Så efter en stunds väntan landar mycket riktigt ett plan för att plocka upp oss. Lättade, men samtidigt lite sorgsna över att denna del av äventyret är över, kliver vi ombord. Propellern tar spinn och vi lyfter. Vi ser Steve och ”vår jeep” förvandlas till en liten prick samtidigt som vi kommer allt högre upp i luften. Jag lutar mig tillbaka och blickar ut genom fönstret. Där nere breder Masai Mara ut sig i hela sin prakt. Nyss så nära, genast så avlägset. Det är mycket intryck att låta sjunka in och sortera innan man kan se allt med lite perspektiv. Men jag känner intensivt att denna plats föralltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta.

Steve hämtar upp oss med sin jeep för sista gången. Vi ser ut över det vidsträckta landskapet och låter blicken vila där några extra sekunder, sedan tar vi farväl av Eagle View. Det blir en sista liten game drive på väg till ”flygplatsen”, och vi hinner se en hel del djur.

Väl framme vid den sk ”flygplatsen” (en landningsbana av hård rödskimrande jord, kantad med runda stenar) blir vi avsläppta i solen och sållar oss till de andra resenärerna i väntan på flyget. Ett litet propellerplan landar framför våra fötter och en i besättningen går och prickar av på sin lista.   ”Not on the list”. Det tar ett tag innan orden sjunker in. Sa han att vi inte finns med på passagerarlistan? Vi visar fram biljetten och han skakar på huvudet: ”Wrong airstrip”. Vi har blivit körda till fel flygfält. Och då planen är mikrosmå så finns det ingen plats för oss på detta. Vi blir lovade att ett annat plan ska plocka upp oss senare, sedan töms flygfältet på folk och planet lyfter. Och kvar står vi, ensamma. Nja Steve hänger också kvar som tur är, så är ju inte lämnade helt åt vårt öde. Inte så mycket att göra mer än att vänta. Tur att vi bokat nästa flight till Zanzibar först sent i kväll, så vi har några timmars marginal.

Sista frukosten på Eagle View. Trädtopparna glittrar i morgonsolen och några zebror passar på att svalka sig lite i ett vattenhåll nedanför. En bättre plats att avnjuta dagens första mål på är svårt att tänka sig.

Solen går upp över Eagle View, och vi har första parkett.

Ännu en fantastisk solnedgång.

Solen närmar sig sakta horisonten och vi gör en repris från i går. Motorn stängs av och vi bjuds på en liten minipicknick i det fria i väntan på solnedgången. Denna gången får vi sällskap och en stor hord zebror och gnuer.  De betar fridfullt och njuter av den sista timmen innan mörkrets inbrott. De går, som alltid, en tuff natt till mötes. Vid skymning ser vi hur de börjar samla i hop sig allt mer för att tillslut stå tätt, tätt intill varann som en enda stor klump. Det är deras enda chans till överlevnad berättar Steve, att samarbeta och vara så många som möjligt.

Förutom alla fantastiska djur så är detta enligt mig själva sinnebilden av den afrikanska savannen: ett ensamt träd vilandes mot en magisk horisont.

Det där alldeles speciella ljuset infinner sig just när en glad elefant trampar förbi.

Det är inte bara de stora djuren som räknas utan vi ser även många mindre arter som schakal, kolibri och örn.

Efter en några timmars vila på Eagle View, under de starkaste soltimmarna mitt på dagen, har det blivit dags för eftermiddags game drive. Det dröjer inte länge förrän vi hamnar mitt i en stor hord av elefanter, stora och små. Några stångas lekfullt med sina snabblar, samtidigts som andra kommer väääldigt nära jeepen.