Vi behöver inte vänta länge på vårt första ”safariögonblick”. Fridfullt i gräset vilar några lejonhonor med sina ungar. Steve kör sakta och försiktigt för att störa dem minimalt och de verkar tillsynes oberörda av vår närvaro. Vi tillåts komma riktigt nära. Vi inser här också vikten av en riktigt bra guide, ett otränat öga hade med lätthet glidit förbi lejonen som göms av det höga gräset.
Det är en otrolig känsla att glida över savannen, känna hur planet succesivt saktar ner och dyker djupare för att tillslut landa mjukt mot den torra rödskimrande marken. Det är drygt en timme sedan vi lyfte från Wilson Airport. Vi möts av massajen Steve (hans tursistalias, hans riktiga namn är näst intill omöjligt för oss att uttala), vår privata guide och chaufför som kommer att vara med oss under hela vistelsen i Masai Mara.
Tidigt på morgonen hämtas vi upp på hotellet för transfer till Wilson Airport. Väl framme väntar Safarilink, ett litet propellerplan som ska ta oss ut på savannen i Masai Mara. Med de gula biljetterna hårt knutna i händerna kliver vi ombord, förväntansfulla men med lite skräckblandad förtjusning.
Jomo Kenyatta International Airport, Nairobi Kenya. Luften är frisk, men temperaturen godkänd för att vara en kväll i slutet på januari, när vi sätter ner foten på afrikansk mark. En chaufför möter upp utanför terminalen med en bil brandad med hotellets namn. Det är en kort transfer till hotellet, ca 10 minuter. Ole-Sereni Hotel har ett unikt läge i en nationalpark, nästan mitt i city. Man har inrett i passande safaristil och här finns flera restauranger och välja på. Vi lämnar snabbt av bagaget på rummet och slår oss ner på en uteservering. Ett par minuter senare har vi varsin iskall Tusker på bordet, semestern kan börja.
Kön till tornet är alldeles för lång med tanke på temperaturen och solen som gassar. Vi bestämmer oss för att hoppa det och spenderar eftermiddagen med att strosa upp och ner längs Pisas gator, kolla butiker och ta ett glas vin här och var. Efter middagen börjar det bli sent med tanke på vårt tidiga flyg hem, solen har för länge sedan gått ner och vi går mot hotellet. När vi passerar tornet ser vi att det fortfarande håller öppet för besökare, och – ingen kö! Den upplysta stentrappan slingrar sig runt, runt, upp, upp. Man känner av lutningen och blir nästan aningens sjösjuk. Men väl uppe möts vi av en vacker vy över Pisa. Det är något visst att se städer från ovan, efter mörkrets inbrott. Så tyst och stilla, vackert upplyst mot den svarta himlen. Perfekt avslut på en perfekt resa.
Vårt hotell Grand Hotel Duomo är ett bra medelklass hotell. Inget särskilt men bättre läge får man leta efter. Från hotellets takterrass har vi första parkett med utsikt över tornet och Toscanas böljande landskap i bakgrunden.
Vi anländer till Pisa runt lunch. Det är väl varmt och ont om tid för något större upptäcktsfärd i staden, så vi börjar avslappnat med en lunch i solen. Vi slår oss ner på en servering på den öppna plats som omger det berömda lutande tornet och den otroligt pampiga katedralen som fått oförtjänt lite uppmärksamhet till följd av ett byggfel.
Vi lämnar den gröna ön och tar oss tillbaks till fastlandet och Piombino. Härifrån tåg till resans sista anhalt – Pisa.
Vår trogne taxichaufför tipsar oss om middag på en närliggande vingård. Sapereta bedriver Farm Tourism och är mer en semesteranläggning än genuin vingård. Kanske inte riktigt det som vi förväntat oss, men restaurangen är trevlig och vinet gott. Och att få strosa mellan ändlösa rader vinrankor, är inte det visionen av Toscana?
Världen Väntar 
