Jag jobbar med resor, upplevelser och med att skapa värdefulla möten mellan människor. Det är min starka övertygelse att vi som individer inte är skapta för att vara isolerade, vi är menade att vara tillsammans. Behovet av att mötas kommer inte att försvinna utan snarare öka efter vi genomlidit denna svåra tid.

Det behövs ingen utläggning om resebranschens tillstånd just nu, alla förstår att det är ett öppet sår. Jag riskerar sannolikt att förlora mitt jobb. Men det är inte tid att tänka på sig själv nu. Jag kommer klara mig med de ekonomiska och sociala skyddsnät som finns, men många kommer inte det. Jag oroar mig inte för mig själv, jag oroar mig för branschen och för hela vårt samhälle. Jag oroar mig för att folk slutar leva.

Hälsan är alltid högsta prioritet och vi måste alla hjälpas åt att förhålla oss till situationen som råder. Men vi får heller inte glömma av att det kommer en tid efter detta. Det kommer en tid då vi kommer vilja leva och inte bara överleva. Jag tror inte det kommer gå tillbaks till ursprungsläge – på gott och ont. Vår överkonsumtion och i bland hänsynslösa exploatering har haft ett högt pris. En liten käftsmäll hade vi behövt, dock absolut inte av detta episka mått.

Men folk kommer inte vilja leva i spöksamhällen. Man kommer vilja ha tillbaks det utbud och den livskvalitén man hade innan. Ska vi ens komma i närheten av detta måste vi alla hjälpas åt. Företagen klarar det inte på egen hand, och hjälp från staten räcker inte. Vill man fortsätta kunna åka på semesterresor, bo på hotell, gå ut och äta, helgshoppa etc. – ja då måste man se över sitt eget agerande. Det går inte för någon bransch att överleva utan kunder och konsumenter.

Denna helgen har våren gjort lite smygentré och vi har belönats med årets första värmande solstrålar. I en småstad söder om Göteborg njuter folk på uteserveringarna, andra väljer att ta take away. Det finns en känsla av att vilja stötta – det finns hopp!