Mattsvart gummi täckt av smuts och damm. Otåliga blickar, vassa armbågar och en nästan andaktig tystnad. Så surrar det till, bandet är i gång och den första väskan, lite lätt repig av modell svart, hamnar i allas blickfång. Stämningen övergår i förväntan samtidigt som den är något ångestladdad. Några minuter senare har de flesta av bagagen fått möta ljuset i ankomsthallen och håvats in av lättade ägare. Kvar står vi och en annan familj. Det börjar bli sent, tröttheten kommer smygande och luften är kvav. Vi anar det värsta, men får upp hoppet igen då vi blir hänvisade runt hörnet för upphämtning av ”special luggage”. Men den lilla lågan som tänts släcks lika snabbt igen då vi inser att här ligger endast en väska, och den är inte vår. Det är ett faktum – två tredjedelar av vårt bagage: barnvagnen (!) och backpackryggsäcken har inte kommit fram. Mitt sunda förnuft säger mig att detta inte är hela världen, men det övertygar inte i stunden och jag känner förtvivlan. Och inte blir det bättre av reseledarens likgiltighet när hon med en axelryckning meddelar att det kan ta upp till fem dagar innan bagaget kommer till rätta. Fem dagar! Fem dagar med en 11-månader liten tjej, utan barnvagn! Jag känner hur desperationen växer, likaså irritationen mot reseledaren. Tillslut räddas situationen dock upp något av en anställd på flygplatsen som förser oss med en lånevagn. Då dyker nästa tanke upp i huvudet: vällingen! Vällingen, en särskild mjölkfri sort, var nerpackad i ryggsäcken. Jag känner mig gråtfärdig, men blir bönhörd av en annan mamma som från ingenstans dyker upp vid min sida. Som en räddande ängel halar hon fram ett extra vällingpaket av samma sort. Vad är oddsen? Jag blir rörd av hennes omtanke och känner stressen minska något. Så med lånevagn och gåvovälling kliver vi tillslut på transferbussen där alla suttit och väntat på oss.

Det är en kort transfer, endast 10-15 minuter, till orten Lassi där vi ska bo. Bussen kan inte köra ända upp till vårt hotell utan vi blir avsläppa nedanför en relativt kort, men brant, backe. Det är bäckmörkt och vi följer den lilla strimma ljus som kommer från Andrew Apartments, där vi ska tillbringa kommande veckan. Vår lägenhet ligger på andra våningen, huset är dock byggt i suterräng så vi slipper trappor och kan gå in på baksidan. Lägenheten är rymlig och fräsch, och i hörnet står en barnsäng som vi blivit lovade. Alice, som somnat i mitt knä på bussen, låter sig läggas utan protester och jag pustar ut på balkongen medans Erik går för att inhandla lite förnödenheter. Inte den bästa starten på resan, och jag har svårt att släppa irritationen över bagaget, men hoppas på att en natts sömn ska lägga band på humöret och att vi vaknar upp till en ljusare och bättre dag i morgon.