Flera gånger under resan förvånas jag över hur rent det är. Rent med modifikation vill säga. Vi får inte glömma avgaserna från miljontals bilar som lägger sig som ett grått filter över staden. Men bortsett från detta ser man knappt något skräp på gatorna och gatsopare är ingen ovanlig syn.

Inbäddad i en härligt grön och luftig park ligger Himmelens Tempel. Hit kom kejsaren med sitt följe från Förbjudna Staden för att be om himmelen om god skörd.

Det känns behagligt lugnt och fritt att ströva omkring härinne. Det är mycket folk men man upplever ingen trängsel. Det märks att sådana här parker behövs i en stad som Peking. Folk verkar bekymmerslösa eller lättade på något sätt. Några utövar chi gong, en annan grupp människor dansar. En man och en pojke som tycks vara far och son roar sig med något liknande strandtennis. Andra bara umgås.

Parken stoltserar med många fina rituella byggnader. Mest kända är ”Hall of Prayer for Good Harvests”. Det är en vacker byggnad omgiven av trappor. Trappor till himmelen – det vet jag i och för sig inte. Men kanske en bit på väg…

Kinas största aquarium ligger inhyst innanför murarna på Peking Zoo. Vi är tveksamma till att gå in men vill inte se fler djur inklämda i trånga burar så vi flyr tillslut in i denna ”marina värld”. Inträdet är i proportion till motsvarande till Peking Zoo och det allmänna prisläget i Peking sjukt högt. Väl inne möts vi av en hord kinesiska barnfamiljer. Vi tar oss igenom första biten och tittar på lite färgglada fiskar, men känner nästan direkt att detta inte är något för oss. Gör ett försök att hitta fram till delfinerna men efter ett tags velande i detta labyrintformade ”hitta nemo-land” ger vi upp. Vi orkar helt enkelt inte vara kvar där inne och sätter fart mot utgången. Nu såg vi ju i och för sig endast en liten del, men min bedömning baserat på det första intrycket är: hoppa över detta!

Vi kan ju inte lämna Kina utan att ha sett en panda. Med taxi tar vi oss till Peking Zoo. Jag tycker att djurparker i allmänhet kan kännas rätt beklämmande och en djurpark i Kina lockar egentligen inte. Men jag vill ju se pandan. Det märks att denna svartvita nallebjörn har stor internationell uppmärksamhet, därför ger man lite mer utrymme och drägliga förhållanden åt dessa. Detta till skillnad från många andra djur som knappt kan vända sig i sina burar. Samvetet gnager lite i bakhuvudet att vi faktiskt betalt inträde till detta och därmed gynnar parken trots deras respektlöshet mot djuren.

Vi ser inga lekfulla pandor som vi hoppats på. Var och en har de i sin egen avskildhet kurat ihop sig som en boll och lagt tassarna för ögonen.  Kanske hade jag också valt att sova bort stirrande turister…

Något för mig helt oväntat var hur förtjusta kineser verkar vara i att dansa. I parker och på gatorna samlas unga som gamla – för att just dansa. Till medhavd lite knastrig musik tycks de släppa loss alla sinnen och framförallt släppa fram glädjen. Jag hade inte föreställt mig kineser som så pass spontana och blir nästan lite avundsjuk där vi står som stela nordbor vid sidan och tittar.

Det är kväll och mörkret har sänkt sig över Peking. På andra sidan gatan hörs ett dovt ljud av musik. Gatlyktorna lyser med sin frånvaro så vi tar oss över till motsatta trottoaren för att se vad som händer. Musiken blir högre och siluetter av människor som rör sig i par träder fram – de dansar.

Minggravarna utgör ett område ca 50 kilometer från Peking. Här ligger 13 utan 16 kejsare från ming-dynastin begravda. Vägen fram till viloplatsen utgörs av en lång allé kantad av gigantiska stenskulpturer föreställande människor och djur. Detta kallar man ”Andarnas väg”. Solen tränger igenom de gulnande lövkronorna i bakgrunden och skapar en mystiskt men rogivande atmosfär.

Då sevärdheterna i Peking ligger spridda på lite avstånd från varandra så blir det en del taxiresor. Taxi i Peking är sjukt billigt. De första tre kilometrarna kostar 10 kronor, därefter ca 2 kronor per kilometer. Så vi kan med gott samvete och med semesterkassan i behåll åka taxi runt till de olika stadsdelarna. Man ska dock ha i åtanke att de flesta taxichaufförer inte kan ett ord engelska. Så ett tips är att alltid ha visitkort med sig från hotellet så att man säkert hittar tillbaks. Ett annat tips är att be hotellpersonalen skriva ner med kinesiska tecken adressen eller platsen dit man ska. Bilder hämtade från guideböcker är också ett bra hjälpmedel.

Denna kväll står pekinganka på menyn. Detta har jag sett fram emot då denna berömda rätt fått många skrytsamma recensioner och serveras på många välrenommerade restauranger. Jag hade sett framför mig något liknande kalkon som man äter på jul. Men pekinganka visar sig vara något helt annat. Först serveras det torkade skinnet, som fått en glansig gyllene yta, i tunna skivor. Påminner lite om sega chips i konsistensen. Smaken är god, dock är det svårt att skaka av sig känslan av att man knaprar på just skinn. Detta gör att jag nöjer mig med ett par stycken. Själva köttet äter man sedan i wraps – ungefär som vi svenskar äter tacos. Ankan blandas med grönsaker och sås och rullas sedan in i tunna runda bröd. En härlig smakupplevelse i ett roligt format.

Vi har vänt tillbaka och är nu där vi startade. Vi bestämmer oss för att avsluta på ”turistsidan” och tar till höger. Denna sidan är inte heller fel, inte lika brant och en fin utsikt över den vänstra sidan vi just kom ifrån. Men det är väldigt mycket mer turister vilket tar bort lite av den där exklusiviteten vi kände på andra sidan. Så utan tvekan: vänster vinner!

Långt framme skymtar vi något som liknar två oranga bollar. Ju närmare vi kommer desto mer framträdande blir den yviga pälsen med vita fläckar som speglar sig i solen. Det visar sig vara två kattungar som slår följe med oss en bit på muren. Hur de har hamnat där kan man fråga sig. De är väldigt sällskapliga och vi blir ännu mer populära då vi delar med oss av kexen som är vår nödproviant under murbestigningen.