Två föräldrarledigheter avslutade, hundra erfarenheter rikare. Aldrig har man väl så innerligt velat göra allting rätt men känt att man gjort allting fel.

Att det är omvälvande att bli förälder är nog tidernas underdrift. För mig har det varit en näst intill övermäktig upplevelse som förändrat hela min världsbild. Inget rosa skimmer vilar över babylyckan, snarare ett inferno av sprakande färger i symbolik av okontrollerbara känslor som stormar åt alla håll.

Den där blicken – så fylld av tillit. Den får hjärtat att bubbla över men skapar samtidigt en vag känsla av panik. Så oskyldig, så hjälplös är det lilla livet och det är upp till dig att se till att hen överlever – både fysiskt och mentalt. Kan man ställas inför ett större ansvar? Jag tror inte det. Tilliten får man gratis, uppgiften är att behålla den.

Att föda barn är den naturligaste sak i världen. Naturligt eller inte – det gör det inte mindre överväldigande, eller rent av chockartat. Och mitt i allt har du blivit mamma – den person som ska veta allt, vara stark, omvårdande och osjälvisk. När man egentligen känner sig som ett skadeskjutet djur – sårbar, ömklig och rädd.

Föräldraskapet är långt i från genomgående ljuvligt, men det är extremt förlåtande. Du måste inte vara perfekt, ditt barn måste inte vara perfekt. Misstag är tillåtna, banden som finns är oerhört slitstarka. Som i alla relationer så måste man hitta sin roll, modersinstinkten är stark men den innehåller inget förprogrammerat facit. Mitt i all tvivel står sig dock en ömsesidig kärlek – så stark att den krossar allt motstånd.