möten mellan människor. Det är min starka övertygelse att vi som individer inte är skapta för att vara isolerade, vi är menade att vara tillsammans. Behovet av att mötas kommer inte att försvinna utan snarare öka efter vi genomlidit denna svåra tid.

Det behövs ingen utläggning om resebranschens tillstånd just nu, alla förstår att det är ett öppet sår. Jag riskerar sannolikt att förlora mitt jobb. Men det är inte tid att tänka på sig själv nu. Jag kommer klara mig med de ekonomiska och sociala skyddsnät som finns, men många kommer inte det. Jag oroar mig inte för mig själv, jag oroar mig för branschen och för hela vårt samhälle. Jag oroar mig för att folk slutar leva.

Hälsan är alltid högsta prioritet och vi måste alla hjälpas åt att förhålla oss till situationen som råder. Men vi får heller inte glömma av att det kommer en tid efter detta. Det kommer en tid då vi kommer vilja leva och inte bara överleva. Jag tror inte det kommer gå tillbaks till ursprungsläge – på gott och ont. Vår överkonsumtion och i bland hänsynslösa exploatering har haft ett högt pris. En liten käftsmäll hade vi behövt, dock absolut inte av detta episka mått.

Men folk kommer inte vilja leva i spöksamhällen. Man kommer vilja ha tillbaks det utbud och den livskvalitén man hade innan. Ska vi ens komma i närheten av detta måste vi alla hjälpas åt. Företagen klarar det inte på egen hand, och hjälp från staten räcker inte. Vill man fortsätta kunna åka på semesterresor, bo på hotell, gå ut och äta, helgshoppa etc. – ja då måste man se över sitt eget agerande. Det går inte för någon bransch att överleva utan kunder och konsumenter.

Denna helgen har våren gjort lite smygentré och vi har belönats med årets första värmande solstrålar. I en småstad söder om Göteborg njuter folk på uteserveringarna, andra väljer att ta take away. Det finns en känsla av att vilja stötta – det finns hopp!

Plaza Mayor

I nästan alla storstäder finns en plats som tycks ha en magnetisk dragningskraft. En plats dit man som turist har en omedvetet längtan. Inte helt sällan är denna plats ett torg, så även i detta fallet. Vi kan endast ana liv och rörelse genom den välvda portalen som tornar upp sig emellan husfasaderna. Den stora öppna ytan, vackert inramad av roströda bostadshus prydda med små balkonger, som sedan träder fram tilltalar oss med en gång. Vi – och alla andra – har hittat rätt. Tyvärr så har ambitionsnivån en tendens att sjunka vid vackra givna besöksmål, och pastan och sangrian vi beställer in lämnar en hel del att önska. Men miljön, den kan inte den mest kräsne klaga på.