Resan fram till resan är ju halva nöjet. Men finns det ingen resa så finns det heller ingen resa till resan… Blev det där rörigt? Ja just nu känns det mesta rätt så tilltrasslat. Som ett tovigt garnnystan som måste redas ut, tråd för tråd. Det tar tid, men det går. Eller? 

Världen står på stand by, det gör också drömmarna för många av oss. Det är svårt att blicka framåt när man inte vet vad som kommer att hända, hur det kommer att se ut eller vad som kommer att finnas kvar. 

Just nu är det nära tillhands att istället för att se framåt titta i backspegeln. Jag tänker på platser där jag varit, allt det som jag haft förmånen att få uppleva. Just nu är jag fast i Italien – i tanken alltså. Ett glas rött i Sorrentos trånga gränder har aldrig smakat bättre. Ett bad från en kargig klippavsats i Riomaggiore har aldrig känts mer svalkande. De pastellfärgade byarna i Cinque Terre har hängt där på bergssluttningarna i hundratals år. Det känns tryggt, då kommer de med största sannolikhet bestå. För dem är detta kanske en chans till återhämtning och ett tillfälle att kunna reglera turismen i framtiden. För det är ju det vi många hoppas på. Att vi ska kunna fortsätta resa och upptäcka, dela kultur och historia. Samtidigt måste vi minska vårt avtryck. Kanske är tiden för förändring nu – gör om gör rätt. 

So until we meet again: tittar på Emily in Paris och längtar efter att få bli högdraget avsnäst av en fransk kypare. Ringarde!