Jag är Xennial

Det finns en brytpunkt för allt. Och beroende av vart du befinner dig i tiden kan det slumpa sig så att du hamnar mitt i skarven. Det hände mig – och många i min åldersgrupp. Tog mig igenom näst intill hela gymnasiet med papper och blyertspenna och skaffade min första mobil efter studenten – i bland känner jag mig som sista människan jorden som minns livet innan IT.

Personer födda mellan 1977 och 1985 definieras som en ”mikro-generation” en brygga mellan Generation X och Millennials. Vi är Xennials. Uttrycket myntades av den amerikanska skribenten Sarah Stankorb som 2014 skrev en artikel i Good Magazine just om att vara ”fast mellan två generationer”. Själv snubblade jag över definitionen Xennials rätt nyligen, via en delad artikel på FB. Genialiskt – äntligen en tillhörighet för oss vilsna själar.

Vi Xennials genomlevde hela vår barndom, och i mitt fall även hela tonåren utan Facebook, Instagram, google, smartphones… Ville man ha tag på någon fick man använda hemtelefoni eller telefonkiosk och tappade man varandra ute på stan, då var risken stor att man inte hittade tillbaks. Vi var förskonade från att få en lördagskväll dokumenterad och publicerad inför allas ögon på sociala medier. Vi visste inte allt om alla.

En termin sk datakunskap, det var vad man erbjöd totalt under hela min skoltid. Uppfattningen var att det var något man borde ha grundläggande kunskaper i, men inget man behövde lägga mer fokus på än nödvändigt. Ingen siade om framtiden, som om man inte såg det komma. Och det gjorde man väl kanske inte heller.

Sista terminen på gymnasiet skulle det sk specialarbetet skrivas på dator. Och en källa till information skulle vara Internet (!). Jag vet inte hur många x antal timmar jag lade ner på detta, jämnförelsevis med hur lång tid det hade tagit i dag. Bara att starta upp Internet var ju ett kapitel för sig. Och när man äntligen med förhöjd puls satt och hade genomlidit den symfoni av outhärdligt evighetslångt gnissel från modemet när det ”ringde upp” så skulle man ju försöka navigera sig ute på nätet i mjölktågshastighet. Varje skriven sida sparades sedan på flera olika disketter i starka färger, skräcken för att det jobb som man lagt ner plötsligt skulle gå upp i rök var monumental. Förtroendet för datorn var bottenlågt. Det gick åt många sömnlösa nätter för att få arbetet klart – men det blev klart! Mitt första dataskrivna dokument – det sista jag gjorde innan jag jag tog studenten.

Vi är ju många som vuxit upp innan digitaliseringen, men skillnaden för oss
Xennials är att brytpunkten kom precis mitt emellan skolgång och arbetsliv. För mig kändes det bokstavligen som att i samma stund jag lade studentmössan på hyllan så stormade IT-åldern in med allt vad det innebar och tog över allt. Spännande – men också skrämmande. Plötsligt blev man gammal i sinnet, samtidigt som man ändå var ung och förväntades omfamna den nya tekniken. Många gjorde också det, för mig tog det lite längre tid.

I dag är jag lika beroende av Internet, smartphone, informationsflödet etc. som alla andra. Men en del av mig lever kvar i mina analoga barndoms- och tonårsår. Jag skulle aldrig vilja backa ett steg, men jag är glad på ett sätt att jag även levt ett liv utan ständig uppkoppling. Det känns som en trygghet på något vis, när saker och ting blir för ”science fiction”…

Annonser

Föräldrarskap – en emotionell bergodalbana

Två föräldrarledigheter avslutade, hundra erfarenheter rikare. Aldrig har man väl så innerligt velat göra allting rätt men känt att man gjort allting fel.

Att det är omvälvande att bli förälder är nog tidernas underdrift. För mig har det varit en näst intill övermäktig upplevelse som förändrat hela min världsbild. Inget rosa skimmer vilar över babylyckan, snarare ett inferno av sprakande färger i symbolik av okontrollerbara känslor som stormar åt alla håll.

Den där blicken – så fylld av tillit. Den får hjärtat att bubbla över men skapar samtidigt en vag känsla av panik. Så oskyldig, så hjälplös är det lilla livet och det är upp till dig att se till att hen överlever – både fysiskt och mentalt. Kan man ställas inför ett större ansvar? Jag tror inte det. Tilliten får man gratis, uppgiften är att behålla den.

Att föda barn är den naturligaste sak i världen. Naturligt eller inte – det gör det inte mindre överväldigande, eller rent av chockartat. Och mitt i allt har du blivit mamma – den person som ska veta allt, vara stark, omvårdande och osjälvisk. När man egentligen känner sig som ett skadeskjutet djur – sårbar, ömklig och rädd.

Föräldraskapet är långt i från genomgående ljuvligt, men det är extremt förlåtande. Du måste inte vara perfekt, ditt barn måste inte vara perfekt. Misstag är tillåtna, banden som finns är oerhört slitstarka. Som i alla relationer så måste man hitta sin roll, modersinstinkten är stark men den innehåller inget förprogrammerat facit. Mitt i all tvivel står sig dock en ömsesidig kärlek – så stark att den krossar allt motstånd.

Januari – en enda lång söndagsångest

Från köphets, frosseri och socialt maraton till hål i plånboken, viktångest och ensamhet. Ljusen har slocknat och det enda som återstår av denna högtid av extra allt är en vissen julstjärna.

I december sparas det inte på krutet – då går vi ”all in”. Ivrigt påhejade av omgivningen, inte minst handeln och media, uppmanas vi även att överge vårt sunda förnuft. Städa upp det gör vi i januari, den dagen den sorgen typ.. Varje dag peppras vi av dagens erbjudande, julkalendrar, köp nu betala sen… det viktigaste är att vi konsekvenslöst handlar. Gemensamt lyckas vi slå köprekord år efter år och budskapet att det är ”ok” att huvudlöst bränna alla pengar vi har – och inte har – suddar bort all skam.

Detsamma gäller mat och dryck. Allt inom ramen för sans och balans är som bortblåst, nu är det ju mer desto bättre som gäller. Under en månad tillåts vi frossa i allt vad vår kulinariska värld har att erbjuda, utan att behöva bry oss om varken finansiella siffror eller siffror på badrumsvågen. Ingen höjer på ögonbrynen om du tar en snaps till lunchen och livet är toppen.

Så kommer januari – den totala baksmällan. Nu var det slut på det roliga och det är dags att betala tillbaka. Glättiga reklamer byts ut mot annonser för ekonomisk rådgivning, Viktväktarna och tips på hur du tar dig ur dekadensen. I köket på Nyhetsmorgon har man torkat rent från allt fettdrypande och vi får lektioner i hur vi överlever januari månad på diverse billiga rotfrukter och knölar.

I dag är det 24 januari – årets fattigaste dag. Slutet på en enda lång söndagsångest. I morgon blir det klirr i kassan igen, vi har sonat våra brott, glömt desperata nyårslöften och kan äntligen fokusera på det nya året och allt vad det har att erbjuda. Välkommen 2018!

Himlen måste sakna en ängel

Jag trodde aldrig jag skulle längta så intensivt efter att höra barnskrik. Att se den lilla kroppshyddan krampaktigt kämpa, de stängda lätt svullna ögonlocken knipas åt ytterligare samtidigt som munnen vidgas och förgäves försöker pressa fram ljud är det mest hjärtskärande och maktlösa jag någonsin upplevt. Tack svenska sjukvården för att jag tillslut fick höra mitt barn skrika.

Det var en sådan där magiskt vacker vintermorgon. Sådär som när solen precis kämpat sig över horisonten och lagt ett orange dimmigt skimmer över en ljusblå himmel. Genom ambulansfönstret kunde jag se havet som låg spegelblankt och stilla stilla. Raka motsatsen till hur jag kände mig inombords. Trots det lyckades jag producera en enda positiv tanke: det var en vacker dag att födas på.

Han hade haft änglavakt, det konstaterade en utav läkarna precis innan vi blev utskrivna. Det må vara så, men i dubbel bemärkelse. För all fantastisk sjukvårdspersonal som vakat dygnet runt och sett till att livet fick en fortsättning – de är änglar allihop.

Svenska sjukvården har fått utstå massiv kritik de senaste åren, med all rätt. Jag har också stångat mig blodig för att få en läkartid, brutit i hop på vårdcentralen, suttit många och långa timmar på barnakuten utan att någon knappt hinner se åt en. Jag har känt misstro, frustration och oro. Men jag har även sett den bra sidan, där sjukvården verkligen fungerar. Där kompetens, omtanke och förtroende genomsyrar de vita korridorerna och får en att känna tacksamhet och stolthet över Sverige som välfärdsstat. Jag tänker särskilt på er enastående sköterskor och läkare på neonatal i Halmstad och i Lund. Tack för att ni räddade vår son och tack för att ni gav oss hopp och förtröstan under de mörkaste dagarna i vårt liv.

Mitt barn, i dag fyller du ett år och jag är så glad och innerligt tacksam över att du är här. Och för att just du är du. En dag som denna väljer jag att citera LinnMaria Wågström, som skrivit en av de finaste barnvisor jag vet: ”Himlen måste sakna en ängel. För en finns här hos mig, och vilar i min famn”.

Välkomna decemberbarn!

BF 25:e december, reaktioner var ju väntade. Men att åsikter skulle vara så starka att de snudd överskuggade hela graviditeten – det hade jag inte räknat med.

”Nu får du knipa”, det blev nästan som ett mantra under besöken hos barnmorskan. Som att det var något som gick att påverka. Hade jag prickat in det stackars barnet under självaste julhelgen, ja då fick jag minsann ställa det till rätta. Just detta med julen verkade bekymra många. Bakom den skämtsamma tonen var budskapet ändå tydligt: ”Man har en enda dag på hela året som är sin egen”, Man får ju mindre julklappar, visst måste det väl bli så”, ”Ingen kommer ha vare sig tid eller ork att komma på kalas”. Det är helt enkelt lite taskigt att låta sitt barn födas mitt bland bullbak och bjällerklang.

Att födas i december är lika med att födas i en uppförsbacke. Det säger statistiken, som media gärna förstärker i form av artiklar om vilka förlorare decemberbarnen är. Zlatan, som är född i slutet på året, tas frekvent upp som ett lysande undantag. Så satsar du på att bli världskändis, elitidrottare och miljardär så finns det hopp…

Visst, det finns uppenbara nackdelar med att vara född sent på året, framförallt när det gäller skolan. Just av denna anledning ska jag villigt erkänna att jag gladeligen välkomnade det nya året med bebis fortfarande på insidan. Men därifrån till att hela livet skulle bli en uppförsbacke… och att man är en näst intill elak förälder som sätter ett barn till världen vid årets slutskede…

En graviditet är ingen självklarhet, och jag tror att de blivande föräldrar som sitter med almanackan och ringar in julafton är lätt räknade. Men BF denna dag kan vara det bästa beskedet en blivande mamma fått och decemberbebisen kan vara ett av de mest efterlängtade och älskade barnen som föds. Varje dag föds barn i krigsdrabbade länder, i områden för svältkatastrofer och extrem fattigdom. Det finns mängder oönskade barn som växer upp helt utan trygghet och kärlek. Det föds barn dömda till att leva med svåra sjukdomar eller handikapp… Listan kan göras lång. Att decemberbarn – bara genom att vara födda under årets sista månad – på något sätt skulle kvalificera sig på listan över ”sämre livsöden” känns som ett hån mot de barn som för första gången slår upp sina ögon och ser en värld fylld av sorg, skräck och misär – ”do they know it’s christmas time at all”?

Hemmafru – tidernas mest underskattade yrke

Internationella Kvinnodagen. Skulle egentligen kunna benämnas som Internationella Jämställdhetsdagen, men då orättvisor mot kvinnor är starkt överrepresenterade i världen så är det just skillnaden mellan könen som måste belysas. Tyvärr. I den bästa av världar skulle varken Kvinnodagen eller begreppet feminism behöva existera, men de behövs – i allra högsta grad.

Vi behöver bara blicka över axeln, någon generation bak, för att se en familjebild där hemmafrun och den arbetande mannen var idealet. Som nybliven tvåbarnsmamma kan jag inte annat än att hylla 50-talets hemmafruar, de förtjänar verkligen en större bekräftelse. Hemmafru måste vara tidernas mest underskattade yrke. Obetalt, 24 timmars arbetsdag och med lägsta status vilket skapade ett oundvikligt beroendeförhållande till mannen. Här fanns det inte tal om föräldrapenning, pappadagar, 15-timmars förskola för syskon, hemkörning av mat, städhjälp etc. Här roddade man allt – vilka kvinnor! Beundransvärt, dock inte avundsvärt. Så visst har det skett positiva förändringar genom åren, även om jag starkt ifrågasätter ordet föräldrar ”ledig”, har nog aldrig varit mindre ledig… Den pågående debatten om en extra pappamånad tycker jag dock har lite fel fokus. Jag vill ändå tro att merparten utav dagens pappor faktiskt vill vara hemma med sina barn. Grundproblemet enligt mig ligger i ojämställda löner och det faktum att män fortfarande i de flesta fall tjänar mer än sina kvinnliga motsvarigheter. Själv arbetar jag i en kvinnodominerad bransch där man förväntas att bara acceptera en låg lönenivå. Många menar på att få män söker sig till yrkeskategorin pga av just detta, kanske är det så. Det blir en ond spiral och det är sorgligt att det som tycks krävas för att få upp statusen på ett yrke är just – män.

Vi har en bit kvar men jag känner mig ändå oerhört tacksam, eller snarare lyckosam, att vara född till kvinna i just Sverige. Fler sådana tankar har dykt upp sedan jag fått egna barn. Tanken på att inte ha tillgång till vare sig sjukhus eller smärtlindring vid förlossning, eller eftervård vid komplikationer. Detta är vardag för många av världens kvinnor som varje dag riskerar att dö i barnsäng eller att förlora sin nyförlösta son eller dotter. Detta i en värld där djupt rotade traditioner ligger till grund för könsstympning, tvångsgifte och barnäktenskap. Där moderna regimer plötligt anser våldtäkt inom äktenskapet vara lagligt, där kvinnor anses ha ett lägre människovärde och behandlas som boskap. Där flickor nekas skolgång…. Listan kan göras lång. Så länge världen ser ut som den gör så behövs Internationella Kvinnodagen. Vi behöver en ständig påminnelse om att vi måste fortsätta kämpa. Förändringar må ta hundratals år men varje steg framåt är en seger.

Är du feminist? Så länge det finns ojämställdhet och grymma orättvisor i världen förstår jag inte hur någon kan svara nej på den frågan.