Vi befinner oss i citronens gyllene region. Här produceras traditionellt den syrliga likören Limoncello. Och jag har aldrig sett så många citronträd på ett och samma ställe som just här. Ärligt talat så vet jag inte om jag överhuvudtaget sett ett citronträd förut. Men här glimmar det gult vart vi än vänder oss. Och här och där regnar små citroner gula nedför trappavsatserna.

Om inte ”Gudarnas stig” så har vi i alla fall en gudomlig utsikt.

Vandring är en annan punkt på våran ”to do list”. Vi inser att det är på tok för varmt för någon mer avancerad strapats, men en liten bit ska vi väl orka med. ”Gudarnas stig” har vi läst om och försöker förgäves fråga oss fram men ingen verkar förstå vad vi menar. Så vi siktar utför och börjar en ganska brant och snårig nedstigning från Ravello till Amalfi.

Ravellos trädgårdar är ett begrepp vi snubblat över flera gånger och när vi entrar ”Villa Rufolo” så får uttrycket plötsligt en självklar innebörd. Prydliga gröna växter varvas med fantastiska blommor i alla dess färger. I anslutning till en av trädgårdarna breder en terrass ut sig över bergssluttningen. Den ser nästan ut att sväva i luften mot en otrolig bakgrund bestående av berg, hav och grönska. Här hålls klassiska konserter varje år. Kan tänka mig att det bokstavligt talat är en himmelsk upplevelse.

Ovanför Amalfi, med en slående utsikt över kusten, ligger Ravello. Ravello känns, till skillnad från den mer livliga kustremsan, tillbakalutad och harmonisk. Kanske är det känslan av att befinna sig högt ovanför allting annat, kanske är det kyparens släpande sätt att servera en cappuchino, kanske är det tystnaden omkring oss. Något är det i alla fall som skänker ett behagligt lugn. Det är inte svårt att föreställa sig denna plats som ”gömställe” åt Greta Garbo och flera andra celebriteter.

Väl uppe på 589 meters höjd börjar kroppen sakta slappna av. Axlarna sjunker nån decimeter och jag njuter av en 360-gradig vy över Capri. För ett ögonblick lyckas jag förtränga att jag också måste ta mig ner härifrån.

Med en linbana kan man ta sig upp till öns högsta punkt Monte Solaro i Anacapri. Linbanan består av små ensitsiga träbeklädda stolar. Ser lite vingligt ut men människor tycks ju åka upp och ner till synes helt oberörda så jag hoppar på en stol. Jag brukar inte vara höjdrädd men ju högre upp jag kommer desto mer känner jag tvångstankarna komma krypande. Skulle man med bara tankens kraft kunna glida ur stolen? Glida under den smala stålskena som darrande ligger där mellan mig och totalt fritt fall. Jag vänder mig försiktigt åt sidan för att fota utsikten. Sssschhhwei! Det susar till och jag känner mig lätt yr och skakig. Den otroliga panoramautsikten kämpar för att erövra mitt sinne, men jag känner mig inte helt avslappad förren jag har mina fötter på fast mark igen.

En lite buss tar oss över till andra sidan – till Marina Piccola. Här finner vi en liten badstrand omgiven av platåer med prydligt uppradade solstolar. 36 Euro för två solstolar – ”som hittat!” Men, men… är man på Capri så är det bara att gilla läget. Det är i alla fall en härligt lyxig känsla att ligga där och blicka ut över turkost gnistrande hav. I bland är det barnsligt kul med lite guldkant på tillvaron.

Mytomspunna Capri – jetsetarnas paradis och medelhavets pärla. Det har skrivits otaliga böcker och guider om denna lilla ö. Man tycks inte få nog. Och visst är det en säregen, om än lite märkvärdig plats.

När vi kliver i land i öns huvudhamn Marina Grande möts vi av pittorska färglada hus uppradade längs med vattnet. Små båtar guppar lugnt utanför. Känslan jag får är att detta är en perfekt liten plats, en ”get away” mitt ute i ingenstans. För även om fastlandet och Sorrento hamn ligger endast 20 minuter bort är känslan av avskildhet och exklusivitet påtaglig.

Vi följer skyltarna mot centrum. Vi är lite dåligt pålästa och överumplas av att stadens kärna ligger högt upp ovanför havets yta. Det är varmt, väldigt varmt. Så när vi äntligen tagit oss upp för snirkliga backar och krön lider vi av total vätskebrist och utmattning. Framför oss står en skylt med texten ”cable car from Marina Grande” och skrattar oss rakt upp i ansiktet.

När vi hämtat andan en stund och återställt vätskebalansen med varsin färskpressad juice kan vi äntligen njuta av de vackra vyerna. På det lilla torget samsas exklusiva butiker med mysiga restauranger och caféer. Utsikten är storslagen, som en vacker målning i bakrunden.

Långa kullerstensgator avlöser varandra. Ruinerna vittnar om ett en gång välmående samhälle i neapelbukten. Det är nästan 2000 år sedan staden Pompeji tog sitt sista andetag för att i samma stund begravas i aska och sten. Utgrävningen av Pompeji blottar skelettet av det som en gång var. En del är dock förvånandsvärt bra bevarat. Man kan tydligt se delar av de romeska badhusen, mosaik och väggmålningar. Med tanke på hur vi levde här uppe i norr för nästan 2000 år sedan så känns det väldigt modernt och väldigt före sin tid.

Att besöka Pompeji i juli är som att gå omkring i en kokande gryta. Alldeles för tok för varmt med andra ord. Det känns som att jag knappt får luft där vi går gata upp och gata ner utan att finna skugga någonstans. Efter drygt tre timmar har vi med möda staplat oss runt staden. Vi har haft en mobil guide där vi kunnat stanna och lyssna på det vi har velat. Vill man spendera mer tid på att gå runt och lyssna på historian rekommenderar jag att åka en annan årstid. Värmen gör att huvudet inte riktigt hänger med alla gånger… Men jag ångrar inte att vi åkte hit, det är en viss känsla av att i bland få känna på historiens vindslag.