Första gången jag hörde talas om begreppet Force Majeure, internationellt översatt Act of God, var när jag utbildade mig till resesäljare. Jag fick lära mig att detta var en juridisk term som kunde åberopas vid oförutsägbara händelser bortom mänsklig kontroll. Nu när vi går in i sista kvartalet på detta ytterst märkliga år kan jag inte låta bli att undra om inte allt som hänt  i kölvattnet av Corona borde klassas som Force Majeure? Men kan man reklamera ett helt år? Och i så fall till vem?

Vårt samhälle är minst sagt i gungning och själv sitter jag, tillsammans med många andra,  på åskådarbänken och kan inget göra. Mer än att vänta på bättre tider. Allt känns surrealistiskt. Även om att hålla avstånd och skrubba händerna tills de blöder blivit en del av vardagen så är det ändå som att vi lever i en riktigt dålig framtidsfilm. En film som vi inte vet när eller hur den slutar. Kanske är det ovissheten som gör allting extra jobbigt.

Vi sitter alla i samma båt, men vinden piskar hårdare runt vissa. Gamla, sjuka, vårdpersonal… Många är det som fått utstå extra mycket. Jag själv, som har hjärtat inom turismnäringen, sörjer för alla som blivit av med sina jobb, för alla hotellrum som gapar tomma, för restauranger som tvingats slå igen, för Liseberg som aldrig fick öppna. Listan kan göras lång.

Jag tänker på Kreta, där vi semestrat de senaste somrarna. Så oerhört beroende man där är av turismen. Läste i somras ett reportage från en av öns största semesterorter Platanias. Här verkar en stor del av lokalbefolkningen fått återgå till att försörja sig på hemmaodling. Jag längtar till Grekland! Längtar efter värmen, att få bada i Medelhavet, att ta en drink vid poolen och efter en enkel taverna med rutiga dukar. Det finns inget bättre än en tillgänglig värld, vilket blir ännu mera tydligt då den stängs.

Act of God. Kanske är det så. Förhoppningsvis kommer vi ur detta lite klokare, lite ödmjukare. Och lite bättre rustade nästa gång det är dags att skrika: ”Force Majeure!”