Marina Piccola

165

En lite buss tar oss över till andra sidan – till Marina Piccola. Här finner vi en liten badstrand omgiven av platåer med prydligt uppradade solstolar. 36 Euro för två solstolar – ”som hittat!” Men, men… är man på Capri så är det bara att gilla läget. Det är i alla fall en härligt lyxig känsla att ligga där och blicka ut över turkost gnistrande hav. I bland är det barnsligt kul med lite guldkant på tillvaron.

Mytomspunna Capri

207

Mytomspunna Capri – jetsetarnas paradis och medelhavets pärla. Det har skrivits otaliga böcker och guider om denna lilla ö. Man tycks inte få nog. Och visst är det en säregen, om än lite märkvärdig plats.

När vi kliver i land i öns huvudhamn Marina Grande möts vi av pittorska färglada hus uppradade längs med vattnet. Små båtar guppar lugnt utanför. Känslan jag får är att detta är en perfekt liten plats, en ”get away” mitt ute i ingenstans. För även om fastlandet och Sorrento hamn ligger endast 20 minuter bort är känslan av avskildhet och exklusivitet påtaglig.

Vi följer skyltarna mot centrum. Vi är lite dåligt pålästa och överumplas av att stadens kärna ligger högt upp ovanför havets yta. Det är varmt, väldigt varmt. Så när vi äntligen tagit oss upp för snirkliga backar och krön lider vi av total vätskebrist och utmattning. Framför oss står en skylt med texten ”cable car from Marina Grande” och skrattar oss rakt upp i ansiktet.

När vi hämtat andan en stund och återställt vätskebalansen med varsin färskpressad juice kan vi äntligen njuta av de vackra vyerna. På det lilla torget samsas exklusiva butiker med mysiga restauranger och caféer. Utsikten är storslagen, som en vacker målning i bakrunden.

En begraven stad i dagens ljus

102

Långa kullerstensgator avlöser varandra. Ruinerna vittnar om ett en gång välmående samhälle i neapelbukten. Det är nästan 2000 år sedan staden Pompeji tog sitt sista andetag för att i samma stund begravas i aska och sten. Utgrävningen av Pompeji blottar skelettet av det som en gång var. En del är dock förvånandsvärt bra bevarat. Man kan tydligt se delar av de romeska badhusen, mosaik och väggmålningar. Med tanke på hur vi levde här uppe i norr för nästan 2000 år sedan så känns det väldigt modernt och väldigt före sin tid.

Att besöka Pompeji i juli är som att gå omkring i en kokande gryta. Alldeles för tok för varmt med andra ord. Det känns som att jag knappt får luft där vi går gata upp och gata ner utan att finna skugga någonstans. Efter drygt tre timmar har vi med möda staplat oss runt staden. Vi har haft en mobil guide där vi kunnat stanna och lyssna på det vi har velat. Vill man spendera mer tid på att gå runt och lyssna på historian rekommenderar jag att åka en annan årstid. Värmen gör att huvudet inte riktigt hänger med alla gånger… Men jag ångrar inte att vi åkte hit, det är en viss känsla av att i bland få känna på historiens vindslag.

Fotogeniska Positano

046

Vi har färdats i ca 40 minuter med buss längs kusten när vi når Positano – Amalfikustens mest fotogeniska stad. De färgglada husen som klättrar längs med bergsvägen har gett staden dess charmiga och speciella karaktär. Längst ner breder sig en mörk sandstrand ut sig. Vi tar sats och börjar ta oss nedför branta trappor och smala gränder. Det tar sin lilla stund innan vi äntligen når strandkanten. Den sotiga sanden är brännande het och vi rusar ner till vattenbrynet och hinner precis i det lagom svalkande vattnet innan fötterna fattar eld. Därnere, bärandes av medelhavets sälta har vi den bästa utsikten över staden som reser sig framför oss.

Charmiga Sorrento

007

Att till fots ta sig från Sant Agnello till Sorrento tar ca 25 minuter. På smala knaggliga trottoarer längs med vägen, kanske inte den mest sceniska sträckan, men det funkar. Strax innan vi når Piazza Tasso, stadens huvudtorg, uppenbarar sig medelhavet på höger sida. Där nere kan vi skymta hamnområdet i tät anslutning till den kargiga klippväggen. Att själva staden befinner sig på en platå högt ovanför havsnivån ger ett storslaget intryck. Sorrento är en mysig stad. Längs huvudgatan Corso Italia varvas exklusivt skyltade fönster med restauranger och i de charmiga gränder trängs uteserveringar med små butiker. Vi slår oss ner vid ett bord och börjar bläddra i en meny. Valet faller på pasta och en flaska Valpolicella. God italiensk mat och dryck i en härlig italiensk miljö.

Marinella Beach

IMG_2744

Förmiddagssolen bländar havet som försiktigt gungar mot de höga klippväggarna. Där långt nere, omgiven av enorma stenfasader ligger Marinella Beach. Själva stranden består endast av en ytterst liten remsa av mörk sand. Men brevid sträcker sig en solstolsbeklädd stenpir ut i havet. Här kan man lätt slå ihjäl några timmar. Badstegarna som är nedsänkta i det klara friska vattnet inbjuder till mer än ett bad. Jag simmar ut en bit och blickar upp mot de dramatiska berg som format kusten, det är en härlig syn.

Resan dit

295

City Airline 0301 landar mjukt på Fiumicinos smutsgrå landningsbana. Lätt och smidigt – som hela flygresan i sig. Direktflyg till Rom från Göteborg på mindre än 3 timmar, kan inte bli mycket bättre. Efter en lika smidig transfer i minibuss till tågstationen Termini har vi redan vant oss vid hur bekvämt allting är. Detta kommer snabbt att ändras. Vi ska besluta oss vilket tåg vi ska ta till Neapel. Det finns mycket att välja på, olika typer av tåg i olika klasser, frekventa avgångar. Eftersom det är första dagen på semestern så känns det surt att spendera för mycket pengar så vi väljer det billigaste alternativet. Tåg Regionale för 21 Eur – för oss båda. Och visst vet man att det är så, men ändå behöver man påminnas i bland – man får vad man betalar för. Tåget är sprängfyllt och vi har tur att över huvudtaget hitta en sittplats. Vi förvånas över att det finns två fönsterplatser lediga men upptäcker snart varför – fönstret går ej att öppna. Så efter 2 1/2 timme i ångande värme och nästintill utan luft ångrar vi bittert att vi gav vika för plånboken. Väl framme i Neapel väntar ännu en tågresa mot Sorrento. Vi kliver i princip rakt av rakt på ett annat tåg. Inga väntetider någonstans, smidigt. Tåget mellan Neapel och Sorrento tar lite mer än en timme vilket inte känns så farligt. Vi närmar oss målet. En station innan Sorrento kliver vi av i Sant Agnello. Detta är en liten ort,knappt 2 kilometer från Sorrento. Klibbiga och lite medtagna av resan släpar vi våra väskor den sista sträckan tills vi når Hotel Caravel som ska bli vårt hem en vecka framöver. Gissa om det är härligt att slänga sig i poolen, känna hur varje muskel i kroppen släpper en efter en och stirra upp  mot en leende klarblå himmel. Detta var värt hela den långa resan. Ölen efteråt blir pricken över i:et. Vi har fått en balkong med en fantastisk utsikt över havet. Som en skugga i fjärran kan man skymta vulkanen Vesuvio. Detta kommer bli en underbar vecka, det känner jag på mig.