Regnet avtar sakta och vi anar en gnutta blå himmel som försöker spräcka det grå molntäcket. Solens strålar tränger sig igenom och vi byter paraply mot solglasögon. Vädret är som förväntat – omväxlande. Vi har tagit oss ner till Piccadilly Circus, via Oxford – och Regent street. Bortsett från varsitt ”I love London”- paraply så har det inte blivit någon vidare shopping. Valutakursen är inte gynnsam mot oss blågulingar och vi kan konstatera att det mesta är dyrare här än hemma. Men det är mysigt att bara gå och strosa

Engelsmän tycks ha en förkärlek till rött. De karakteristiska runda brevlådorna, dubbeldäckarna och de charmiga telefonkioskerna (har väl i stort sätt spelat ut sin roll, men vi ser dem här och var) – alla delar de samma klarröda nyans. Och jag måste säga att färgen gör sig oerhört bra mot stadsarkitekturen som är av en mer dämpad färgskala. Man måste ju bara älska dessa tre London-attribut. Inte bara för färgens skull utan för dess starka emotionella värde. Tillsammans med de smått legendariska taxibilarna (som visserligen är svarta) så utgör de en betydande del av den Brittiska huvudstadens identitet.

Doften utav dammiga stenplattor och våt metall. Småkylig kvällsluft som letar sig in och beblandar sig med den varma fukten från tunnelbanespåren. Människor överallt, målmedvetna snabba fötter – alla är de på väg någonstans. Victoria Station är ett enda myller, ett sorts organiserat kaos med en snygg inramning.

Resväskornas hjul studsar på de branta trappstegen och vi ångrar lite att vi inte nöjt oss med kabinväskor i handbagagestorlek.  Vi är jag och mamma som lämnat resterande familjen hemma för en liten storstads-weekend. Flyg med Norwegian från Landvetter, och vidare med våra förköpta tågbiljetter på Gatwick Express. Allt har fungerat som det ska hittills. Men nu, i trappan som leder ner i avgrunden på Victoria Station, med våra något tunga full size väskor börjar den där förlamande resetröttheten komma smygande. Ingen hiss eller rulltrappa så långt ögat når, och ingen som har tid att stanna när vi försöker be om hjälp att lokalisera rätt linje. Alla har bråttom och vi rycks med i stressen. Så när vi tillslut lyckats få någon guideline vart vi ska och slängt oss ut på Circle Line i all hast är vi helt genomsvettiga. Byte i Nottinghill och vidare till Lanchester Gate. Är ju ingen lång eller komplicerad resa, men vid denna tid på dygnet och med packningen i släptåg så är det med lättnad som vi kliver upp, ut i friska luften. Vårt hotell Elysee ligger på Craven Terrace, inte långt från stationen Lanchester Gate. Ett litet hotell av ”London medelstandard”. Man får ju inte vara alltför stor för att röra sig omkring i rummet, för att inte tala om för att komma in i badrummet. Men det är fräscht, bekväma sängar och med fönster ut mot en prydlig liten gata som huserar små restauranger, butiker och en och annan pub. So far so good. Vår svenska klocka närmar sig 23 och vi är inte helt på hugget att leta upp någon restaurang, så butiken på hörnet får förse oss med resans första middag: hårt bröd, mjukost, youghurt och banan. Toppat med ett digestivekex doppat i mjölkchoklad. Det fyller sin funktion, och vi laddar för morgondagen!