Kön till tornet är alldeles för lång med tanke på temperaturen och solen som gassar. Vi bestämmer oss för att hoppa det och spenderar eftermiddagen med att strosa upp och ner längs Pisas gator, kolla butiker och ta ett glas vin här och var. Efter middagen börjar det bli sent med tanke på vårt tidiga flyg hem, solen har för länge sedan gått ner och vi går mot hotellet. När vi passerar tornet ser vi att det fortfarande håller öppet för besökare, och – ingen kö! Den upplysta stentrappan slingrar sig runt, runt, upp, upp. Man känner av lutningen och blir nästan aningens sjösjuk. Men väl uppe möts vi av en vacker vy över Pisa. Det är något visst att se städer från ovan, efter mörkrets inbrott. Så tyst och stilla, vackert upplyst mot den svarta himlen. Perfekt avslut på en perfekt resa.

Vårt hotell Grand Hotel Duomo är ett bra medelklass hotell. Inget särskilt men bättre läge får man leta efter. Från hotellets takterrass har vi första parkett med utsikt över tornet och Toscanas böljande landskap i bakgrunden.

Vi anländer till Pisa runt lunch. Det är väl varmt och ont om tid för något större upptäcktsfärd i staden, så vi börjar avslappnat med en lunch i solen. Vi slår oss ner på en servering på den öppna plats som omger det berömda lutande tornet och den otroligt pampiga katedralen som fått oförtjänt lite uppmärksamhet till följd av ett byggfel.

Vi lämnar den gröna ön och tar oss tillbaks till fastlandet och Piombino. Härifrån tåg till resans sista anhalt – Pisa.

Vår trogne taxichaufför tipsar oss om middag på en närliggande vingård. Sapereta bedriver Farm Tourism och är mer en semesteranläggning än genuin vingård. Kanske inte riktigt det som vi förväntat oss, men restaurangen är trevlig och vinet gott. Och att få strosa mellan ändlösa rader vinrankor, är inte det visionen av Toscana?

Elba har tilldelats ett pärlband av stränder längs hela kusten, i alla dess storlekar och former. Vi börjar gå på måfå från hamninloppet i Portoferraio. Vi kommer först till en större strand där vi stannar till för lunch, lite sol och bad. Men vi är inte helt nöjda, det kristallklara vattnet till trots är det mycket kommers och inte det där mysiga och gemytliga som vi hört om. Vi kan skymta tån av en kritvit klippa runt hörnet från där vi ligger och känner på oss att det finns något bättre på andra sidan. Landvägen visar sig dock vara lite längre än vad som såg ut att handla om meter sjövägen, men det är värt mödan. För vi har hittat den – den perfekta stranden.

Vi tar bussen till Portoferraio för att besöka Napoleons tidigare bostad. Villa dei Mulini håller dagligen öppet för besökare, utom just nu visar det sig. Det är stängt pga restauration. Men vi får tipset att besöka sommarresidenset, fyra kilometer utanför Portoferraio. Hit tar vi oss med buss. Inbäddad i grönska ligger Villa di San Martino. Inget pampigt och uppseendeväckande utan ett ganska vanligt hus. Litet och undangömt, så som den franske kejsaren önskade.

Väl uppe slås vi av en enastående utsikt. Här får vi en övergripande bild av stora delar av ön, där vinodlingarna avlöser varandra och natur och hav dominerar. Här finner vi även charmiga små torg, smala gränder och mysiga restauranger. Vad mer kan man önska av en italiensk utekväll.

Från vårt hotell har vi utsikt mot staden Capoliveri som ligger uppe på en höjd. Vi blir nyfikna och tar en taxi upp dit en ljummen kväll.