Jag vaknar med ett leende på läpparna. Förväntansfull som ett barn på julafton. En hel dag med bara disney står på schemat.

Det tar ca 10 minuter att gå till tågstationen. När vi väl krånglat ut hur biljettautomaten fungerar hoppar vi på tåget. Ca 15 minuter senare kliver vi av utanför Euro Disneyland. Väldigt smidigt, hade bara varit idiotiskt att ta bilen. Vi hade blivit förvarnade på hotellet av vara där en tid innan öppning för att undvika monsterköer. Bra tips. När portarna slår upp behöver vi inte vänta länge förren vi är framme vid kassan. 59 euro kostar det för en heldag med tillgång till alla attraktioner i båda parkerna: Disney park och Disney studios.

Vi kliver in i en amerikansk småstad från 1800-talet. Charmiga viktorianska butiker avlöser varann. De tidstypiska glassbarerna ser inbjudande ut och hästar med passagerarvagnar klapprar förbi. Vi är positivt överaskade. Det är inte alls bara plastigt och komersiellt utan en riktig idyll. En drömvärld.

Förutom Main street så består Disney Park av fyra andra länder: Frontierland, Adventureland, Discoveryland och Fantasyland med Törnsrosas sagoslott som dominerar. Vi börjar beta av länderna ett efter ett. Vissa åkatraktioner är det över en timmes kö till, så vi får sålla lite. Förutom attraktionerna är det kul att bara gå och titta och riktigt frossa i alla disneys sagor, samlade på ett och samma ställe. Man måste älska disney för att uppskatta detta, men vem gör inte det?

Vi spenderar större delan av dagen i Disney Park, men gör en liten avstickare till Disney studios. Denna park är med inriktad på inspelning och studio. Inte lika roligt enligt min smak.

Piff och Puff med tomteluvor, aah! Måste bara ha! Alla vi som är uppvuxna med Kalle Anka kl.15 på julafton vet att det är något speciellt med dessa små ekorrar. Så det är bara att slanta upp.

Ca 12 timmar senare värker fötterna. Det värsta hettan har lagt sig och luften känns behagligt svalare. Det har börjat skymma och nöjesfälltet lyses upp av miljoner små lampor. Magiskt. Det är en timma kvar till stängning och stora folkmassor samlas längs med Main street, de väntar på paraden. Sagofigurer tagna från olika disneyhistorier i en cortege akomanjerad av musik och elektriska ljusshower rullar för bi till allas förtjusning. Ett spektakulärt fyverkeri-skådespel över sagoslottet får sedan avsluta kvällen.

Trötta men upprymda av stämningen lämnar vi Euro Disney för denna gång.

Vi lämnar La Baule och kusten och styr inåt land mot Paris. För att spara tid och hålla oss nära det stora vägarna så väljer vi att luncha på en vägkrog. Varje gång man besöker en sån här krog får man sina värsta fördommar bekräftade. Inget undantag denna gången. Maten är rent av oätlig, och till ett ofärskämt högt pris dessutom. Lite smått illamående och småsura sätter vi oss i bilen igen. Nästa gång får det bli Mc Donald’s, som ju framstår som rena lyxkrogen i jämnförelse.

Vi ställer in gps:en på Versailles och en digital knackig röst guidar oss rakt genom Paris. Vet inte om det var den smidigaste vägen egentligen med tanke på den smått kaosartade trafiken, men vi får i alla fall se en glimt av eiffeltornet vilket gör det hela värt det.

Anländer till Versailles senare på eftermiddagen. Det är riktigt varmt och solen riktigt steker. Slottet som uppenbarar sig framför vår ögon är mäktigt och överdådigt. Utanför sligrar sig långa långa köer för att komma in. Inget att be för, har vi nu åkt hit måste vi ju bara gå in. Det går ändå förhållandevis snabbt att komma igenom biljettkassan, den riktiga trängseln börja på insidan. Vi hamnar i en spiral av människor som systematiskt rör sig framåt genom slottets pampiga salar som avlöser varann. Och visst är det vackert och imponerande. Huvudattraktionen ”Spegelsalen” är något alldeles extra. Men det är varmt och trångt och när vi passerat genom flertalet salar fyllda med liknande målningar så börjar vi tröttna. Att ta sig ut är ett större projekt än vi anat, men vi lyckas tillslut och tar djupa andetag i den fria luften. Parken som omger slottet är gigantisk. För att ta sig genom hela får man nog viga en hel dag. Själva hinner vi bara med området närmast slottet. Det är otroligt välskött och fint. Vi pausar på ett litet café. En baugette med ost och skinka smakar underbart efter den hemska lunchen á la skolmatsal.

Vi lämnar Versaille och åker mot vårt nästa mål på resan – Euro Disney Land. Det har hunnit bli kväll innan vi slutligen står utanför nöjesparken. Vi märker snabbt att boende på något av de tema-hotell som omger parken inte passar vår budget, så det är bara att sätta sig i bilen igen och börja leta boende. Det börjar bli riktigt sent när vi tillslut hittar ett lägenhets-hotell i en förort i utkanten av Paris. Det är en stor lägenhet för fyra personer, vilket gör det ganska prisvärt. Vi varvar ner med lite kortspel och en öl på balkongen innan vi, utmattade efter dagens strapatser, kryper till sängs.

Beachday! Äntligen riktigt härligt strandväder med strålande sol och varma vindar. Efter frukost nästan springer vi ner till stranden för att hinna njuta riktigt ordentligt. Det är betydligt fler solbadare i dag och framåt lunch är det helt smockat med folk så långt ögat kan nå. Så är det också söndag och många fransmän verkar ha vigt dagen åt familjeutflykt till stranden. Vattnet är kallt men vi är rätt härdade från norrsidan, där det om möjligt var ännu kallare, och vågar oss på att bada flera gånger. Eller doppa oss i alla fall…

Det börjar bli kväll och vi bestämmer oss för att gå strandprommenaden bort till grannorten Pouliguen. Det är ett brett och välskött prommenadstråk som följer längs med hela långa strankanten. Fina lägenheter med stora balkonger och välskötta gräsmattor skyddar oss från bilvägen och dess oväsen. Vi möter en del joggare, familjer, par och hundägare med små hundar av alla de sorter. Det är en bit att gå, men det är en härlig kväll och ett behagligt ljus lägger sig över den folktomma stranden i perfekt harmoni med det glimmande havet.

Puliguen är en jättemysig liten hamnstad. Båtar trängs i vatteniloppet och små broar tar oss över till andra sidan. Längs med hela hamnen ligger mängder med restauranger och barer. Vi hittar ett ledigt bord och beställer in supergoda sallader. Den bästa maten under resan har vi helt klart fått här.

Vaknar och slänger en kisande blick mot fönstret. Ser konruerna av ett stort vitt huvud, vips är jag klarvaken. Jag gnuggar mig i ögonen och minns med ens änglastatyn som är placerade pecis utanför vårt fönster så att endast huvudet sticker upp. Jag blir lugn i gen och vi tar sats för att gå ner och inta frukostbuffén.

Det är lite växlande molnighet, men det är varmt när solen tränger igenom och det ser ut att kunna bli en fin dag. En dag på stranden, det är vad vi längtat efter. Det tar bara några minuter att gå ner till den långa vita sandstranden. Vi breder ut våra handdukar och kolapsar i sanden. Molnigheten vill inte riktigt släppa, men det är varmt i luften och rätt behagligt att bara ligga och slappa.

Ett avbrott för lunch. Vi hittar en mysig liten strandbar och slår oss ner. Här är engelskakunskaperna bättre och vi vet för en gång skull exakt vad vi beställer. Och bra smakar det!

Vi slappar ett tag till på stranden innan vi såsmåningom  börjar röra oss tillbaks till hotellet. Gör ett stopp för att inhandla lite rosévin. Det finns verkligen en uppsjö av roséviner, om man jämnför med den ynka lilla hyllan på systemet. Det är helt enkelt det som gäller här!

Efter ett par glas och några mig-frågor traskar vi ner mot stranden igen. Det ligger flera restauranger längs med hela strandremsan och vi slår oss ner på en av dem. Det är en solig och fin kväll och stranden är fortfarande fylld med folk, trots att det börjar bli sent. Några badar och spelar strandtennis. Andra har kommit sig upp på hästryggen och rider fram i det grunda havsvattnet. En vacker syn.

Vi checkar ut från hotellet och gör oss redo att dra söderut. Först gör vi ett litet stopp i strandshopen i Ploumamanc’h och spenderar lite mer pengar på finfina kläder!

Det är en mulen och regnig dag, en perfekt dag att lägga på transport med andra ord. Vi ställer in siktet på söder och genom små byar och städer korsar vi bretagnespetsen tills vi når sydkusten. Inbäddad i en vacker bukt, i hjärtat av Côte d’Amour, finner vi vårt hem för de närmsta dagarna – La Baule! Detta är en badort i sin rätta bemärkelse. En kilometerlång sandstrand breder ut sig längs med kustbandet och smyckas med en fin och välskött strandprommenad. Det är lite svårt att avgöra vad som är de centrala delarna, vi satsar på någonstans i mitten. Vi cirkulerar runt lite på de små gatorna och stannar där vi ser att det ligger ett flertal hotell, restauranger och butiker omkring. Efter ett par försök hittar vi ”vårt” hotell – St Christoph. Det är ett jättegulligt hotell i lite englesk stil. Murad fasad och med små torn på var sida. Hela byggnaden omges av en välskött pittoresk trädgård. Inredningen är gammaldags och charmigt stämningsfull. Vi ryggar för priset först och receptionisten tittar på oss och säger med brokig engleska ”What can you pay?” Lite överumplade av att det faktiskt går att pruta förhandlar vi oss till ett rimligt pris.

Det börjar bli kväll och vi ger oss ut för att utforska omgivningen. Efter ett tag slår vi oss ner på en mysig pizzeria i närheten av hotellet. Vi avslutar sedan kvällen med en Irish Coffee på en flashig bar. Lite jetset-känsla över det hela.

Vi börjar dagen med en en liten utflykt till närliggande Ploumanac’h. Detta sägs vara den bästa platsen för att komma nära de rosa klipporna. En lagunformad pittoresk strand omges av dessa glittrande stenblock och man kan lätt klättra upp och prommenera längs havsbandet. Det är vackert, dock hade vi nog tagit ordet rosa lite väl bokstavligt. I våra ögon är de mer rostbruna. En stig leder bort till vad som ser ut att vara en liten fyr. En bit i från dra suppmärksamheten till ett charmigt ”miniatyrslott”. Allt är i sten och går i sammaföärg, vilket gör att byggnaderna smälter in som en del av naturen. Vi vandrar en stund och njuter av utsikten och den friska havsluften. Innan vi åker tillbaks fastnar vi en lite strandshop. Vi lämnar shopen med kassar innehållande kläder, strandväskor, handdukar och souvenirer. Riktigt fina grejer.

Tillbaks på ”vår” strand. Det är litemulet, men varmt. Så vi tillbringar eftermiddagen på stranden. Likt Saint Malo är det absolut svinkallt i vattnet och då solen lyser med sin frånvaro gör vi inte ens ett försök till bad.

Köper med oss lite rosévin ( kan nästan tro att det är någon sorts nationaldryck här, med tanke på det enorma utbudet) och chips och slappar lite på gräsmattan utanför hotellet.

Lite minigolf och middag får avsluta dagen.

Efter frukost lämnar vi Saint Malo och kör längs med norra Bretagne-kusten mot Côte de Granit Rose. Det är en vacker kustväg med dramatiskt landskap. Som namnet avslöjar så domineras naturen här av stora stenblock av rosa granit. Tusentals år av stark påverkan från hav och vind har format dessa klippor och gett en speciell karaktär åt hela kusten. Mellan de glittrande rosa klipporna ligger härligt gyllene sandstränder insprängda. Detta ger ett intryck av semesterort men med en unik känsla av avskildhet.

Vi har kommit till hjärtat av granitkusten – kustsamhället Perros-Guirec. Naturen är kuperad och vackert grönskande och en bred vit sandstrand möter havet. Längs med stranden ligger små butiker och restauranger omvartannat. Vi börjar vela efter hotell. Åker fram och tillbaks på de små vägarna i en evighet. När man börja sådär hamnar man oftast slutligen på det ställe man först tittat på. Och mycket riktigt, vi checkar in på Morgan Hotel som ligger bra och där priset är överkomligt. Visserligen få vi dela på ett fyrbäddsrum, men det är ok för två nätter. Utanför vårt rum finns en almänn gräsplätt. Vi breder ut våra handdukar och tar e drink i solen innan vi går ut för att äta.

Middag nere vid stranden. Något som förvånat lite under resans gång är hur fruktansvärt dåliga på engelska de är här. Visst, fransmän är väl inte direkt kända för att gärna tala något annat språk än franska men det är ändå mycket värre än vad jag trodde. På de flesta restauranger är menyerna enbart på franska och personalen verkar inte förstå, eller vill inte förstå, ett ord engelska. Ändå är detta turistorter. Detta gör att urvalet på menyn blir betydligt mindre, då vi är begränsade till de få ord vi känner till. Visst blir det några gissningar i bland, men man vill ju gärna ha en liten susning vad det är man beställer.

Avslutar kvällen med en supergod, kanske den bästa någonsin, Irish coffee i en härlig strand-lounge.

En härlig morgon. En del turister börjar strömma in, men det är ännu relativt lugnt och harmoniskt. Vi köper oss varsin croque monsieur och en juice och sätter oss i solen. Helhetsintrycket av den gamla muren som blänker i solen, havet som glimmar och den magiska atmosfären gör att vi uppryms av reslust och nyfikenhet och vi känner oss peppade att fortsätta vår färd.

Vi kör längs med kusten tills ringmuren uppenbarar sig framför våra ögon. Vi har kommit fram till Saint Malo. Väl innanför muren väljer vi att ställa bilen och gå runt för att leta upp boende för natten. Det är en genuin gammal stad som tar emot oss med öppna armar. Mysiga små gränder som alla tycks andas en egen historia kantas av restauranger, butiker och hotell. Ganska snabbt hittar vi ett hotell som vi bestämmer oss för. Nu kommer tricket att hitta tillbaks till bilen och sedan hitta ett sätt att köra till hotellet. Överallt är enkelriktat och det är lätt att bli virrig när varje gathörn är likt det andre. Men efter lite cirkulerande lyckas vi ändå hitta en bra parkering nära hotellet.

Efter en härlig lunch i ett litet gathörn är det på med badkläderna. Genom ett hål i muren leder en trappa ner till en utav stränderna. Det är en vacker strand och havet ser inbjudande ut. Jag sticker i stortårn i vattnet och tror nästan att den fryser till is. Det extrema tidvattnet gör att havet aldrig värms upp så att säga att det är svinkallt är ingen överdrift. Så det blir ett väldigt snabbt dopp och sedan lapa sol på stranden resten. Men det är inte helt fel heller.

Vi gör i ordning oss för kvällens aktiviteter. Restauranger behöver man inte leta efter, det svåra är att välja en. Tillslut fastnar vi för en pizzeria och slår oss ner. Det är en härlig kväll, dock lite kyligt i skuggan av muren. Efter middagen går vi vidare till en bar där et är livemusik och livat värre. En drink här får avsluta denna dag.

Efter frukost kör vi ut till Utah Beach för att prommenera lite. Soligt, men de lite allt för friska vindarna gör att den önskade värmen inte riktigt vill infinna sig. Vi bestämmer oss ändå för en lunch på en uteservering vid stranden. Det är ju trots allt mitt i högsommaren, och då SKA man sitta ute. I alla fall om man är svensk… Vi lyckas hur som helst hitta lite vindskydd, så det känns helt ok. Och så har vi ju härlig utsikt.

Vi åker vidare till den lilla staden Saint Mere Eglise. På utsidan av stadens kyrktorn hänger en docka i mänsklig storlek i en fallskärm. Detta är ett minne av fallskärmsjägaren John Steele som fastnade med sin fallskärm i byns kyrktorn under invasionen av Normadie. Det finns även flera små museer som vittnar om denna historiska händelse. I dag livnär sig en stor del av byn på att förmedla historia och minnen från denna tid.

Dagens sista anhalt blir Le Mont Saint Michel. Le Mont Saint Michel är ett gammalt kloster beläget mitt i tidvattnet i gränslandet mellan Normandie och Bretagne. Denna mästerliga byggnad syns på långt avstånd och trots sin avsides placering är det inte svårt att hitta hit. Le Mont Saint Michel, som sedan 1979 klassas som världskulturarv, har sedan år 708 varit en valfärdsort för pilgrimmer och hem för många nunnor och munkar.

När vi anländer på eftermiddagen kan vi gå över till klostret som tillsynes är en del av fastlandet. Några timmar senare har klostret och dess murar förvandlas till en ö, helt omgiven av hav. Otroligt! Det gäller att passa sig var man parkerar bilen…

Det är många turister som trängs i de smala gränderna innanför murarna. Här snirklar sig restauranger, souvenirshoppar, caféer och pubar om vart annat. Lite var stans kan man se ett och annat hotell insprängt i muren. Vi bestämmer oss för att se om vi kan övernatta. Vi får snabbt klart för oss att det inte är billigt att spendera en natt här. Men så går visaren över det magiska klockslaget 18, och vips så är det halva priset. Vi checkar in på ”La Mere Poulard”, ett gammaldags och stämingsfullt hotell. Korridorerna är kantade av tavlor föreställande kändisar som övernattat här. Det skänker en viss känsla av mystik. I vårt rum pryds ena väggen av en stor tavla föreställande Charles Lindberg.

Det börjar skymma och vi knallar ut på en kullestensbelagd sligrande gata. Turistströmmen har avtagit och vi kan strosa fritt utan att känna oss trängda. Det finns mångder att små mysiga restauranger insprända i muren så det är bara att välja och vraka.

Efter en tre-rätters middag vandrar vi högst upp till kyrkan. Den visar sig vara öppen även på kvällen, så vi löser entre och träder in i en annan värld. Så här dags på dygnet är hela kyrkan upplyst av ett svagt sken som andas mystik och historia. Det tar säkert 1,5 timme att gå igenom hela. Och det bästa är att det inte är någon trängsel, bara små sällskap som tyst och stilla vandrar, stannar och tittar. Inne i kyrkarn visas en fotoutställning föreställande pilgrimer från alla världens hörn. De upplysta fotorna får en slående effekt mot de kalla murarna. Pampigt och mäktigt får sammanfatta denna upplevelse.

Efter en tidig frukost på hotellet checkar vi ut och styr vidare mot Omaha Beach. För såna som mig som inte är så jätteväl bevandrad i historien så känns detta mest bekant. Vi stannar till vid ”military cementary”. Det är stort, känslosamt tragiskt, vackert och respektfullt. Allt på samma gång. Över 9.000 vita kors står prydligt uppradade, vart och ett står symbol för ett mist människoliv. Vi går tyst och sakta mellan raderna. Man känner vördnad, men samtidigt sorg. Så många liv, vars lågor kunde ha brunnit mycket längre.

Vi vandrar längs slutningen ner till Omaha Beach. Det är en vacker strand och havet gör sig mäktigt. Några barnfamiljer och par solbadar och leker i sanden. Konstig känsla med tanke på vad som har utspelats sig här. Men livet måste gå vidare.

Efter lunch tar vi oss bort till museet ”Dagen D Ohama”. Här har man samlat föremål från stupade soldater som cigarettpaket, kortlekar, hjälmar etc. Väggarna täcks av foton. Alla foton föreställer människor och deras känslor tycks lysa igenom den glansiga pappersfasaden. I deras ögon kan man se sorg, panik, hoppfullhet och försök till glädje. I en vrå med dämpat ljus visas det en film om planneringen och genomförandet av Dagen D. Intressant.

Efter denna överdos av historia tar vi bilen ner till hamnstaden ”Port en Bessin”. Det är en en mysig liten stad med små kullerstensgator kantade av restauranger, hav som slår in och små söta fiskebåtar. Gröna kullar omringar staden och vi bestämmer oss för att ta en liten picknick i eftermiddagssolen. Några euro fattigare och med händerna fulla av ostkassar och rosévin börjar vi klättra uppför den närmsta kullen. Väl uppe slås vi av den härliga utsikten, slår oss ner i gräset och bara njuter.

Vi hittar ett enkelt hotell – King Hotel ,utan tillstymmelse till mysfaktor. Hemska skrikiga färger och väldigt enkel standrad. Är nog lite av ett ungdoms-hostel. Men det ligger centralt och är fräscht, Eur 42 per natt. Det får duga.

Avslutar kvällen på en mysig pizzeria i närheten.