Långa kullerstensgator avlöser varandra. Ruinerna vittnar om ett en gång välmående samhälle i neapelbukten. Det är nästan 2000 år sedan staden Pompeji tog sitt sista andetag för att i samma stund begravas i aska och sten. Utgrävningen av Pompeji blottar skelettet av det som en gång var. En del är dock förvånandsvärt bra bevarat. Man kan tydligt se delar av de romeska badhusen, mosaik och väggmålningar. Med tanke på hur vi levde här uppe i norr för nästan 2000 år sedan så känns det väldigt modernt och väldigt före sin tid.

Att besöka Pompeji i juli är som att gå omkring i en kokande gryta. Alldeles för tok för varmt med andra ord. Det känns som att jag knappt får luft där vi går gata upp och gata ner utan att finna skugga någonstans. Efter drygt tre timmar har vi med möda staplat oss runt staden. Vi har haft en mobil guide där vi kunnat stanna och lyssna på det vi har velat. Vill man spendera mer tid på att gå runt och lyssna på historian rekommenderar jag att åka en annan årstid. Värmen gör att huvudet inte riktigt hänger med alla gånger… Men jag ångrar inte att vi åkte hit, det är en viss känsla av att i bland få känna på historiens vindslag.