Det finns en brytpunkt för allt. Och beroende av vart du befinner dig i tiden kan det slumpa sig så att du hamnar mitt i skarven. Det hände mig – och många i min åldersgrupp. Tog mig igenom näst intill hela gymnasiet med papper och blyertspenna och skaffade min första mobil efter studenten – i bland känner jag mig som sista människan på jorden som minns livet innan IT.

Personer födda mellan 1977 och 1985 definieras som en ”mikro-generation” en brygga mellan Generation X och Millennials. Vi är Xennials. Uttrycket myntades av den amerikanska skribenten Sarah Stankorb som 2014 skrev en artikel i Good Magazine just om att vara ”fast mellan två generationer”. Själv snubblade jag över definitionen Xennials rätt nyligen, via en delad artikel på FB. Genialiskt – äntligen en tillhörighet för oss vilsna själar.

Vi Xennials genomlevde hela vår barndom, och i mitt fall även hela tonåren utan Facebook, Instagram, google, smartphones… Ville man ha tag på någon fick man använda hemtelefoni eller telefonkiosk. Vi var förskonade från att få en lördagskväll dokumenterad och publicerad inför allas ögon på sociala medier. Vi visste inte allt om alla.

En termin sk datakunskap, det var vad man erbjöd totalt under hela min skoltid. Uppfattningen var att det var något man borde ha grundläggande kunskaper i, men inget man behövde lägga mer fokus på än nödvändigt. Ingen siade om framtiden, som om man inte såg det komma. Och det gjorde man väl kanske inte heller.

Sista terminen på gymnasiet skulle det sk specialarbetet skrivas på dator. Och en källa till information skulle vara Internet (!). Jag vet inte hur många timmar jag lade ner på detta, jämnförelsevis med hur lång tid det hade tagit i dag. Bara att starta upp Internet var ju ett kapitel för sig. Och när man äntligen med förhöjd puls satt och hade genomlidit den symfoni av outhärdligt evighetslångt gnissel från modemet när det ”ringde upp” så skulle man ju försöka navigera sig ute på nätet i mjölktågshastighet. Varje skriven sida sparades sedan på flera olika disketter i starka färger, skräcken för att det jobb som man lagt ner plötsligt skulle gå upp i rök var monumental. Förtroendet för datorn var bottenlågt. Det gick åt många sömnlösa nätter för att få arbetet klart – men det blev klart! Mitt första dataskrivna dokument – det sista jag gjorde innan jag jag tog studenten.

Vi är ju många som vuxit upp innan digitaliseringen, men skillnaden för oss
Xennials är att brytpunkten kom precis mitt emellan skolgång och arbetsliv. För mig kändes det bokstavligen som att i samma stund jag lade studentmössan på hyllan så stormade IT-åldern in med allt vad det innebar och tog över allt. Spännande – men också skrämmande. Plötsligt blev man gammal i sinnet, samtidigt som man ändå var ung och förväntades omfamna den nya tekniken. Många gjorde också det, för mig tog det lite längre tid.

I dag är jag lika beroende av Internet, smartphone, informationsflödet etc. som alla andra. Men en del av mig lever kvar i mina analoga barndoms- och tonårsår. Jag skulle aldrig vilja backa ett steg, men jag är glad på ett sätt att jag även levt ett liv utan ständig uppkoppling. Det känns som en trygghet på något vis, när saker och ting blir för ”science fiction”…