Cinque Terre är ju som gjort för att vandra och upplevelsen känns inte komplett förrän vi bockat av detta från listan. Vi väljer en morgon när det är lite mulet och lite svalare att påbörja vandringen mellan Monterosso och grannbyn Vernazza. Denna sträcka är ca 3 kilometer lång och av medelsvår grad. För att vandra mellan byarna krävs att man löser ett ”passerkort”. Det gör vi på turistcentrat i Monterosso. Vi hinner inte många meter förrän molntäcket spricker upp och solen gör värmen mer intensiv för varje steg. Gör vandringen jobbigare, men utsikten än mer slående. Vi har även blivit förvarnade att bunkra upp med vatten.

En av Corniglias mysiga barer, inbäddad i härlig grönska.

Byn Corniglia är väl värt den svettiga mödan. Förutom en slående utsikt och pittoreska byggnader så finner man ett virrvarr av krokiga gator och mysiga gränder som huserar restauranger och små butiker. Trots avsaknaden av bad så gillar jag verkligen denna byn.

Limonata fresca, Euro 1. Väl uppe möts vi av denna skylt. Några barn från byn står och blandar färskpressad lemonad och det är ju inget att tveka på. Briljant affärsidé, törsten har ingen lag. Kan tänka mig att de får ihop en ganska anständig dagskassa med tanke på mängden utmattade och uttorkade turister som passerar.

Corniglia har ingen hamn, utan det är med tåg man tar sig hit. Väl framme väntar 365 trappsteg att ta sig de 800 metrarna upp.

Corniglia är den enda av de fem byarna som inte har någon direkt kontakt med havet. I mitten av ”lilleputtväldet”, högt upp på en klippa och med fantastisk panoramautsikt, klänger sig en lilla byn fast.

Solen gassar och det krävs ännu ett bad för att känna välbefinnande. En bred trappavsats som sluttar ner i det klara vattnet är fullt av solande ungdomar och klipporna runt omkring fylls på av turister som törstar efter svalka. Här råder mer trängsel än i Riomaggiore, så ytterligare ett poäng till grannbyn i söder.

Manarola är mindre än Riomaggiore. Samma härliga färgskala och mysiga atmosfär, men inte riktigt lika tilltalande som Riomaggiore som känns som stråt vassare.

Även om vi valt den kortaste och enklaste vägen så känns den lilla baren i slutet av stigen, på gränsen till Manarola som ett välförtjänt stopp. Aldrig smakar väl en birra så bra som vid sådana här tillfällen.

Vi tar oss ut med bergväggen, längs  Via dell’ Amore (kärlekensstigen) till grannbyn Manarola. Av alla vandringsleder i nationalparken är detta den kortaste och enklaste, 1 km lång och tar ca 30 minuter att gå. Lite lagom start med tanke på att det är mitt på dagen, luften står stilla och solen bränner som hetast.