Vi har sett havet sedan vi började vår nedstigning och ju närmre vi kommer desto större blir längtan. Värmen tränger sig in under huden och ända in i märgen och när vi nu endast har ett par hundra meter kvar är känslan nästan desperat. Bara några steg till. Den gassande asfalten bränner på sandalernas gummisulor och luften känns tung. Så äntligen. Amalfi uppenbarar sig i all sin prakt och vi tar sats mot stranden. Befrielsen av saltvatten som slår mot kroppen är total. Vi ångrar inte vår vandring ner, utsikten var värt varenda svettigt andetag, men har man vandring som tema på resan rekommenderar jag valt en svalare årstid.