Den färgglada kryddmarknaden kittlar inte bara smaklökarna utan även syn- och luktsinnet. Med pekfingret visar vi försäljaren vad vi vill ha: en gul, en röd, en grön… Vi är så upprymda av detta kulinariska konstverk att vi liksom glömmer att ta reda på vad det är vi köper. Impulsen tog över denna gång, nästa gång får det nog bli lite mera research och kanske en matlagningskurs.

Att elefanter är stora det vet vi. Men man inser nog inte riktigt hur stor förren man sitter gränsle bakom öronen och tittar ner. Jag brukar inte vara speciellt höjdrädd, med detta är svindlande. Och att det inte finns något att hålla i sig i förrutom två taniga axlar gör ju inte saken bättre. De första stegen gör att hela den grå sticksiga ryggen reser sig som en våg. Jag känner hur balansen börjar svikta och kramar reflexmässigt den stackars indierns axlar allt vad jag orkar. Om det gör ont visar han det i alla fall inte. Hon är väl rätt van vid klumpiga turister. Ett par varv kring den öppna planen sedan är åkturen över. Kan ju inte låta bli att tycka lite synd om elefanten. Kan ju inte vara särskilt stimulerande att gå runt runt hela dagarna i ända. I stekande sol och med dumma turister på ryggen dessutom. Men detta är inte hennes enda jobb, förklarar skötaren. Samira, som hon heter, arbetar egentligen på ett sågverk och extraknäcker bara lite här under turistsäsongen.

Vågor som slår mot den vita finkorniga stranden och stora palmblad som vajar i vinden. Detta är Goas egna lilla paradis – Palolem. Här ser man inte skymten av några stora hotellkomplex, utan här bor man i så kallade ”cocohuts”. Det är små hyddor, byggda av bambu och palmblad, som till synes nästan klättrar på palmstammarna.  Så simpelt, men så charmigt.

Några simpla plaststolar står nedtryckta i sanden och ett lapptäckte till tak skyddar mot solen. Detta är en typisk Beach Shack, där man kan få sig en enklare maträtt eller en Kingfisher beer. Kan ju inte med bästa vilja i världen säga att det ser snyggt ut, eller att det är mysigt. Men det är en viss känsla att känna sanden mellan tårna och samtidigt luta sig tillbaka med en iskall öl i handen. Enkelheten gör att allt känns väldigt bekymmerslöst. Detta är frihet på något sätt.

”Nafs!” En stor vit ko har hängt sig fast med käken i vår påse med bananer och nötter. När vi betämt återtar vårt utflykts-snacks frustar den irriterat och kör åter fram mulen redo att slåss för sitt byte. Här gäller det att hålla i grejerna. Med ett stadigt grep om påsen börjar vi gå, med kon hack i häl. Skam den som ger sig. Vi segrar dock tillslut och lämnar kon surandes bakom oss. Men det dröjer inte länge förren en annan har fått syn på oss och tar sikte…

Kor är ju som bekant heliga i Indien och strövar fritt på gatorna. Tycker dock de kunde visa lite ömsesidig respekt…

Hundar och ännu fler hundar. Var man än vänder sig så ser man hundar. En taxichaufför berättar för oss vid ett tillfälle att nästan varje familj i Goa har 2-3 hundar. Så det är väl inte så konstigt att de syns överallt.  Många håller till nere vid stranden. Antagligen ser de en bra chans att få sig en bit mat där. De är inte rädda, men heller inte påflugna. En svartvit liten en har hittat skugga under min solstol. Detta är en vanlig syn. Under var och varannan solstol kan man se en nos sticka fram eller en tass nergrävd i sanden.

”Could you take us to a market?” Taxichauffören lyser upp: ”Market? Yes, yes” Förväntansfulla hoppar vi in i taxin. Vi befinner oss i Goas huvudstad Panjim. De vi hitills sett av denna stad har mest varit ett enda kaos och det är svårt att orientera sig. Men nu ska vi på marknad! I mitt inre målar jag upp en bild av vackra indiska tyger, väskor och skor. Och allt till löjligt låga priser. Jiii, här ska shoppas! Plötsligt har vi stannat. Vi tittar ut genom fönsteret och sedan på varandra. ”Market?” Taxichauffören ler belåtet: ”Market, yes!” När vi kliver ur bilen slås vi av en obeskrivlig stank. Det luktar som rutten fisk. Med tveksamma steg rör vi oss mot det som tydligen ska föreställa marknaden. Stanken blir bara mer påtaglig och plötsligt står vi o klafsar med skorna i gamla fiskrester och annan sörja vi helst inte vill veta vad det är. På långa bänkar sitter indier och rensar fisk för glatta livet. Hygien känns som ett helt främmande ord och jag känner att jag blir magsjuk bara av att titta på det. definitivt inget för våra västerländska magar. På andra sidan gången ser vi rader med frukt och grönsaker. På säckväv, mitt i bland de olika stånden sitter indiska kvinnor berädda att sälja det som de har i sina korgar. Här ser ju faktiskt lite trevligare ut, men den fräna fiskdoften gör att vi bara kan stanna några minuter, sedan måste vi ut och andas. Snopna och tomhänta åker vi tillbaks till vårt hotell i Cavelossim. Där kan man ju lugnt säga att vi blev blåsta på vår shopping!

Den indiske mannen bara skakar på huvudet och jag kan riktigt höra vad han tänker: dumma turister! Och han är inte ensam, flera indiska guider har slagit sig ner på klipporna och stirrar på oss som om vi inte vore kloka när vi med glädje slänger oss i det 15 grader kalla vattnet. För dem är det väl ungefär lika främmande som att bada i ishavet.

Jag har aldrig badat i ett vattenfall förrut och jag måste säga att det är barnsligt roligt. Vi befinner oss i Goa, vid Dudhsagar falls som är ett av Indiens högsta vattenfall. Resan hit var en spännande och fartfylld upplevelse, med jeep över stock och sten och genom bäckar med porlande vatten. Det är söndag och många indiska familjer har tagit sig till nationalparken på söndagsutflykt. Efter denna skumpiga resa följt av en djungelprommenad i hettan så är det underbart att slänga sig i det kalla härliga vattnet.