Själva sovdelen i tältet är förslutet med dragkedjor, medans det angränsande badrummet är öppet mot naturen. Och visst är det en viss känsla av att duscha mitt ute i det fria med den vilda savannen alldeles inpå. Vid handfatet har man fäst en lapp med en varningstext. Vi uppmanas att inte lämna tandborstar och andra toalettartiklar framme med tanke på tjuvaktiga babianer som lätt kan ta sig in. Det hela är lite nervkittlande men en sak är säker: jag skulle inte för allt i världen gå på toaletten på natten.

Efter en händelserik förmiddag så ankommer vi till vårt boende för de kommande två nätterna: Basecamp Masai Mara. Vi välkomnas i den enkla receptionen, smakfullt utformad i harmoni med naturen, och blir sedan visade till vårt tält. Är ju inget vanligt campingtält, utan mer som en bungalow i tältform. Det är enkelt inrett men väldigt mysigt och perfekt anpassat till miljön. Träd och buskage separerar tälten så man ser inga andra vilket ger en känsla av avskildhet och exklusivitet. Strax nedanför vår terrass rinner en flod, där håller en krokodilhona till enligt massajen som visar oss runt. Brrr… Krokodiler tillhör ett av de djur jag faktiskt INTE vill se, är livrädd. Och att då ha en utanför ”ytterdörren” (dvs. en tunn tältduk) är lite mer än jag önskar av detta äventyr.

På andra sidan floden breder savannen ut sig. Det finns inga stängsel som inringar campen, utan djuren kan fritt ströva in. Vi får instruktioner om att absolut inte vistas själva på området efter skymning. Vi får en ficklampa som vi ska lysa med genom tältet för att kalla på en ”vakt” (en massaj försedd med ett spjut) om vi önskar bli eskorterade till restaurangen eller om vi är oroliga för något. Nu på dagtid är det dock fritt fram att röra sig, även om man kollar lite extra och är noga vart man sätter fötterna.

Vi blir serverade lunch i restaurangen, en stor hydda prydd med torrt grästak och med avsaknad av väggar vilket ger en härlig vy. Maten är riktigt bra, fisk med diverse primörer och en god sås. Campen får ett högt betyg, baserat på först intrycket.

I bland kan man riktigt känna när någon stirrar på en. Den känslan blir väldigt tydlig när tre stycken bufflar spänner ögonen i oss. De står blick stilla på rad, nästan som de blivit regisserade. De står så ett bra tag, som fastfrusna, för att sedan tröttna på oss och lunka i väg på rad. Vi kör en liten bit och snart uppenbarar sig en hel hord av dessa jättedjur. Tillsynes fridfullt betande på savannen men man ska inte missta dem för något vänligt kreatur likt kor. Buffeln är extremt farlig och rör sig mycket snabbt, den otympliga kroppen till trots. Vi får veta att blir man jagad så ska man antingen klättra upp i ett träd (finns väl ett per kilometer…) eller lägga sig ner och spela död (då deras horn är krökta kan de inte stånga en om man ligger ner). Inget av dessa alternativ känns ju speciellt lockande att testa så vi håller oss inom vår ”safe zone”.

Girafferna är tillskillnad från lejonen inte svåra att upptäcka då de reser sig markant ovanför grästopparna. Vår guide småler lite igenkännande när han ser vår förtjusning och säger att girafferna är alla turisters favoriter vilket han inte kan förstå. Men jag tycker inte det är ett dugg konstigt då de med sina oproportionerligt långa ben och halsar och vacker mönstrade päls har en karaktär som saknar allt motstycke.  De är gräsätande och fredliga och utgör inget hot mot människan vilket får en att vilja bli ”kompis” med dem. De är humoristiska att se på, när de svingar sina halsar om vartannat är en obetalbar syn.

Vi behöver inte vänta länge på vårt första ”safariögonblick”. Fridfullt i gräset vilar några lejonhonor med sina ungar. Steve kör sakta och försiktigt för att störa dem minimalt och de verkar tillsynes oberörda av vår närvaro. Vi tillåts komma riktigt nära. Vi inser här också vikten av en riktigt bra guide, ett otränat öga hade med lätthet glidit förbi lejonen som göms av det höga gräset.

Det är en otrolig känsla att glida över savannen, känna hur planet succesivt saktar ner och dyker djupare för att tillslut landa mjukt mot den torra rödskimrande marken. Det är drygt en timme sedan vi lyfte från Wilson Airport. Vi möts av massajen Steve (hans tursistalias, hans riktiga namn är näst intill omöjligt för oss att uttala), vår privata guide och chaufför som kommer att vara med oss under hela vistelsen i Masai Mara.

Tidigt på morgonen hämtas vi upp på hotellet för transfer till Wilson Airport. Väl framme väntar Safarilink, ett litet propellerplan som ska ta oss ut på savannen i Masai Mara. Med de gula biljetterna hårt knutna i händerna kliver vi ombord, förväntansfulla men med lite skräckblandad förtjusning.

Jomo Kenyatta International Airport, Nairobi Kenya. Luften är frisk, men temperaturen godkänd för att vara en kväll i slutet på januari, när vi sätter ner foten på afrikansk mark. En chaufför möter upp utanför terminalen med en bil brandad med hotellets namn. Det är en kort transfer till hotellet, ca 10 minuter. Ole-Sereni Hotel har ett unikt läge i en nationalpark, nästan mitt i city. Man har inrett i passande safaristil och här finns flera restauranger och välja på. Vi lämnar snabbt av bagaget på rummet och slår oss ner på en uteservering. Ett par minuter senare har vi varsin iskall Tusker på bordet, semestern kan börja.