Solen går upp och staden gör sig redo att möta ännu en het och molnfri dag. Vi traskar ut från hotellet med siktet inställt på Vatikanen. När vi kommit ner till Tibern går vi i samlad trupp över mäktiga Ponte Sant´Angelo. Detta sägs vara den vackraste av de tjugotal broar som leder över Tibern och det är det nog ingen som tvivlar på. Det ursprungliga valbågarna från 134 e.kr finns kvar än i dag och hela bron kantas av stora vita änglar, var och en bärande på en symbol för Kristi lidande. Bron leder rakt mot cylinderformade Castel Sant´Angelo. I århundraden fungerade Castel Sant´Angelo en tillflyktsort och en skyddsfästning för påvarna. Vi fortsätter längs avenyn Via della Conciliazione som leder fram till Peterskyrkan. Stillsamt korsar vi Peterplatsen som omringas av mäktiga kalkstenskolonner krönta med helgonstatyer. Peterskyrkan är storslagen. Goethe liknade att gå in i kyrkan med ”att träda in i evigheten”. Och visst känns det övermäktigt, nästan som att man slukas av denna mastodontbyggnad. Att det ens är mänskligt möjligt att bygga något sådant känns svindlande.

När vi rundar muren som omsluter Vatikanen och ser kön för att att inträda vatikanmuseerna tar det stopp. Vi inser att det skulle ta oss resten av dagen att ens komma in och sedan gå igenom detta jättelika område. Och med tanke på den otroliga hetta som råder så känns det i denna stund inte möjligt. Det får bli att spara till nästa besök i Rom…

Efter lunch strosar vi lite vilket är ett nöje i sig. Bakom varje hörn tycks dölja sig något nytt att fästa blicken vid. Det känns som om varje gatsten och varje fasad har en egen själ och en egen historia att berätta. Jag tänker att om vi bara haft en liknelse av en enda av dessa fantastiska byggnader i mina hemtrakter så hade det ju varit en sevärdhet utan motstycke.