”Gamla Souken” är en slags marknad, inhyst i trånga gränder, med ett mindre torg försett med tak i mitten. Här trängs kryddor och guld med souvenirer och västländska kopior.

Deira – ”gamla stan” är så långt i från lyxig världsmetropol man kan komma. De nedslitna husen och trånga gränderna känns mer som hämtade från någon arabisk saga. Det känns verkligen gammalt, det enda som förbryllar är dess egentliga ålder på knappt 40 år.

Med en simpel men charmig träbåt tar vi oss över till ”Dubai Old Town”. Först här infinner sig känslan av att befinna sig i ett annat land, ett riktigt land vill säga. Lite lustigt dock  att kalla det ”Old Town” med tanke på att äldsta byggnaden är från 1970-talet…

Kvällen avrundas med en helt fenomenal uppvisning av magdans. Att se dansösen ta så fullständig kontroll över sin kropp och tänja på gränser som inte borde vara möjligt rubbar hela min världsbild. Makalöst!

Vad vore en ökensafari utan kamelridning? Det skumpar på bra och är ju föga bekvämt men det förstärker upplevelsen av att vara ”ensam i öknen”. Stillheten och tystnaden omkring är mäktig.

Solen sänker sig över sanddynerna och färgar dem ännu rödare. Detta för att sedan övergå till ett mystiskt  dämpat sken. Det är skymning när vi kommer fram till lägerplatsen. Här, mitt ute i ingenstans, har man dukat upp med mattor och kuddar omgivet av levande ljus. Kamelerna vilar fridfullt i bakgrunden och vi välkomnas med ett glas kall champagne. Detta blir början på en fantastisk kväll.

Att befinna mig mitt ute i öknen ger nästan en euforisk känsla. Det liknar inget som jag tidigare upplevt. Ändå är det bara sand. Sand, sand, sand så långt ögat kan nå. Men kanske är det denna enkelhet som gör det så fantastiskt. Detta är på riktigt, så långt i från Dubais skyskrapor man kan komma. Jag har hittills haft svårt att ta till mig Dubai. Känns som att man befinner sig i en fiktiv värld och att alla runtomkring är statister ”á la Truman Show”. Här finner jag något jag saknat i ”det nya Dubai”. Här finner jag en själ.

Ökensafari är enligt mig ett måste vid ett besök i Dubai. Det är en otrolig känsla när vi fastspännda i baksätet på en fyrhjulsdriven jeep fullkomligt flyger fram över böljande röda sanddynor. Dock inget för den som har anlag för åksjuka…

En överlägsen majoritet av befolkningen består av inflyttade. Detta betyder för den sakens skull inte att de är medborgare utan får bo här så länge de kan försörja sig och inte begår några brott. I gengäld slipper de betala skatt och gatorna hålls fria från kriminalitet. Detta gör Dubai till en av världens säkraste platser. Många av de inflyttade från västländer som vi stöter på säger samma sak: ”man känner sig så säker här”. Detta tycks vara ett betydande argument varför många väljer att bosätta sig här.

Ursprungsbefolkningen, som består av ca 10%, är så gott som försörjda resten av livet av shejken. När de blir myndiga förses de med hus och bil och de flesta tycks inte arbeta. Vi får även berättat för oss att om de väljer att äkta en av ”sina egna” tilldelas de ännu mera rikedomar. Dock kan man inte beskylla dem för att ha valt detta liv. Att plockas från ett nomadtält i öken in i denna cirkus är kanske inte vad alla drömt om.