Så efter en stunds väntan landar mycket riktigt ett plan för att plocka upp oss. Lättade, men samtidigt lite sorgsna över att denna del av äventyret är över, kliver vi ombord. Propellern tar spinn och vi lyfter. Vi ser Steve och ”vår jeep” förvandlas till en liten prick samtidigt som vi kommer allt högre upp i luften. Jag lutar mig tillbaka och blickar ut genom fönstret. Där nere breder Masai Mara ut sig i hela sin prakt. Nyss så nära, genast så avlägset. Det är mycket intryck att låta sjunka in och sortera innan man kan se allt med lite perspektiv. Men jag känner intensivt att denna plats föralltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta.