Himlen måste sakna en ängel

Jag trodde aldrig jag skulle längta så intensivt efter att höra barnskrik. Att se den lilla kroppshyddan krampaktigt kämpa, de stängda lätt svullna ögonlocken knipas åt ytterligare samtidigt som munnen vidgas och förgäves försöker pressa fram ljud är det mest hjärtskärande och maktlösa jag någonsin upplevt. Tack svenska sjukvården för att jag tillslut fick höra mitt barn skrika.

Det var en sådan där magiskt vacker vintermorgon. Sådär som när solen precis kämpat sig över horisonten och lagt ett orange dimmigt skimmer över en ljusblå himmel. Genom ambulansfönstret kunde jag se havet som låg spegelblankt och stilla stilla. Raka motsatsen till hur jag kände mig inombords. Trots det lyckades jag producera en enda positiv tanke: det var en vacker dag att födas på.

Han hade haft änglavakt, det konstaterade en utav läkarna precis innan vi blev utskrivna. Det må vara så, men i dubbel bemärkelse. För all fantastisk sjukvårdspersonal som vakat dygnet runt och sett till att livet fick en fortsättning – de är änglar allihop.

Svenska sjukvården har fått utstå massiv kritik de senaste åren, med all rätt. Jag har också stångat mig blodig för att få en läkartid, brutit i hop på vårdcentralen, suttit många och långa timmar på barnakuten utan att någon knappt hinner se åt en. Jag har känt misstro, frustration och oro. Men jag har även sett den bra sidan, där sjukvården verkligen fungerar. Där kompetens, omtanke och förtroende genomsyrar de vita korridorerna och får en att känna tacksamhet och stolthet över Sverige som välfärdsstat. Jag tänker särskilt på er enastående sköterskor och läkare på neonatal i Halmstad och i Lund. Tack för att ni räddade vår son och tack för att ni gav oss hopp och förtröstan under de mörkaste dagarna i vårt liv.

Mitt barn, i dag fyller du ett år och jag är så glad och innerligt tacksam över att du är här. Och för att just du är du. En dag som denna väljer jag att citera LinnMaria Wågström, som skrivit en av de finaste barnvisor jag vet: ”Himlen måste sakna en ängel. För en finns här hos mig, och vilar i min famn”.

Annonser

Välkomna decemberbarn!

BF 25:e december, reaktioner var ju väntade. Men att åsikter skulle vara så starka att de snudd överskuggade hela graviditeten – det hade jag inte räknat med.

”Nu får du knipa”, det blev nästan som ett mantra under besöken hos barnmorskan. Som att det var något som gick att påverka. Hade jag prickat in det stackars barnet under självaste julhelgen, ja då fick jag minsann ställa det till rätta. Just detta med julen verkade bekymra många. Bakom den skämtsamma tonen var budskapet ändå tydligt: ”Man har en enda dag på hela året som är sin egen”, Man får ju mindre julklappar, visst måste det väl bli så”, ”Ingen kommer ha vare sig tid eller ork att komma på kalas”. Det är helt enkelt lite taskigt att låta sitt barn födas mitt bland bullbak och bjällerklang.

Att födas i december är lika med att födas i en uppförsbacke. Det säger statistiken, som media gärna förstärker i form av artiklar om vilka förlorare decemberbarnen är. Zlatan, som är född i slutet på året, tas frekvent upp som ett lysande undantag. Så satsar du på att bli världskändis, elitidrottare och miljardär så finns det hopp…

Visst, det finns uppenbara nackdelar med att vara född sent på året, framförallt när det gäller skolan. Just av denna anledning ska jag villigt erkänna att jag gladeligen välkomnade det nya året med bebis fortfarande på insidan. Men därifrån till att hela livet skulle bli en uppförsbacke… och att man är en näst intill elak förälder som sätter ett barn till världen vid årets slutskede…

En graviditet är ingen självklarhet, och jag tror att de blivande föräldrar som sitter med almanackan och ringar in julafton är lätt räknade. Men BF denna dag kan vara det bästa beskedet en blivande mamma fått och decemberbebisen kan vara ett av de mest efterlängtade och älskade barnen som föds. Varje dag föds barn i krigsdrabbade länder, i områden för svältkatastrofer och extrem fattigdom. Det finns mängder oönskade barn som växer upp helt utan trygghet och kärlek. Det föds barn dömda till att leva med svåra sjukdomar eller handikapp… Listan kan göras lång. Att decemberbarn – bara genom att vara födda under årets sista månad – på något sätt skulle kvalificera sig på listan över ”sämre livsöden” känns som ett hån mot de barn som för första gången slår upp sina ögon och ser en värld fylld av sorg, skräck och misär – ”do they know it’s christmas time at all”?

Hemmafru – tidernas mest underskattade yrke

Internationella Kvinnodagen. Skulle egentligen kunna benämnas som Internationella Jämställdhetsdagen, men då orättvisor mot kvinnor är starkt överrepresenterade i världen så är det just skillnaden mellan könen som måste belysas. Tyvärr. I den bästa av världar skulle varken Kvinnodagen eller begreppet feminism behöva existera, men de behövs – i allra högsta grad.

Vi behöver bara blicka över axeln, någon generation bak, för att se en familjebild där hemmafrun och den arbetande mannen var idealet. Som nybliven tvåbarnsmamma kan jag inte annat än att hylla 50-talets hemmafruar, de förtjänar verkligen en större bekräftelse. Hemmafru måste vara tidernas mest underskattade yrke. Obetalt, 24 timmars arbetsdag och med lägsta status vilket skapade ett oundvikligt beroendeförhållande till mannen. Här fanns det inte tal om föräldrapenning, pappadagar, 15-timmars förskola för syskon, hemkörning av mat, städhjälp etc. Här roddade man allt – vilka kvinnor! Beundransvärt, dock inte avundsvärt. Så visst har det skett positiva förändringar genom åren, även om jag starkt ifrågasätter ordet föräldrar ”ledig”, har nog aldrig varit mindre ledig… Den pågående debatten om en extra pappamånad tycker jag dock har lite fel fokus. Jag vill ändå tro att merparten utav dagens pappor faktiskt vill vara hemma med sina barn. Grundproblemet enligt mig ligger i ojämställda löner och det faktum att män fortfarande i de flesta fall tjänar mer än sina kvinnliga motsvarigheter. Själv arbetar jag i en kvinnodominerad bransch där man förväntas att bara acceptera en låg lönenivå. Många menar på att få män söker sig till yrkeskategorin pga av just detta, kanske är det så. Det blir en ond spiral och det är sorgligt att det som tycks krävas för att få upp statusen på ett yrke är just – män.

Vi har en bit kvar men jag känner mig ändå oerhört tacksam, eller snarare lyckosam, att vara född till kvinna i just Sverige. Fler sådana tankar har dykt upp sedan jag fått egna barn. Tanken på att inte ha tillgång till vare sig sjukhus eller smärtlindring vid förlossning, eller eftervård vid komplikationer. Detta är vardag för många av världens kvinnor som varje dag riskerar att dö i barnsäng eller att förlora sin nyförlösta son eller dotter. Detta i en värld där djupt rotade traditioner ligger till grund för könsstympning, tvångsgifte och barnäktenskap. Där moderna regimer plötligt anser våldtäkt inom äktenskapet vara lagligt, där kvinnor anses ha ett lägre människovärde och behandlas som boskap. Där flickor nekas skolgång…. Listan kan göras lång. Så länge världen ser ut som den gör så behövs Internationella Kvinnodagen. Vi behöver en ständig påminnelse om att vi måste fortsätta kämpa. Förändringar må ta hundratals år men varje steg framåt är en seger.

Är du feminist? Så länge det finns ojämställdhet och grymma orättvisor i världen förstår jag inte hur någon kan svara nej på den frågan.