Fotbolls-VM i Sydafrika närmar sig slutspel och spänningen tätnar. De regerande världsmästarna Italien är för länge sedan utslagna. Förnedringen är total. Grön, röda och vita flaggor vajar tyst i vinden. Man låter dem hänga kvar, men heja-ropen har lagt sig och kommersen kring VM har bleknat bort. Detta trots att det nu är inne i sitt mest spännande skede. Man pratar inte om det. I stället sträcker man på ryggen, hissar sin flagga och låtsas som ingenting. Man vägrar se sig slagen. Undangömd i en liten bar hör man vuvezuelor gnissla från tevens högtalare, och turister som skrålar. Men italienarna, de lyser med sin frånvaro.

Likt de flesta städer så byter Sorrento skepnad efter mörkrets inbrott. De större gatorna och kommersen kring modebutikerna tonas ner. Mer framträdande blir de lugna trappstegsgränderna med sina romantiska restauranger och intima små barer.

I en smal sidogränd, så smal att man knappat kan ana en genomfart, går vi rakt in i famnen på en stapplande italiensk herre runt dryga 75. Hans leende är brett. Bakom hans famlande taniga fasad visar sig det bo en otrolig energi och gästvänlighet och innan vi vet ordet av det så sitter vi uppradade på varsin stol med varsin gigantisk birra placerad på det runda bordet framför oss. Maken till inkastare har vi sällan skådat. Förundrade sitter vi och beskådar honom ”in action”. En efter en fångar han in dem: unga som gamla, från alla nationaliteter. Vid bordet brevid sitter ett medelålders par från England. Det visar sig att det är sjunde gången de är i Sorrento och de har besökt samma lilla bar, knappt synbar i den lilla gränden, varje år. De kommer för Tony och för stämningen. Förr om åren möttes de av en Tony som spelade och sjöng. En sjukdom har gjort att detta inte längre är möjligt, men den smittande glädjen och kärleken till sitt jobb och sina gäster sitter kvar. Det är detta som gör att människor från år till år letar sig in mellan två knaggliga stenfasader för att på en pinnstol under bar himmel njuta av det Italien vi alla älskar!

Vi har sett havet sedan vi började vår nedstigning och ju närmre vi kommer desto större blir längtan. Värmen tränger sig in under huden och ända in i märgen och när vi nu endast har ett par hundra meter kvar är känslan nästan desperat. Bara några steg till. Den gassande asfalten bränner på sandalernas gummisulor och luften känns tung. Så äntligen. Amalfi uppenbarar sig i all sin prakt och vi tar sats mot stranden. Befrielsen av saltvatten som slår mot kroppen är total. Vi ångrar inte vår vandring ner, utsikten var värt varenda svettigt andetag, men har man vandring som tema på resan rekommenderar jag valt en svalare årstid.

Vi befinner oss i citronens gyllene region. Här produceras traditionellt den syrliga likören Limoncello. Och jag har aldrig sett så många citronträd på ett och samma ställe som just här. Ärligt talat så vet jag inte om jag överhuvudtaget sett ett citronträd förut. Men här glimmar det gult vart vi än vänder oss. Och här och där regnar små citroner gula nedför trappavsatserna.

Om inte ”Gudarnas stig” så har vi i alla fall en gudomlig utsikt.

Vandring är en annan punkt på våran ”to do list”. Vi inser att det är på tok för varmt för någon mer avancerad strapats, men en liten bit ska vi väl orka med. ”Gudarnas stig” har vi läst om och försöker förgäves fråga oss fram men ingen verkar förstå vad vi menar. Så vi siktar utför och börjar en ganska brant och snårig nedstigning från Ravello till Amalfi.

Ravellos trädgårdar är ett begrepp vi snubblat över flera gånger och när vi entrar ”Villa Rufolo” så får uttrycket plötsligt en självklar innebörd. Prydliga gröna växter varvas med fantastiska blommor i alla dess färger. I anslutning till en av trädgårdarna breder en terrass ut sig över bergssluttningen. Den ser nästan ut att sväva i luften mot en otrolig bakgrund bestående av berg, hav och grönska. Här hålls klassiska konserter varje år. Kan tänka mig att det bokstavligt talat är en himmelsk upplevelse.

Ovanför Amalfi, med en slående utsikt över kusten, ligger Ravello. Ravello känns, till skillnad från den mer livliga kustremsan, tillbakalutad och harmonisk. Kanske är det känslan av att befinna sig högt ovanför allting annat, kanske är det kyparens släpande sätt att servera en cappuchino, kanske är det tystnaden omkring oss. Något är det i alla fall som skänker ett behagligt lugn. Det är inte svårt att föreställa sig denna plats som ”gömställe” åt Greta Garbo och flera andra celebriteter.

Väl uppe på 589 meters höjd börjar kroppen sakta slappna av. Axlarna sjunker nån decimeter och jag njuter av en 360-gradig vy över Capri. För ett ögonblick lyckas jag förtränga att jag också måste ta mig ner härifrån.

Med en linbana kan man ta sig upp till öns högsta punkt Monte Solaro i Anacapri. Linbanan består av små ensitsiga träbeklädda stolar. Ser lite vingligt ut men människor tycks ju åka upp och ner till synes helt oberörda så jag hoppar på en stol. Jag brukar inte vara höjdrädd men ju högre upp jag kommer desto mer känner jag tvångstankarna komma krypande. Skulle man med bara tankens kraft kunna glida ur stolen? Glida under den smala stålskena som darrande ligger där mellan mig och totalt fritt fall. Jag vänder mig försiktigt åt sidan för att fota utsikten. Sssschhhwei! Det susar till och jag känner mig lätt yr och skakig. Den otroliga panoramautsikten kämpar för att erövra mitt sinne, men jag känner mig inte helt avslappad förren jag har mina fötter på fast mark igen.