Likt de flesta städer så byter Sorrento skepnad efter mörkrets inbrott. De större gatorna och kommersen kring modebutikerna tonas ner. Mer framträdande blir de lugna trappstegsgränderna med sina romantiska restauranger och intima små barer.

I en smal sidogränd, så smal att man knappat kan ana en genomfart, går vi rakt in i famnen på en stapplande italiensk herre runt dryga 75. Hans leende är brett. Bakom hans famlande taniga fasad visar sig det bo en otrolig energi och gästvänlighet och innan vi vet ordet av det så sitter vi uppradade på varsin stol med varsin gigantisk birra placerad på det runda bordet framför oss. Maken till inkastare har vi sällan skådat. Förundrade sitter vi och beskådar honom ”in action”. En efter en fångar han in dem: unga som gamla, från alla nationaliteter. Vid bordet brevid sitter ett medelålders par från England. Det visar sig att det är sjunde gången de är i Sorrento och de har besökt samma lilla bar, knappt synbar i den lilla gränden, varje år. De kommer för Tony och för stämningen. Förr om åren möttes de av en Tony som spelade och sjöng. En sjukdom har gjort att detta inte längre är möjligt, men den smittande glädjen och kärleken till sitt jobb och sina gäster sitter kvar. Det är detta som gör att människor från år till år letar sig in mellan två knaggliga stenfasader för att på en pinnstol under bar himmel njuta av det Italien vi alla älskar!