Vi besöker en av de många massajbyarna som ligger utspridda över det platta landskapet. Små lerhyddor byggda i en cirkel, utanför ser vi kvinnor och barn. Ofta är det en man med flera familjer, en i varje hydda. Det är intressant att se hur de lever, dock är det värsta turistfällan och vi känner oss mest obekväma hela tiden. Massajkrigare demonstrerar hur högt de kan hoppa, och det är imponerande högt, och sedan får vi prova. Vi blir dragna in i dans och påtvingade fåniga hattar och jag känner hur jag bara vill fly. Det känns förnedrande, både för oss och mot deras liv och traditioner. Det hela slutar med att vi i stort sätt blir tvingade att köpa deras handgjorda smycken och det är sura miner när vi inte vill köpa fler souvenirer. Stämningen är nästan hotfull. Av en annars perfekt helhetsupplevelse hittills är detta ett moment jag med facit i hand hoppat över. Jag stöder mer än gärna befolkningen genom att köpa deras grejer men tillvägagångsättet känns fel på alla sätt.