De gamla hutongernas genuina läge i närheten av Trumtornet och Förbjudna Staden har gjort det till attraktiv mark även för de mer förmögna. Vi stannar plötsligt till vid en klarröd port som vaktas av två kejserliga lejon. Ovanför de båda dörrarna har man karvat fyra stora stjärnor. Detta för att markera status. Det går inte att se in, bara skymta genom en smal glipa vad som tycks likna en stor trädgård. Sida vid sida av detta förmodade välbärgade hem står de ”vanliga” hopsjunkna husen och slokar lite lätt med sina tak. Kanske undrar de hur länge de ska tillåtas stå kvar…

Att boende i hutongerna öppnar upp sina hem för turister är något som tagit fart i takt med ökad turism. Vår riksha parkerar utanför en smal öppning mellan två stenväggar och vi blir visade in till en innegård. Runt den lilla gården ligger fyra eller fem låga byggnader, alla ägda och bebodda av samma familj. Förr var det mycket vanligt att en familj trängdes i ett av de små husen och att man delade den gemensamma gården med grannar. Det första vi möts av är ett par flådda höns upphängda att torka sida vid sida av tvätten. Några steg längre fram har man staplat ett flertal burar med olika sorts färgglada fåglar på varandra. En del av fåglarna har gått turistskola och lärt sig engelska hälsningsfraser som ”Hello” och Goodbye”. Överallt finns det katter, på fönsterbrädorna, på taken, på marken… Vi visas in i ett utav husen som rymmer ett vardagsrum och ett litet sovrum. Sovrummet är tillhörande familjens dotter som inte längre bor hemma. Man får lite kuliss-känsla – att de möjligtvis möblerat upp ett av husen i typisk ”hemma-miljö” för att visa upp för turister. De andra husen får man inte se och vi misstänker att det är där de bor ”på riktigt”. Men det är ett bra sätt för dem att livnära sig på turismen samtidigt som man ändå får en liten inblick i deras vardagsliv vilket är intressant.

Även om standarden höjts med åren vad det gäller sanitära angelägenheter som eget bad- och toalett så flagnar det yttre. De flesta fasader är slitna och nedgångna.

Hutongerna speglar det gamla Peking – en bild som funnits i hundratals år men som nu är på väg att blekna bort. Förr bodde en stor del av stadens befolkning i sådana här låga tätbebyggda hus, inklämda i smala krokiga gränder. Modernisering och ökad levnadsstandard har gjort att en stor del av denna bebyggelse försvunnit.

Ett bra sätt att uppleva Pekings Hutonger är med cykelriksha. På ett halvskrangligt säte mellan två hjul färdas vi genom små smala gator kantade av låga nötta hus.

Ok, det ser ganska brant ur. Men hur jobbigt kan det vara? Väldigt jobbigt faktiskt visar det sig. Men 69 trappsteg är det värt när man väl kommer upp. Från Trumtornet får vi en hyfsad vy över Pekings hutonger med sina sluttande tak och trånga gränder. Några minuter senare hörs ett ”bong bong” inifrån tornet och vi bjuds på ett imponerande trumspel. Förr användes dessa enorma trummor för att signalera om tiden. De kunde även användas för att larma i nödsituationer.

Lite här och var ser man kineser, i huvudsak äldre, ägna sig åt vatten-kalligrafi. Med enorma penslar teckar de på marken vilket drar till sig en hel del nyfikna folk. Lyckan är dock kort då solen snabbt fångar upp vattnet som snart gör sig osyligt mot asfalten.

Den 700 meter långa korridoren inne i parken är ett imponerande mästerverk. Här finner man fler än 14000 målningar hämtade från kinesisk mytologi. Känslan är oändlig.

Som allt annat överdådigt och mäktigt i Peking så byggdes sommarpalatset och dess lyxiga park åt kejsaren och hans familj. I dag kan även såväl Pekingbor som andra besökare njuta av fridfullheten kring Kumningsjön som dominerar parken.

Att kineserna tillverkat vin i flera tusentals år gör det för den sakens skull inte till en ”vin-nation”. Inte i våra ögon i alla fall. Visst finns det väl en del drickbara importerade viner att få ta på men det blir i huvudsak öl som dricks till maten. Tsingtao är både störst i Kina och det mest exporterade ölet. En ljus lättdrucken öl som svalkar gott till maten.