Himlen måste sakna en ängel

Jag trodde aldrig jag skulle längta så intensivt efter att höra barnskrik. Att se den lilla kroppshyddan krampaktigt kämpa, de stängda lätt svullna ögonlocken knipas åt ytterligare samtidigt som munnen vidgas och förgäves försöker pressa fram ljud är det mest hjärtskärande och maktlösa jag någonsin upplevt. Tack svenska sjukvården för att jag tillslut fick höra mitt barn skrika.

Det var en sådan där magiskt vacker vintermorgon. Sådär som när solen precis kämpat sig över horisonten och lagt ett orange dimmigt skimmer över en ljusblå himmel. Genom ambulansfönstret kunde jag se havet som låg spegelblankt och stilla stilla. Raka motsatsen till hur jag kände mig inombords. Trots det lyckades jag producera en enda positiv tanke: det var en vacker dag att födas på.

Han hade haft änglavakt, det konstaterade en utav läkarna precis innan vi blev utskrivna. Det må vara så, men i dubbel bemärkelse. För all fantastisk sjukvårdspersonal som vakat dygnet runt och sett till att livet fick en fortsättning – de är änglar allihop.

Svenska sjukvården har fått utstå massiv kritik de senaste åren, med all rätt. Jag har också stångat mig blodig för att få en läkartid, brutit i hop på vårdcentralen, suttit många och långa timmar på barnakuten utan att någon knappt hinner se åt en. Jag har känt misstro, frustration och oro. Men jag har även sett den bra sidan, där sjukvården verkligen fungerar. Där kompetens, omtanke och förtroende genomsyrar de vita korridorerna och får en att känna tacksamhet och stolthet över Sverige som välfärdsstat. Jag tänker särskilt på er enastående sköterskor och läkare på neonatal i Halmstad och i Lund. Tack för att ni räddade vår son och tack för att ni gav oss hopp och förtröstan under de mörkaste dagarna i vårt liv.

Mitt barn, i dag fyller du ett år och jag är så glad och innerligt tacksam över att du är här. Och för att just du är du. En dag som denna väljer jag att citera LinnMaria Wågström, som skrivit en av de finaste barnvisor jag vet: ”Himlen måste sakna en ängel. För en finns här hos mig, och vilar i min famn”.

Annonser

Taverna Telchinia

Taverna Telchinia är tillhörande ett mindre familjeägt hotell men med separat ingång från gatan. Den lummiga entrén känns inbjudande med sin grönska och färgstarka sättning. Innanför möts vi av enkelt möblemang, som sig bör på en klassisk taverna, och återigen något för stark och hård belysning. Men det är hemtrevligt, maten får väl godkänt och personalen är serviceminded. Detta blir också ett återvändarställe.

Farmer’s House

Agii Apostoli ligger endast 4 kilometer från Chania stad, dit du tar dig enkelt med lokalbuss och en ynka restid på ca 10 minuter. Detta är både en för- och nackdel. Nackdelen är att den större staden ligger lite för nära för att man ska våga satsa på något större etablerat utbud av restauranger, barer etc. I området kring vårt hotell finns ett fåtal tavernor men annars är det tämligen dött kvällstid. En av de få restauranger som inte är del av något hotell är Farmer’s House dit vi återkommer ett par kvällar. Här bli vi varmt välkomnade och den familjedrivna andan genomsyrar hela stället på ett positivt sätt. Det är lite för ljust i tak och de där extra detaljerna för att göra det riktigt mysigt saknas, men maten är god och servicen och vänligheten från personalen gör att det står sig.

Välkomna decemberbarn!

BF 25:e december, reaktioner var ju väntade. Men att åsikter skulle vara så starka att de snudd överskuggade hela graviditeten – det hade jag inte räknat med.

”Nu får du knipa”, det blev nästan som ett mantra under besöken hos barnmorskan. Som att det var något som gick att påverka. Hade jag prickat in det stackars barnet under självaste julhelgen, ja då fick jag minsann ställa det till rätta. Just detta med julen verkade bekymra många. Bakom den skämtsamma tonen var budskapet ändå tydligt: ”Man har en enda dag på hela året som är sin egen”, Man får ju mindre julklappar, visst måste det väl bli så”, ”Ingen kommer ha vare sig tid eller ork att komma på kalas”. Det är helt enkelt lite taskigt att låta sitt barn födas mitt bland bullbak och bjällerklang.

Att födas i december är lika med att födas i en uppförsbacke. Det säger statistiken, som media gärna förstärker i form av artiklar om vilka förlorare decemberbarnen är. Zlatan, som är född i slutet på året, tas frekvent upp som ett lysande undantag. Så satsar du på att bli världskändis, elitidrottare och miljardär så finns det hopp…

Visst, det finns uppenbara nackdelar med att vara född sent på året, framförallt när det gäller skolan. Just av denna anledning ska jag villigt erkänna att jag gladeligen välkomnade det nya året med bebis fortfarande på insidan. Men därifrån till att hela livet skulle bli en uppförsbacke… och att man är en näst intill elak förälder som sätter ett barn till världen vid årets slutskede…

En graviditet är ingen självklarhet, och jag tror att de blivande föräldrar som sitter med almanackan och ringar in julafton är lätt räknade. Men BF denna dag kan vara det bästa beskedet en blivande mamma fått och decemberbebisen kan vara ett av de mest efterlängtade och älskade barnen som föds. Varje dag föds barn i krigsdrabbade länder, i områden för svältkatastrofer och extrem fattigdom. Det finns mängder oönskade barn som växer upp helt utan trygghet och kärlek. Det föds barn dömda till att leva med svåra sjukdomar eller handikapp… Listan kan göras lång. Att decemberbarn – bara genom att vara födda under årets sista månad – på något sätt skulle kvalificera sig på listan över ”sämre livsöden” känns som ett hån mot de barn som för första gången slår upp sina ögon och ser en värld fylld av sorg, skräck och misär – ”do they know it’s christmas time at all”?

Lunch på Siroccos Restaurant

Avskalade stränder med minimal bebyggelse har ju absolut sina fördelar, dock hade vi önskat ett lite större utbud av strandtavernor för mat-och dryckespauser under dagarna. Siroccos, en trevlig restaurang belägen på en liten stenplatå strax ovanför stranden, blir vårt stammislunchställe. Trots brist på konkurrens håller man en hög nivå med bra service. God mat o dryck i en vacker miljö.

Golden Bay – Agii Apostoli

Fördelen med att resa med första morgonflighten är att resan går väldigt fort. Ingen hysteri med packningen i sista stund, inget nervöst vankande av och an hemma efter man kontrollerat pass och biljetter för femtioelfte gången. Nej nu var det bara upp, kläder på, sätta sig i en färdigpackad bil, i väg. Redo för take off.

Ankomst Chania vid lunchtid. Ljumma vindar omfamnar oss när vi kliver av planet, solen bländar och med ens är det bara semester – det finns inget annat. Agii Apostoli, orten där vi ska bo, är bland de första stoppen med transfern längs Chaniakusten. Hotell Golden Bay, ett mindre lägenhetshotell bestående av flera lägre byggnader i behagligt jordnära färger, välkomnar oss med sitt lugn och enastående läge mitt på den gyllengula sandstranden. De nyrenoverade lägenheterna är rymliga och enkelt men smakfullt inredda, och vi tackar för att vi fått både pool- och havsutsikt. Vi spiller ingen tid: in med packningen, byte till tunnare kläder, ner några trappsteg till hotellets restaurang. Och på ett ögonblick har miljön förändrats: från att stå och huttra på Landvetter flygplats i ett småruggigt försommar-Sverige till att avnjuta veckans första Mythos med Medelhavet framför fötterna.

 

 

Hemmafru – tidernas mest underskattade yrke

Internationella Kvinnodagen. Skulle egentligen kunna benämnas som Internationella Jämställdhetsdagen, men då orättvisor mot kvinnor är starkt överrepresenterade i världen så är det just skillnaden mellan könen som måste belysas. Tyvärr. I den bästa av världar skulle varken Kvinnodagen eller begreppet feminism behöva existera, men de behövs – i allra högsta grad.

Vi behöver bara blicka över axeln, någon generation bak, för att se en familjebild där hemmafrun och den arbetande mannen var idealet. Som nybliven tvåbarnsmamma kan jag inte annat än att hylla 50-talets hemmafruar, de förtjänar verkligen en större bekräftelse. Hemmafru måste vara tidernas mest underskattade yrke. Obetalt, 24 timmars arbetsdag och med lägsta status vilket skapade ett oundvikligt beroendeförhållande till mannen. Här fanns det inte tal om föräldrapenning, pappadagar, 15-timmars förskola för syskon, hemkörning av mat, städhjälp etc. Här roddade man allt – vilka kvinnor! Beundransvärt, dock inte avundsvärt. Så visst har det skett positiva förändringar genom åren, även om jag starkt ifrågasätter ordet föräldrar ”ledig”, har nog aldrig varit mindre ledig… Den pågående debatten om en extra pappamånad tycker jag dock har lite fel fokus. Jag vill ändå tro att merparten utav dagens pappor faktiskt vill vara hemma med sina barn. Grundproblemet enligt mig ligger i ojämställda löner och det faktum att män fortfarande i de flesta fall tjänar mer än sina kvinnliga motsvarigheter. Själv arbetar jag i en kvinnodominerad bransch där man förväntas att bara acceptera en låg lönenivå. Många menar på att få män söker sig till yrkeskategorin pga av just detta, kanske är det så. Det blir en ond spiral och det är sorgligt att det som tycks krävas för att få upp statusen på ett yrke är just – män.

Vi har en bit kvar men jag känner mig ändå oerhört tacksam, eller snarare lyckosam, att vara född till kvinna i just Sverige. Fler sådana tankar har dykt upp sedan jag fått egna barn. Tanken på att inte ha tillgång till vare sig sjukhus eller smärtlindring vid förlossning, eller eftervård vid komplikationer. Detta är vardag för många av världens kvinnor som varje dag riskerar att dö i barnsäng eller att förlora sin nyförlösta son eller dotter. Detta i en värld där djupt rotade traditioner ligger till grund för könsstympning, tvångsgifte och barnäktenskap. Där moderna regimer plötligt anser våldtäkt inom äktenskapet vara lagligt, där kvinnor anses ha ett lägre människovärde och behandlas som boskap. Där flickor nekas skolgång…. Listan kan göras lång. Så länge världen ser ut som den gör så behövs Internationella Kvinnodagen. Vi behöver en ständig påminnelse om att vi måste fortsätta kämpa. Förändringar må ta hundratals år men varje steg framåt är en seger.

Är du feminist? Så länge det finns ojämställdhet och grymma orättvisor i världen förstår jag inte hur någon kan svara nej på den frågan.

Familjemys på Arokaria Restaurant

Vid sidan av Platanias bullriga huvudgata har Arokaria Restaurant lyckats skapa en lummig och inbjudande trädgård. Detta gör att den fastnar lite extra i blickfånget när vi framåt kvällskvisten scannar av utbudet av matställen. Restaurangen, som är familjeägd, visar sig vara ett bra val. Vi har turen att få ett bord längst in, med den högljudda vägen på behörigt avstånd vilket förstärker känslan av att befinna sig i en rofylld trädgård. Det enda som hörs är sorlet från andra gäster och vatten som porlar ur stora lerkrukor. Maten är av lokal touch, närproducerad och tillagad med kärlek. Även vinlistan upprätthåller en bra nivå. Vi blir dock extra förtjusta i den gyllene olivoljan som serveras på en tallrik likt en vacker spegel. Då vi nämner detta för servitrisen, som för övrigt är svenska och fast bosatt på ön, dröjer det inte länge förren hon kommer tillbaks med fylld plastflaska. ”On the house” då familjen blev så glada över komplimangen och stolta då det är deras alldeles egenproducerad olja. Det är det där lilla extra som gör att vissa ställen skiljer sig i den stora massan, det som gör att man gärna återvänder och tipsar andra.

Charmiga Chania

Drygt en mil från Platanias ligger den pittoreska hamnstaden Chania. Bussar går frekvent mellan de två orterna, men vi bestämmer oss för att ta en taxi. Det korta avståndet till trots tar transporten sin lilla stund då huvudvägen är starkt trafikerad så här på seneftermiddagen. Taxichauffören gör sitt bästa för att hitta alternativa vägar och undgå den värsta rusningen, och tillslut når vi den venetianska hamnen som utgör hjärtat i Chania gamla stad.

Vinden piskar på rätt ordentligt ute vid udden där vi blir avsläppta och vi söker oss snabbt innanför hamninloppet för en något mer skyddad miljö. Här möts vi av just den charm och mysfaktor som Platanias saknar. De nötta gamla fasaderna i ljuva pastellfärger som utgör hamnsiluetten huserar en mängd tavernor, barer och caféer. Konkurrensen om turisterna medför dock en rätt så besvärande hets bland kypare att fylla just sin restaurang. Inkastarna är mer än lovligt jobbiga och det ges ingen tid eller utrymme att granska menyer eller att med omsorg välja restaurang. Men den trevliga miljön kompenserar och vi slår oss ner på en typisk taverna med enkla träbord och de obligatoriskt rutiga dukarna.

Efter middagen tar vi oss in bakom kulisserna och hamnar i ett rutnät av vingliga kullerstensbelagda gränder. Här ligger små restauranger, barer och butiker om vartannat. Här och var snubblar man över något mindre hotell eller privata bostäder. Ovan de historiska fasaderna vajar grönskande trädkronor och ljuvligt färgsprakande bouganvilla lätt i vinden. Atmosfären här innanför är lite lugnare, och hela sinnesstämningen gör det till en perfekt plats att avrunda kvällen på.