– Sorry, the boat is fullybooked. Vi tittar på varann i lite smått panik. Det har inte funnits i vår värld att båten kunde vara fullbokad. Men så är nu fallet och vi måste hitta en lösning att ta oss till Phuket, varifrån  vår hemresebiljett är bokad. Ena alternativet är att chartra en egen båt, vilket skulle kosta så många bath att det är ingen idé att ens försöka kalkulera om valutan i huvudet. Det andra alternativet, vårt enda alternativ som vi ser det, är att ta båten till Trang och sedan buss till Phuket. Sagt och gjort, vi bokar en biljett.

Det är tidigt på morgonen när vi med båt lämnar Koh Hai och åker mot fastlandet Trang. Det är en skumpig båtresa, i en väldigt liten båt, som tar ca 45 minuter. Väl framme i Trang blir vi upphämtade av en minibuss som ska ta oss till busstationen. Det visar sig vara fler passagerare med så vi får finna oss i diverse stopp på hotell och flygplatsen innan vi tillslut når busstationen. Det är nu den låååånga resan börjar. Vi lyckas lösa en biljett till Phuket och hittar rätt buss. Det visar sig vara en lokalbuss med väldigt många stopp på vägen till Phuket. Knappt har vi hunnit slå oss ner på de skrangliga sätena förren tv’n slås på längst fram i bussen. Och på högsta volym, och då menar jag verkligen högsta volym, så skränar thailändsk karaoke ut i högtalarna. För säkerhet skull sitter det en jättehögtalare övanför så gott som varje säte. Ingen annan på bussen verkar reagera, kanske är vanligt förekommande på lokalbussarna här… Efter en stund ger vi upp att försöka överrösta ljudet och sitter tysta. Jag försöker lyssna på musik i mina hörlurar, men lönlöst. När vi ca fem timmar senare äntligen rullar in i Phuket Town har öronen nästan domnat och hysteriskt dansande asiater med mikrofoner har fastnat på näthinnan. Det kommer nog dröja länge innan jag ger mig på den thailändska lokaltrafiken igen. Och då kommer jag noggrant titta efter högtalare ovanför sätet innan jag sätter mig