Världen har krympt. Sverige har krympt. Till och med den lilla stad jag bor i har krympt. Tid, som jag så många gånger önskat mig, är helt plötsligt allt jag har. Hur ska jag då förvalta detta på bästa sätt? Man kan ju lätt bli lite stressad av att inte göra någonting, av att bara gå omkring med sina egna tankar. 

Jag trevar mig fram, läser lite kurser för att öka kompentensen och för att få inspiration. Hänger på diverse nätverk och hämtar kraft från er eldsjälar som finns därute. Så många som kämpar, ställer om och sprider positiv energi i en mörk tid. Tack!

När man förlorar sitt jobb så förlorar man en bit av sin identitet. Så känns det. Helt plötsligt är man bara sig själv. Med det sagt behöver det ju inte enbart vara en dålig erfarenhet, utan kan även vara nyttigt. Vi kanske alla skulle behöva en paus från ekorrhjulet och dagens höga tempo ibland. För att få lite perspektiv. Kanske ställer vi oss frågan: ska det vara så här? Och vem har bestämt det? Jag tycker det ska bli intressant att följa om och i så fall hur företagsklimatet i allmänhet kommer att förändras efter denna ofrivilliga inbromsning. Man hör redan nu att röster höjs för en friare arbetsstruktur. Pandemin har ju gjort att tekniken tagit allt större plats, till och med i de mest konservativa av företagskulturer.

Det är en orolig tid vi lever i just nu. En stilla tid, en tid av nervös väntan. Men det är också en tid för förändring. Jag känner tilltro till att det finns så många engagerade och kreativa personer ibland oss. Det ger mig hopp om att vi kommer att resa oss ur askan. Kanske blir det till och med ännu lite bättre.