Ok, det ser ganska brant ur. Men hur jobbigt kan det vara? Väldigt jobbigt faktiskt visar det sig. Men 69 trappsteg är det värt när man väl kommer upp. Från Trumtornet får vi en hyfsad vy över Pekings hutonger med sina sluttande tak och trånga gränder. Några minuter senare hörs ett ”bong bong” inifrån tornet och vi bjuds på ett imponerande trumspel. Förr användes dessa enorma trummor för att signalera om tiden. De kunde även användas för att larma i nödsituationer.
Lite här och var ser man kineser, i huvudsak äldre, ägna sig åt vatten-kalligrafi. Med enorma penslar teckar de på marken vilket drar till sig en hel del nyfikna folk. Lyckan är dock kort då solen snabbt fångar upp vattnet som snart gör sig osyligt mot asfalten.
Den 700 meter långa korridoren inne i parken är ett imponerande mästerverk. Här finner man fler än 14000 målningar hämtade från kinesisk mytologi. Känslan är oändlig.
Som allt annat överdådigt och mäktigt i Peking så byggdes sommarpalatset och dess lyxiga park åt kejsaren och hans familj. I dag kan även såväl Pekingbor som andra besökare njuta av fridfullheten kring Kumningsjön som dominerar parken.
Att kineserna tillverkat vin i flera tusentals år gör det för den sakens skull inte till en ”vin-nation”. Inte i våra ögon i alla fall. Visst finns det väl en del drickbara importerade viner att få ta på men det blir i huvudsak öl som dricks till maten. Tsingtao är både störst i Kina och det mest exporterade ölet. En ljus lättdrucken öl som svalkar gott till maten.
Att Kinamat i Kina inte har många likheter med kinamat i Sverige hade jag hört innan. Men att tro att den västerländska varianten skulle falla bättre i smak visade sig vara helt fel. I alla fall i mitt tycke. Maten i Kina, den riktiga kinamaten, är fantastiskt mycket bättre när det gäller såväl smak som lukt och utseende. Vår första lunch i Peking består av ett färgsprakande bord bestående av olika rätter. Grönsaker, kött, kyckling, friterat, wokat – upplagt på olika små fat. Alla med olika såser och kryddor i härliga färger och smaker – långt i från den trögflytande genomskinliga sörja de envisas med att dränka varenda rätt på svenska kinakrogar med. Så vår första lunch i Kina visar sig bli en smakupplevelse över förväntan.
Alldeles intill Förbjudna Staden ligger Beihai-parken. Denna oas, som domineras av en konstgjord handgrävd sjö, fick tidigare endast åtnjutas av kejsaren och hans folk. I dag är den öppen för allmänheten. Isande vindar grabbar tag i oss när vi entrar parken. Solen kämpar dock i kontrast till den bitande kylan och den klarblå himlen gör att synintrycken vinner över vintern som ivrigt tränger sig på. Det är vackert och behagligt och man kan bara föreställa sig hur underbar denna plats måste framställas en tidig vårdag.
Symbolik är något som genomsyrar hela vistelsen i Kina. Slumpen existerar inte, allting tycks ha en betydelse. Då vi sakta rör oss igenom Förbjudna Staden lägger vi märke till ett antal enastående statyer föreställande djur. Mest framträdande är nog lejonen. Vi får veta att lejon ses som djurrikets konung och är symbol för kejsaren och kejsarinnan. Det finns alltid två lejon: en med framtassen på ett klot som representerar kejsaren och en med framtassen lutandes mot en unge som representerar kejsarinnan.
Dekorationerna på dessa Unesco-skyddade träbyggnader är enastående. Mycket detaljrikt målade i klara och vackra färger. Men de kräver underhåll. Man håller på att restaurera staden med målet att den ska behålla och i många delar återfå sin forna glans. Jag läste en artikel att arbetet är beräknat ta ca 15 år och kosta ca en och en halv miljard.
De kinesiska turisterna har sitt eget sätt att skilja de stora grupperna åt. Detta i form av ett ”hattsystem” Genom färgen på hatten signalerar man vilken grupp man tillhör och guiden kan lättare ”hålla i hop flocken”
Världen Väntar 