Att hela ens vardag skulle förflyttas under jorden, in i smala handgrävda gångar, går inte ens att föreställa sig. Ändå var detta verkligheten för invånarna i Cu Chi då vietnamkriget härjade som värst. Det 250 kilometer långa tunnelkomplexet utgjorde inte bara sovplatser och kök utan tjänade även som sjukhus, skolor etc. Tunnlarna användes av FNL-gerillan som framförallt satte hårt psykiskt motstånd mot amerikanarna som fördjävels försökte rå på det komplexa tunnelsystemet. Men trots att tunnlarna tjänade som skydd var dödligheten för de som levde där mycket hög.

I dag finns ca 121 kilometer av tunnelkomplexet kvar och är en stor turistattraktion. Mängder av researrangörer ordnar resor hit varje dag. Vi har av enkelhet valt den tur som hotellet kunde hjälpa till att boka. Vi åker med en stor grupp vilket oftast har en negativ aspekt. Men när vi kommer fram till Cu Chi och ser det fullständiga myller av turister som ska samsas om ytan inser vi att det inte spelat någon roll om man så åkt hit själv. Stället är totalt invaderat av turister och man får ta det för vad det är.

Turen börjar med en liten filmvisning om Cu Chi-folket som levde här under Vietnamkriget. Väldigt intressant och framförallt imponerande hur de kunde sätta upp sådant oväntat motstånd och visa sån styrka. Efter denna introduktion rör vi oss in i djungeln. Under våra fotsulor vilar det berömda och numera övergivna tunnelsystemet. För att vi ska få en uppfattning om hur trånga dess tunnlar var har man bevarat ”ingångar” inte större än ett A4. När jag sticker ner första benet i öppningen måste jag erkänna att jag är tveksam på om mina höfter glider igenom. Och det är knappt. Den del av tunnelsystemet som håller öppet för turister har dock fått en betydligt utvidgad öppning. Nere under jorden är det mörk, kallt och dammigt. Vi går hukade och känner oss fram längs väggarna. Inte för att jag lider av någon större klaustrofobi, men att bara tänka tanken att leva här nere får mig att huttra in i ryggmärgen.

Cu Chi är definitivt värt ett besök under Vietnamresan, bara man är beredd på horder av turister slussas hit varje dag. Men bortser man från souvenirer, glass och skjutbanor och koncentrerar sig på historien och den ursprungliga miljön så är det väldigt intressant.