Vi lämnar Postira och kör mot hamnen i Supertar. Här blir det ingen tid att stanna då vi ska med färjan, utan det får bli en snabb titt. Här ligger restaurangerna på rad längs med kajkanten. Ser trevligt och inbjudande ut, men det får bli en annan gång…

Solen är på väg ner och Postira ligger lugnt och stilla. Vi kopplar av med mat och vin på hotellets härliga terrass. I morgon återstår resans sista etapp.

De charmigt knaggliga stenfasaderna pryds av blommor i härliga färger. Jag påminns om hur skönt upprymd man blir färg och försöker lagra bilden för att kunna ta fram senare, när de grå filtret lägger sig som en hinna över Sverige.

På södra kustremsan av Brac ligger semesterorten Bol. Restiden från Postira är alldeles lagom anpassad för en dagsutflykt. Däremot visar sig vägen dit vara ett smärre äventyr. Bokstavligt talat över berg och dalar rullar vi fram på slingriga serpentinvägar. Naturen som formar den kuperande ön är mäktig och vacker, dock försöker vi hålla blickarna rakt fram och undvika att låta dem falla ner i de vråldjup som uppenbarar sig vid sidan av de smala vägarna.

Något lättade och lite smått illamående (ja, det är lite varning för åksjuka) når vi Bracs, eller kanske till och med Kroatiens, mest fotograferade strand Zlatni Rat. Likt en tunga av vita stenar sticker strandremsan ut i det turkosa havet. Dock uppfattar man inte strandens unika form på så här nära håll, krävs nog någon typ av flygning för att verkligen se Zlatni Rat i sin rättvisa bemärkelse. Vattnet är klarare än klart och vi får en härlig eftermiddag. Dock är det otroligt mycket folk och det är inte svårt att se att detta är Bracs mest turistiska stad. Så vi är ganska glada att sedan ta bilen tillbaks till vår lilla fiskeby på andra sidan.

Söker man lugn och ro så är Postira rätt plats. Här kan man luta sig tillbaka och koppla av i en charmerande miljö.

Jag tar ett djupt andetag och skjuter de glasade balkongdörrarna åt sidan. Solen reflekteras mot lätta djupblå vågor som försiktigt slår mot land. Och mitt i allt står en enormt hög lyftkran som i jämn takt sänker en gripklo fylld med sten ner mot vattenytan. Boom! Så Förlöses de stora stenblocken. Så börjar proceduren om. Vad i hela… ??! Harmonin är som bortblåst och bakgrundsmusiken tystnar. Men som tur är så har man ju en förmåga att anpassa sig. Vi väljer att se det komiska i det hela och följer sedan bygget, som utvecklas i snabb takt, med spänning dagarna som kommer.

Den lilla fiskebyn Postira är belägen på norra kustremsan av ön Brac, en kort bilfärd från hamnen i Supertar. Vårt hotell, Pastura, är beläget längst ut på en udde med utsikt in mot hamnen. Vägg i vägg med hotellet ligger en sardinfabrik vilket vi redan blivit varse om via diverse internetforum. Vi har dock tur som fått en balkong som vetter åt motsatt håll vilket gör att vi är förskonade från den någon unkna fiskdoften som siprar ut från fabriken.

Likt Primosten så för stadens kuliss tankarna till medeltiden. Kullerstenar, tinnar och torn gör att det hela känns väldigt pittoreskt och äkta. Att det är litet gör inget, dock hade man kanske kunnat önska ett något större utbud av restauranger. De enda restaurangerna som finns förrutom en pizzeria och något inhemskt litet hak är de som tillhör hotellen. För en kortare vistelse på tre nätter funkar det. Det blir en middag på hotellet, en på systerhotellet och en på pizzan. Hade man stannat längre så hade man nog fått ta sig in till Supertar ett par kvällar för variationens skull.

Vi lämnar Primosten och fastlandet för att via Split ta oss med båt till ön Brac. Bilfärjor avgår regelbundet från Split hamn och det är inga problem att lösa biljetter på plats.

Är man ute efter kulinariska upplevelser så är Kroatien kanske inte helt rätt resmål. Maten på hotellet består av inhemska rätter som är näst intill oätliga. Dock finns det ju såklart bättre restauranger att tillgå. Vi satsar på en servering med vita dukar, vilket brukar vara ett gott tecken. Internationell mat som smakar gott men för den sakens skull inte kvalificerar sig som någon matupplevelse i jämförelse med te.x. grannlandet Italien. På vinlistan kan man välja bland wine och quality wine…. Inga importviner finns på vinlistan, utan alla är av inhemsk produktion. Men som sagt, har man inga större förväntningar och bara vill ha en bit mat och ett glas vin så är det helt ok.

Vägen från Krka Nationalpark till Primosten kantas av små mysiga byar och vi gör en liten avstickare för lunch och svalkande bad. I väntan på maten blir vi underhållna av en kroatisk familj som med hjälp av en liten plastbåt ska frakta en soffa över till den långsmala ö som breder ut sig framför. Förmodligen har de sommarhus därute. Soffan, som näst intill är lika stor som båten baxas ombord varav en av männen sätter sig uppe på för att hindra dynorna att flyga i väg. När hela ekipaget av människor och soffkuddar puttrar ut från hamnen är det en syn jag sent kommer att glömma.

Inte långt från Primosten ligger nationalparken Krka. Vi tar oss dit lätt och smidigt med hyrbilen. Hettan slår emot oss när vi kliver ur bilen och vi tvekar lite på om vi ska orka gå i denna värme. Men de vackert grönskande träden skänker en behaglig skugga över promenadstigarna som leder ner till floden så det är inga problem. Första etappen färdas vi dessutom med buss, hade varit en bra bit att gå annars.

Skummande smaragdgröna vattenfall uppenbarar sig när vi är halvvägs nere. Det är alltid något speciellt med vatten, och vattenfall i synnerhet. När jag en stund senare låter svala vågor från fallet omfamna mig känns livet mer än uthärdligt.