– Billigare än Ullared! En thailändare viftar hysteriskt med en röd piké prydd med en snesydd Ralph Lauren-loggo. För varje steg vi tar tycks säljarna bara blir fler och fler och de inövade svenska fraserna ljuder allt högre. Vi befinner oss i Patong. Enligt min mening en hemsk plats som absolut inte representerar Thailand på ett rättvist sätt. Vi gör ett försök till lite shopping, men tröttnar ganska snabbt och tar en tuk tuk bort från detta gytter av människor, Ullared och mammas köttbullar.

Vi stannar till vid Karon, som är betydligt mer sansat än Patong. Här kan vi till och med flanera bland shopping-stråken relativt ostörda. Ok, utbudet är inte lika stort, men avsaknaden av hysteriskt påflugna säljare väger upp det med råge.

Vi har valt att bo vid Kata Beach. Vi hade något minne av att detta skulle vara den lugnare och minst exploaterade stranden. Men detta verkar bokstavligen vara ett minne blott. Rader av solstolar ligger tätt och man får nästan slåss för att få en plats. Lite Gran Canaria-varning här. Visst kan det vara roligt med lite liv och rörelse, men ett par dagar i Phuket räcker gott och väl enligt mig. Thailand har ju så mycket mer att erbjuda som slår Phuket med hästlängder..

– Sorry, the boat is fullybooked. Vi tittar på varann i lite smått panik. Det har inte funnits i vår värld att båten kunde vara fullbokad. Men så är nu fallet och vi måste hitta en lösning att ta oss till Phuket, varifrån  vår hemresebiljett är bokad. Ena alternativet är att chartra en egen båt, vilket skulle kosta så många bath att det är ingen idé att ens försöka kalkulera om valutan i huvudet. Det andra alternativet, vårt enda alternativ som vi ser det, är att ta båten till Trang och sedan buss till Phuket. Sagt och gjort, vi bokar en biljett.

Det är tidigt på morgonen när vi med båt lämnar Koh Hai och åker mot fastlandet Trang. Det är en skumpig båtresa, i en väldigt liten båt, som tar ca 45 minuter. Väl framme i Trang blir vi upphämtade av en minibuss som ska ta oss till busstationen. Det visar sig vara fler passagerare med så vi får finna oss i diverse stopp på hotell och flygplatsen innan vi tillslut når busstationen. Det är nu den låååånga resan börjar. Vi lyckas lösa en biljett till Phuket och hittar rätt buss. Det visar sig vara en lokalbuss med väldigt många stopp på vägen till Phuket. Knappt har vi hunnit slå oss ner på de skrangliga sätena förren tv’n slås på längst fram i bussen. Och på högsta volym, och då menar jag verkligen högsta volym, så skränar thailändsk karaoke ut i högtalarna. För säkerhet skull sitter det en jättehögtalare övanför så gott som varje säte. Ingen annan på bussen verkar reagera, kanske är vanligt förekommande på lokalbussarna här… Efter en stund ger vi upp att försöka överrösta ljudet och sitter tysta. Jag försöker lyssna på musik i mina hörlurar, men lönlöst. När vi ca fem timmar senare äntligen rullar in i Phuket Town har öronen nästan domnat och hysteriskt dansande asiater med mikrofoner har fastnat på näthinnan. Det kommer nog dröja länge innan jag ger mig på den thailändska lokaltrafiken igen. Och då kommer jag noggrant titta efter högtalare ovanför sätet innan jag sätter mig

En lång träpir med konformade små tak sträcker sig ut i det turkosblå vattnet. I bakgrunden skymtar vit sand och palmer som vajar i vinden. Det är ön Koh Hai, eller Koh Ngai, som är i vårt blickfång. Det är ca 2 timmar sedan vi lämnade Koh Lanta med båt när vi kliver i land på denna charmiga lilla ö. Vi behöver inte gå många steg förren vi står i receptionen på Koh Ngai Resort där vi bokat rum. Det är en stor anläggning med bungalows och rum i olika standard och prisklasser. Resorten är lågt byggd på en sluttning med mycket grönska omkring. Detta gör att det inte känns vräkigt utan harmoniskt och i perfekt samspel med naturen. Detta är verkligen en plats för lugn och ro, och vi behöver inte leta länge för att hitta en egen liten strandremsa att spendera eftermiddagen på. Det finns inga fast bosatta på ön vilket förstärker känslan och avskildhet. I bland kan det vara skönt att slippa shopping, strandförsäljare och nattliv, att bara hämta andan.

Plötsligt blir det helt svart. Trevande tar jag några simtag framåt, rädd för att stöta in i klippväggen. Vattnet gungar rytmiskt framåt och jag känner närvaron av andra som vevar med sina armar och ben. Men ändå känner jag mig helt ensam, måste vara det totala mörkret. Det är faktiskt ganska läskigt. Vi befinner oss i ett svart hål, det är öppningen till Smaragdgrottan på ön Koh Mook. Så plötsligt ser jag ljuset i tunneln. En liten lagunformad sandstrand uppenbarar sig. Stranden är kantad av palmer och omges av höga klippväggar. Genom kristallklart vatten vadar vi i land. Det hela känns overkligt. Som ett hemligt litet paradis inuti en stor sten. Smaragdgrottan, eller Tham Morakot som den heter på thailändska, var förr ett gömställe för landets pirater. Tanken på gömda skatter gör platsen ännu mera mytomspunnen och surrealistisk. Vi får bara lov att stanna inne i grottan en liten stund så att vi ska hinna ut i god tid innan tidvattnet stiger. Då kommer man nämligen inte ut utan blir strandsatt tills nästa dag. Skulle kanske inte vara så illa i och för sig…

Svenska skolor, svenska dagstidningar, svensk mat… Svenskt, svenskt, svenskt… Detta skulle kunna avskräcka att åka till Koh Lanta. Och visst hör vi folk prata svenska överallt, men vi upplever det inte som störande. Koh Lanta är ingen plastig chartermardröm som utrotat allt genuint med coca cola-parasoller och svenska schlager-hits. Nej, det är en harmonisk plats. En plats där du utan att trängas kan vandra kilometer efter kilometer i kritvis strand och lyssna till vågorna som slår.

Några solstolar står sporadiskt utsatta längs Klong Dao Beach, men de är ingen rusning efter dem. Det är absolut ingen trängsel på stranden, närmaste solbadare ligger många meter bort. Det är väldigt långgrunt och vattnet är inte riktigt lika klart som på vissa andra öar vi besökt, men visst är det fint.

Solen har gått ner och vi har slagit oss ner halvliggandes i varsin solstol. Vi blir serverade varsin Singha på en liten stubbe emellan oss. Runt omkring oss har lyktor tänts. Havet ligger framför våra fötter och ovanför våra huvuden lyser stjärnorna upp natthimlen. Sämre kan man ha det.

När vi klev i land här för 6 år sedan tyckte vi att det var överexploaterat och aningen ”too much” av allt, men ändå gemytligt och charmigt på något sätt. På ytan ser det inte ut att ha förändrats så mycket under dessa år, men vi behöver inte ta många steg inåt ön för att mötas av förfall. Tsunamin har satt sina tydliga spår och turismen känns okontrollerad och hänsynslös. Sopberg har vuxit upp bland ruiner och förfallna byggnader. Det är skitigt och luktar unket. Med raska steg går vi mot stranden på andra sidan ön för att se om hotellet vi bodde på sist finns kvar. Vi minns den underbara poolen på en platå ovanför havet med ett vattenfall som från poolkanten ser ut att porla ut i havsbandet. Och där mitt framför oss ser vi den, den finns kvar! Förväntansfulla småspringer vi fram, men tvärstannar några meter innan vi når målet. Det är något som inte stämmer, låg det inte bungalows vid sidan av poolen? Sakta går vi fram och kikar bakom poolområdet där vi minns en lyxig reception. Där finns ingenting, bara ruiner och skräp. Hela hotellet är bortskövlat och området känns spöklikt. Vi blir väldigt illa till mods och börjar ångra att vi återvänt hit. Med tunga steg går vi tillbaks till stranden där vi anlände med båten. Det är försent att åka vidare i dag så vi börjar gå längs med strandkanten för att leta boende för natten. När vi senare slår oss ner på en liten restaurang vid strandkanten är stämningen avslappnad och skön och omgivningen just här ganska tillfredsställande. Men tanken på vad som finns bara några meter i från oss gör att vi känner att vi fått nog av Phi Phi för denna gången. Och om vi någonsin återvänder kommer det nog att dröja.

Frihet. Att för en gång skull slippa plannera allting timme för timme, att bara ta dagen som den kommer. Det är en känsla jag får när vi står nere på stranden i Ao Nang redo att hoppa i longtail-båten som ska ta oss ut till Poda Island. Inget bokande i förväg, utan detta var vad vi kände för att göra när vi vaknade i morse. I morgon kanske vi tar vårt pick o pack o drar vidare. Det är en sak jag verkligen uppskattar med Thailand, att det är så smidigt och enkelt att förflytta sig. Bara att hoppa på nästa båt och se vart den bär.

Thailand ska ju vara så billigt så billigt. Och det är det också, om man vill. Men, så lätt det är att falla för frestelsen att få unna sig lite lyx till en förhållandevis bra peng. Railey Bay Resort är som en dröm vi inte kan motstå. Bara en natt, ok två… Och vi ångrar oss inte när vi lutar oss tillbaks i varsin solstol osh ser solen färga himlen röd. Poolen ligger stilla efter en hektisk dag och hade det inte varit för raden av solstolar framför hade den till synes nästan mynnat ut i havet.

Härligt gyllengula korn som bara smälter i munnen, mmmhh… Befinner man sig på en strand i Thailand så är ju grillad majskolv ett givet mellanmål. Går allt som oftast att köpa direkt på stranden för några ynka kronor. Visste inte att majs kunde vara så gott. Samma sak med de syrliga ”annanasklubbor” som säljs överallt. Man behöver inte ens resa sig från solstolen, näst intill bara sträcka ut handen. Det dröjer inte länge förren den ljuvliga gula frukten uppenbarar sig.

Kvällen är ljummen, den vita sanden känns behagligt sval mellan tårna, solen sänker sig sakta och kastar ett eldigt sken över det glittrande havet. Det är som när man ser en vacker tavla och bara önskar att man kunde sugas in i den. Lika overkligt som det skulle vara, lika verklig är den fantastiska miljö som omger oss nu.