På vägen tillbaks från båtutflykten passerar vi genom ett bebyggt skogsparti och vi ser familjer, barn som leker, apor som klättrar i träd. En liten ”touch” av verkligheten.

Om Basecamp och Eagle View var ecotrurism så är Breezes raka motsatsen. Här gör man allt för att stänga ute lokalbefolkningen. Majoriteten av de anställda på hotellet är antingen från fastlandet, eller från andra länder (får vi höra av en av bartendrarna som själv är från Zanzibar). Man håller dessutom borta all typ av verksamhet från strandremsan som löper längs tre hotell med samma ägare. Man vill behålla all ”business” inom hotellet. Detta upplever vi som tråkigt, det är ju lite av upplevelsen när man reser att ta en kall på en sliten strandbar, eller en enkel lunch på stranden. Måste ju dock tillägga till deras försvar att tidvattnet även gör sitt till och hindrar att man skulle kunna anlägga någon permanent servering på stranden. Alla utflykter arrangeras också av hotellet. Men så får vi tips av ett annat svenskt par om en lokal arrangör längre bort på stranden, bortanför alla hotellkomplex.  Vi går längs strandkanten och tillslut uppenbarar sig små strandskjul där man säljer tavlor och diverse souvenirer samt arrangerar utflykter.  Vi möter Asissi, en glad kille som stolt visar oss sin utflyktspärm med solblekta foton i plastfickor. Vi bokar en båtutflykt tillsammans med det andra svenska paret. Turen går till samma öar som den man kan boka genom hotellet, men priset är hälften och på detta sättet stöder vi lokalbefolkningen.

Tidigt morgonen därpå blir vi hämtade av Asissi vid hotellet. Han får inte lov att köra fram till entrén utan får stanna vid vägen, utanför de höga murarna. Han skrattar och berättar att hotellägaren bygger fler och högre murar för att mota bort sådana som honom, ”But the tourists always find me, you can’t build away Asissi” säger han med världens största leende. Vi kör genom små byar för att nå strandkanten varifrån båten ska avgå. Då det är lågvatten får vi gå en bit på havsbotten för att nå båten. Det är en liten enkel, men charmig, träbåt. Och vi känner oss rätt nöjda med att bara vara fyra passagerare när vi ser hur de andra båtarna lastas med folk.

Det blir en klassisk turisttur med stopp på ett par små öar, en god lunch, bad och snorkling. ”Pole Pole” och ”Hakuna Matata” blir dagens mantran. Ta det lugnt och inga bekymmer. Asissi upprepar det ideligen, men i den här miljön har vi inga som helst problem att vara avslappnade.

Poolområdet är snyggt och prydligt och ligger inbäddat i färgsprakande grönska. En angränsande bar serverar dryck och enklare rätter och några steg bort ligger den mysiga huvudrestaurangen som till största delen är utomhus under trätak. I priset ingår halvpension, lite trist och inget vi vanligtvis bokar, men här finns inga alternativa restauranger och efter intensiva dagar med safarin så känns det rätt skönt att bara slappa och inte tänka på något. Måste också tilläggas att maten på hotellet är både varierande och väldigt god. Man växlar också mellan olika bufféer med teman och trerätters serverade till bordet för att det inte ska kännas enformigt.

Vi vaknar upp till en härlig morgon. Solen skiner, palmerna vajar sakta i den ljumma vinden och i bakgrunden hörs vågornas brus. Hotellet liknar små villor utspridda i en grönskande trädgård. Vi har blivit uppgraderade och fått ett rum på övervåningen med en gigantisk terrass. Smakfull inredning och arkitektur i en behaglig och rofylld miljö. En smal stig leder ner till stranden. Här kommer vi att trivas.

Tillbaka från Safarin har vi bokat transfer från flygplatsen. Vi blir avsläppta på ett stort inhägnat område bestående av trädgårdar och ett flertal restauranger. Det är noga säkerhetskontroll att komma in och vi får gå igenom en metalldetektor. Känns både tryggt, samtidigt som det uppenbarligen finns en hotbild. Vi spenderar eftermiddagen inne på området, äter lunch och pausar lite, innan vi blir upphämtade igen. Kanske inte bästa utnyttjandet av tiden i en ny stad, men det känns inte helt aktuellt att vandra planlöst på Nairobis gator med allt vårt bagage, värdesaker etc.

Flygplatsen igen för kvällsflighten till Zanzibar. Dessa flighter är alltid försenade får vi höra, så också nu. Men det är inte låga stunden vi får vänta, och snart är vi uppe i luften igen. Det blir en flygresa ”from hell” med stupfulla ryssar bakom, framför och vid sidan av oss. De är skräniga, otrevliga mot personalen och det hela känns väldigt obehagligt. Som tur är så är flygresan relativt kort (ca 1,5 timme) och det är med stor lättnad vi kliver av planet på Zanzibar, Tanzania. Drygt en timmes transfer väntar sedan till östra sidan av ön där vi ska spendera kommande veckan på Breezers Beach Club & Spa.

Så efter en stunds väntan landar mycket riktigt ett plan för att plocka upp oss. Lättade, men samtidigt lite sorgsna över att denna del av äventyret är över, kliver vi ombord. Propellern tar spinn och vi lyfter. Vi ser Steve och ”vår jeep” förvandlas till en liten prick samtidigt som vi kommer allt högre upp i luften. Jag lutar mig tillbaka och blickar ut genom fönstret. Där nere breder Masai Mara ut sig i hela sin prakt. Nyss så nära, genast så avlägset. Det är mycket intryck att låta sjunka in och sortera innan man kan se allt med lite perspektiv. Men jag känner intensivt att denna plats föralltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta.

Steve hämtar upp oss med sin jeep för sista gången. Vi ser ut över det vidsträckta landskapet och låter blicken vila där några extra sekunder, sedan tar vi farväl av Eagle View. Det blir en sista liten game drive på väg till ”flygplatsen”, och vi hinner se en hel del djur.

Väl framme vid den sk ”flygplatsen” (en landningsbana av hård rödskimrande jord, kantad med runda stenar) blir vi avsläppta i solen och sållar oss till de andra resenärerna i väntan på flyget. Ett litet propellerplan landar framför våra fötter och en i besättningen går och prickar av på sin lista.   ”Not on the list”. Det tar ett tag innan orden sjunker in. Sa han att vi inte finns med på passagerarlistan? Vi visar fram biljetten och han skakar på huvudet: ”Wrong airstrip”. Vi har blivit körda till fel flygfält. Och då planen är mikrosmå så finns det ingen plats för oss på detta. Vi blir lovade att ett annat plan ska plocka upp oss senare, sedan töms flygfältet på folk och planet lyfter. Och kvar står vi, ensamma. Nja Steve hänger också kvar som tur är, så är ju inte lämnade helt åt vårt öde. Inte så mycket att göra mer än att vänta. Tur att vi bokat nästa flight till Zanzibar först sent i kväll, så vi har några timmars marginal.

Sista frukosten på Eagle View. Trädtopparna glittrar i morgonsolen och några zebror passar på att svalka sig lite i ett vattenhåll nedanför. En bättre plats att avnjuta dagens första mål på är svårt att tänka sig.

Solen går upp över Eagle View, och vi har första parkett.

Ännu en fantastisk solnedgång.