”Gyllene timmen” närmar sig och skänker ett behagligt ljus över savannen. Vi är på väg tillbaks till Basecamp efter en lyckad första dag fylld med intryck.

En hyena tvättar sig, lite skymd av en buske. Hyenorna har ett speciellt läte, ett skall mycket likt hundars, som ekar över savannen nattetid.

Plötsligt får guiden Steve ett ”alarm” på sin telefon. En noshörning har skådats av en annan bil. Noshörningen är väldigt sällsynt, finns sorligt nog bara ett fåtal kvar till följd av den brutala tjuvjakten, och när vi får frågan om vi vill göra ett försök att hinna upp den är svaret självklar. Bilen accelererar och vi flyger över stock och sten, genom buskage och vattendrag. Så plötsligt dyker den upp, detta enorma pansarliknanade djur  som för tankarna till urminnes tider.

Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som fått chansen att se en noshörning i sin rätta miljö, i det fria, samtidigt som det skär i hjärtat att vi människor är på väg att utrota detta fantastiska djur.

Utdrag från WWF’s hemsida:

Då, för drygt 150 år sedan, fanns de över större delen av Afrika söder om Saharaöknen. Spetsnoshörningen kallas ibland svart noshörning och drabbades hårt av tjuvjakt redan på 1970-talet, då efterfrågan ökade på knivskaft av noshörningshorn . På den tiden fanns det upp emot 100 000 spetsnoshörningar i Afrika. I dag återstår knappt 5000 och arten är akut hotad.

Vi håller oss på avstånd, här tillåts vi inte komma lika nära som vi gjorde lejonen och elefanterna. Vi ser en annan bil närma sig lite väl ivrigt. Då hörs plötsligt världens frust och pansarjätten sätter av i full karriär mot bilen som ögonblickligen backar och gör en häftig gir, samtidigt som turisterna skriker i högan sky.  Ja, vad hade man själv gjort om man mött den art som hotade hela ens existens… Dags att ge oss av och lämna honom i fred.

Även om man i viss mån självklart stör djuren, så tror jag även att safarin gör nytta. Jag hoppas verkligen att så många människor som möjligt får upp ögonen för denna fantastiska natur och artrikedom som vi är på väg att förstöra.

http://www.wwf.se/insamlingsportal/

Efter lunchen och en stunds vila ger vi oss ut igen på eftermiddagssafari. Efter en stund kan vi pricka av ännu en av ”the big five” – elefanten. Otroligt mäktiga djur, savannelefanten är världens största och tyngsta landlevande däggdjur, och en fantastik upplevelse att få se dem på så nära håll. En stor fördel med att vi bokat egen bil med privat chaufför är att vi kan bestämma exakt hur länge och var vi vill stanna till.

Själva sovdelen i tältet är förslutet med dragkedjor, medans det angränsande badrummet är öppet mot naturen. Och visst är det en viss känsla av att duscha mitt ute i det fria med den vilda savannen alldeles inpå. Vid handfatet har man fäst en lapp med en varningstext. Vi uppmanas att inte lämna tandborstar och andra toalettartiklar framme med tanke på tjuvaktiga babianer som lätt kan ta sig in. Det hela är lite nervkittlande men en sak är säker: jag skulle inte för allt i världen gå på toaletten på natten.

Efter en händelserik förmiddag så ankommer vi till vårt boende för de kommande två nätterna: Basecamp Masai Mara. Vi välkomnas i den enkla receptionen, smakfullt utformad i harmoni med naturen, och blir sedan visade till vårt tält. Är ju inget vanligt campingtält, utan mer som en bungalow i tältform. Det är enkelt inrett men väldigt mysigt och perfekt anpassat till miljön. Träd och buskage separerar tälten så man ser inga andra vilket ger en känsla av avskildhet och exklusivitet. Strax nedanför vår terrass rinner en flod, där håller en krokodilhona till enligt massajen som visar oss runt. Brrr… Krokodiler tillhör ett av de djur jag faktiskt INTE vill se, är livrädd. Och att då ha en utanför ”ytterdörren” (dvs. en tunn tältduk) är lite mer än jag önskar av detta äventyr.

På andra sidan floden breder savannen ut sig. Det finns inga stängsel som inringar campen, utan djuren kan fritt ströva in. Vi får instruktioner om att absolut inte vistas själva på området efter skymning. Vi får en ficklampa som vi ska lysa med genom tältet för att kalla på en ”vakt” (en massaj försedd med ett spjut) om vi önskar bli eskorterade till restaurangen eller om vi är oroliga för något. Nu på dagtid är det dock fritt fram att röra sig, även om man kollar lite extra och är noga vart man sätter fötterna.

Vi blir serverade lunch i restaurangen, en stor hydda prydd med torrt grästak och med avsaknad av väggar vilket ger en härlig vy. Maten är riktigt bra, fisk med diverse primörer och en god sås. Campen får ett högt betyg, baserat på först intrycket.

I bland kan man riktigt känna när någon stirrar på en. Den känslan blir väldigt tydlig när tre stycken bufflar spänner ögonen i oss. De står blick stilla på rad, nästan som de blivit regisserade. De står så ett bra tag, som fastfrusna, för att sedan tröttna på oss och lunka i väg på rad. Vi kör en liten bit och snart uppenbarar sig en hel hord av dessa jättedjur. Tillsynes fridfullt betande på savannen men man ska inte missta dem för något vänligt kreatur likt kor. Buffeln är extremt farlig och rör sig mycket snabbt, den otympliga kroppen till trots. Vi får veta att blir man jagad så ska man antingen klättra upp i ett träd (finns väl ett per kilometer…) eller lägga sig ner och spela död (då deras horn är krökta kan de inte stånga en om man ligger ner). Inget av dessa alternativ känns ju speciellt lockande att testa så vi håller oss inom vår ”safe zone”.

Girafferna är tillskillnad från lejonen inte svåra att upptäcka då de reser sig markant ovanför grästopparna. Vår guide småler lite igenkännande när han ser vår förtjusning och säger att girafferna är alla turisters favoriter vilket han inte kan förstå. Men jag tycker inte det är ett dugg konstigt då de med sina oproportionerligt långa ben och halsar och vacker mönstrade päls har en karaktär som saknar allt motstycke.  De är gräsätande och fredliga och utgör inget hot mot människan vilket får en att vilja bli ”kompis” med dem. De är humoristiska att se på, när de svingar sina halsar om vartannat är en obetalbar syn.

Vi behöver inte vänta länge på vårt första ”safariögonblick”. Fridfullt i gräset vilar några lejonhonor med sina ungar. Steve kör sakta och försiktigt för att störa dem minimalt och de verkar tillsynes oberörda av vår närvaro. Vi tillåts komma riktigt nära. Vi inser här också vikten av en riktigt bra guide, ett otränat öga hade med lätthet glidit förbi lejonen som göms av det höga gräset.