Barnvänliga Agii Apostoli

Agii Apostoli marknadsför sig som barnfamiljernas val. De skyddade vikarna omfamnar varsamt långgrunda mjuka sandstränder, som gjorda för små lekfulla fötter. Lägg till natursköna omgivningar, rogivande atmosfär och klarblått vatten och vi har en miljö som tilltalar samtliga familjemedlemmar.

Annonser

Golden Bay – Agii Apostoli

Fördelen med att resa med första morgonflighten är att resan går väldigt fort. Ingen hysteri med packningen i sista stund, inget nervöst vankande av och an hemma efter man kontrollerat pass och biljetter för femtioelfte gången. Nej nu var det bara upp, kläder på, sätta sig i en färdigpackad bil, i väg. Redo för take off.

Ankomst Chania vid lunchtid. Ljumma vindar omfamnar oss när vi kliver av planet, solen bländar och med ens är det bara semester – det finns inget annat. Agii Apostoli, orten där vi ska bo, är bland de första stoppen med transfern längs Chaniakusten. Hotell Golden Bay, ett mindre lägenhetshotell bestående av flera lägre byggnader i behagligt jordnära färger, välkomnar oss med sitt lugn och enastående läge mitt på den gyllengula sandstranden. De nyrenoverade lägenheterna är rymliga och enkelt men smakfullt inredda, och vi tackar för att vi fått både pool- och havsutsikt. Vi spiller ingen tid: in med packningen, byte till tunnare kläder, ner några trappsteg till hotellets restaurang. Och på ett ögonblick har miljön förändrats: från att stå och huttra på Landvetter flygplats i ett småruggigt försommar-Sverige till att avnjuta veckans första Mythos med Medelhavet framför fötterna.

 

 

Hemmafru – tidernas mest underskattade yrke

Internationella Kvinnodagen. Skulle egentligen kunna benämnas som Internationella Jämställdhetsdagen, men då orättvisor mot kvinnor är starkt överrepresenterade i världen så är det just skillnaden mellan könen som måste belysas. Tyvärr. I den bästa av världar skulle varken Kvinnodagen eller begreppet feminism behöva existera, men de behövs – i allra högsta grad.

Vi behöver bara blicka över axeln, någon generation bak, för att se en familjebild där hemmafrun och den arbetande mannen var idealet. Som nybliven tvåbarnsmamma kan jag inte annat än att hylla 50-talets hemmafruar, de förtjänar verkligen en större bekräftelse. Hemmafru måste vara tidernas mest underskattade yrke. Obetalt, 24 timmars arbetsdag och med lägsta status vilket skapade ett oundvikligt beroendeförhållande till mannen. Här fanns det inte tal om föräldrapenning, pappadagar, 15-timmars förskola för syskon, hemkörning av mat, städhjälp etc. Här roddade man allt – vilka kvinnor! Beundransvärt, dock inte avundsvärt. Så visst har det skett positiva förändringar genom åren, även om jag starkt ifrågasätter ordet föräldrar ”ledig”, har nog aldrig varit mindre ledig… Den pågående debatten om en extra pappamånad tycker jag dock har lite fel fokus. Jag vill ändå tro att merparten utav dagens pappor faktiskt vill vara hemma med sina barn. Grundproblemet enligt mig ligger i ojämställda löner och det faktum att män fortfarande i de flesta fall tjänar mer än sina kvinnliga motsvarigheter. Själv arbetar jag i en kvinnodominerad bransch där man förväntas att bara acceptera en låg lönenivå. Många menar på att få män söker sig till yrkeskategorin pga av just detta, kanske är det så. Det blir en ond spiral och det är sorgligt att det som tycks krävas för att få upp statusen på ett yrke är just – män.

Vi har en bit kvar men jag känner mig ändå oerhört tacksam, eller snarare lyckosam, att vara född till kvinna i just Sverige. Fler sådana tankar har dykt upp sedan jag fått egna barn. Tanken på att inte ha tillgång till vare sig sjukhus eller smärtlindring vid förlossning, eller eftervård vid komplikationer. Detta är vardag för många av världens kvinnor som varje dag riskerar att dö i barnsäng eller att förlora sin nyförlösta son eller dotter. Detta i en värld där djupt rotade traditioner ligger till grund för könsstympning, tvångsgifte och barnäktenskap. Där moderna regimer plötligt anser våldtäkt inom äktenskapet vara lagligt, där kvinnor anses ha ett lägre människovärde och behandlas som boskap. Där flickor nekas skolgång…. Listan kan göras lång. Så länge världen ser ut som den gör så behövs Internationella Kvinnodagen. Vi behöver en ständig påminnelse om att vi måste fortsätta kämpa. Förändringar må ta hundratals år men varje steg framåt är en seger.

Är du feminist? Så länge det finns ojämställdhet och grymma orättvisor i världen förstår jag inte hur någon kan svara nej på den frågan.

Familjemys på Arokaria Restaurant

Vid sidan av Platanias bullriga huvudgata har Arokaria Restaurant lyckats skapa en lummig och inbjudande trädgård. Detta gör att den fastnar lite extra i blickfånget när vi framåt kvällskvisten scannar av utbudet av matställen. Restaurangen, som är familjeägd, visar sig vara ett bra val. Vi har turen att få ett bord längst in, med den högljudda vägen på behörigt avstånd vilket förstärker känslan av att befinna sig i en rofylld trädgård. Det enda som hörs är sorlet från andra gäster och vatten som porlar ur stora lerkrukor. Maten är av lokal touch, närproducerad och tillagad med kärlek. Även vinlistan upprätthåller en bra nivå. Vi blir dock extra förtjusta i den gyllene olivoljan som serveras på en tallrik likt en vacker spegel. Då vi nämner detta för servitrisen, som för övrigt är svenska och fast bosatt på ön, dröjer det inte länge förren hon kommer tillbaks med fylld plastflaska. ”On the house” då familjen blev så glada över komplimangen och stolta då det är deras alldeles egenproducerad olja. Det är det där lilla extra som gör att vissa ställen skiljer sig i den stora massan, det som gör att man gärna återvänder och tipsar andra.

Charmiga Chania

Drygt en mil från Platanias ligger den pittoreska hamnstaden Chania. Bussar går frekvent mellan de två orterna, men vi bestämmer oss för att ta en taxi. Det korta avståndet till trots tar transporten sin lilla stund då huvudvägen är starkt trafikerad så här på seneftermiddagen. Taxichauffören gör sitt bästa för att hitta alternativa vägar och undgå den värsta rusningen, och tillslut når vi den venetianska hamnen som utgör hjärtat i Chania gamla stad.

Vinden piskar på rätt ordentligt ute vid udden där vi blir avsläppta och vi söker oss snabbt innanför hamninloppet för en något mer skyddad miljö. Här möts vi av just den charm och mysfaktor som Platanias saknar. De nötta gamla fasaderna i ljuva pastellfärger som utgör hamnsiluetten huserar en mängd tavernor, barer och caféer. Konkurrensen om turisterna medför dock en rätt så besvärande hets bland kypare att fylla just sin restaurang. Inkastarna är mer än lovligt jobbiga och det ges ingen tid eller utrymme att granska menyer eller att med omsorg välja restaurang. Men den trevliga miljön kompenserar och vi slår oss ner på en typisk taverna med enkla träbord och de obligatoriskt rutiga dukarna.

Efter middagen tar vi oss in bakom kulisserna och hamnar i ett rutnät av vingliga kullerstensbelagda gränder. Här ligger små restauranger, barer och butiker om vartannat. Här och var snubblar man över något mindre hotell eller privata bostäder. Ovan de historiska fasaderna vajar grönskande trädkronor och ljuvligt färgsprakande bouganvilla lätt i vinden. Atmosfären här innanför är lite lugnare, och hela sinnesstämningen gör det till en perfekt plats att avrunda kvällen på.

 

Mylos Garden Restaurant – Platanias mysigaste restaurang?

Man  måste ta Platanias för vad det är. Ett turistgetto där restauranger, barer och butiker fyllda med souvenirer och billiga kopior ligger staplade på varann i ett enda organiserat kaos. Den som förväntat sig en charmig liten grekisk by med blå dörrar, rutiga dukar och doften av nypressad olivolja lär bli besviken. Men har man bara rätt förväntningar på resmålet så finns här ett stort utbud att fylla ljumma semesterkvällar med. Letar man lite så upptäcker man att det även smugit sig in några små guldkorn här o var, mitt i all smaklös kommers. Mylos Garden Restaurant är ett exempel på detta. Bakom dess blygsamma fasad längs med huvudgatan gömmer sig en riktig topprestaurang med en välarbetad meny som triggar smaklökarna och lever upp till förväntningarna. God mat och dryck serveras i en gedigen trädgårdsmiljö, bygd i etapper och smyckad med färgsprakande blommor och frukter som får det att vattnas i munnen. Otroligt mysigt, och hela atmosfären som sjuder av värme får den bullriga trafikerade gatan utanför att hamna på mils avstånd.

 

Santa Helena Beach

img_8941-kopia

Det kan lätt framkalla tristess och otålighet, men det är ändå något visst med själva transporten till resmålet. Känslan av att på några ynka timmar förflytta sig genom tid och rum är näst intill surrealistisk och i bland svår att greppa. Denna känsla infinner sig när vi efter 45 minuters busstransfer från Chanias flygplats kliver in genom de glasade portarna på Santa Helena Beach. Bara några timmar tidigare stod vi lite lätt yrvakna och halvfrusna, trängandes med hundratals andra, på Landvetter flygplats. Nu möts vi av flera nyanser av turkos som badar i solljus. Befrielse känns som ett passande ord. Trots att hotellet är placerat mitt på huvudgatan i det högljudda, lite mindre charmiga, Platanias så har man innanför väggarna lyckats bevara ett otroligt lugn och en smakfull elegans, utan att för den sakens skull vara det minsta stelt eller överdådigt. Att hotellet är nyrenoverat märks och det svala avskalade som brukar tilltala oss skandinaver dominerar. Detta i kombination med rätt detaljer på rätt ställen skapar en väldigt välkomnande och trivsam atmosfär. Här behövs ingen vidare presentation, vi gillar oss från första stund.

 

16 grader celsius och snö

image

Ljumma vindar sveper över Londons gator och termometern visar på 16 grader – en rätt så angenäm temperatur för att vara i mitten på november. Det är söndag eftermiddag och vi tycker det är anmärkningsvärt mycket människor ute på stan. Regent Street spärras av för biltrafik och man har börjat rigga upp en scen. Vidare in på Oxford Street så öppnar sig plötsligt himlen – och stora vita snöflingor singlar sakta ner. Förvånade ansikten vänds uppåt, händer sträcks ut – ivriga att fånga en flinga eller två. Det hela liknar lite en kuliss till en Disneyfilm och det tar några sekunder innan vi, och många andra, inser att det mycket riktigt är fejk. Så klart, så här i efterhand – med tanke på temperaturen. Men för en kort stund kändes det väldigt trovärdigt och den där härligt barnsliga julstämningen infann sig för några sekunder. Vi förstår nu vad alla förberedelser beror på och varför alla människor tillsynes vallfärdar mot huvudstadens mest kända shoppinggator – det är i dag som julbelysningen tänds. Tyvärr har vi inte tid att hålla oss kvar då vi har ett flyg att passa – men vi lämnar London med en liten uns av julstämning.

 

Publunch

Den roströda färgen är tillräckligt transparent för att blotta pusslet av mursten inunder. Inslag av svart och guld förhöjer intrycket. Oavsett så fastnar puben The Glassblower lätt i blickfånget då den sticker ut som ett färgsprakande sjut mitt i en ykorsning, snett bakom Piccadilly Circus. Som namnet förtäljer så har platsen en historia som arbetsplats för glasblåsare.

“With nearly 300 years of history, Taylor Walker still believe that the same things are as important to us as the day we started; great quality, freshly prepared food, your favourite drinks and friendly service in a relaxing British pub with a welcoming atmosphere”

Detta må vara en romantiserad och självutnämnande beskrivning men vi är beredda att hålla med i det stora hela. En hamburgare i all sin enkelhet, serverad på en planka tillsammans med en knippe frasiga pommes. Detta tillsammans med ett glas chardonnay och vi är fullt nöjda. Servicen är inget att anmärka på och atmosfären, som är det viktigaste av allt i pubsammanhang, är som utlovat avslappnad och varmt välkomnande.