De små fiskebåtarna ligger uppdragna på land. En hund leker vid vattenbrynet för att sedan i extas kasta sig efter husse som simmat en bit ut. Näst intill syns en smal klippavsats som stöder mot den branta bergsväggen. Vi balanserar ut via sluttande naturliga trappsteg. Solen bränner mot de mörka stenarna. Bara ett par steg till innan vi når den blanka vattenytan. Havet svalkar och i bakgrunden syns Riomaggiore som en vacker tavla.
Mellan byarna kan man antingen vandra, åka tåg eller båt. Det går att lösa olika pass beroende på hur man vill förflytta sig inom nationalparken. Första etappen blir med båt till Riomaggiore, den sydligaste byn. Solen gassar och det är hett, hett. Valet av transportmedel känns helt rätt. En annan anledning till att vi valt just båt och Riomaggiore som start-sträcka är att man passerar samtliga byar på vägen och får en bra överblick över området.
Från vattnet sett ser Riomaggiore ut att ha hasat ner i en svacka. Hela byn ligger format som ett V mellan två klippväggar och domineras av en vacker kyrka i mitten. Ju närmare vi kommer desto bättre kan vi urskilja de charmigt nötta fasaderna i ljusa pastellfärger. Här har tiden stått stilla, och man får en känsla av att de slitna tvättlinorna och kantade krukorna på balkongerna hängt där alltid.
Le Cinque Terre är en Unesco-skyddad nationalpark med ett dramatiskt läge längs den liguriska kusten. Området huserar fem små byar insprängda mellan branta klippor och med havet och naturen som närmsta grannar. Cinque Terre betyder fem länder – och från början var de fem byarna egna små ”mikro-stater”.
Vi har valt att bo i den största och nordligaste byn – Monterosso al Mare. Här är utbudet av hotell och restauranger störst. Det är dessutom den enda byn som har en riktig strand. Kanske inte den mest karakteristiska av byarna men känns som en bra utgångspunkt.
När vi kliver ut från tågperrongen i Monterosso befinner vi oss i princip direkt på stranden. Solstolarna ligger tätt och ramas in av små barer och restauranger längs med strandpromenaden. Vi behöver inte leta länge efter vårt hotell. Det må vara den största av byarna, men stort är det inte. Vi checkar in, gör oss lite hemmastadda, sedan knatar vi ner mot havet i gen för att ta en lunch i solen. Semesterkänslan infinner sig snabbt – nu är vi framme och kan bara njuta.
Att åka tåg från Pisa ut till Cinque Terre visar sig vara hur smidigt som helst. Frekventa avgångar och man löser enkelt biljett på tågstationen. Man får dock inte glömma att stämpla biljetten INNAN man kliver på tåget.
Tågresan ut till de fem små byarna tar ca 1,5 timme totalt med ett snabbt byte i La Spezia.
Ljumma vindar omfamnar oss när kliver ut från Pisas flygplats. Flygresan gick snabbt och smidigt, knappt 2,5 timme Göteborg – Pisa med Ryanair. Det är sent, nästan midnatt, och vi börjar gå i riktning mot det BB ”Lucky House” som vi bokat. En vänlig flygvärdinna fångar upp oss på vägen och lotsar oss rätt. Det visar sig att hon är bekant med de som äger stället.
Efter några timmars sömn och en välbehövlig frukost är vi åter på väg. Tågstationen ”Pisa Centrale” ligger på bekvämt gångavstånd och är lätt att hitta. Väl framme löser vi biljetter till ”La Spezia” och inväntar nästa tåg.
Datum: 28 jun 2012 – 7 jul 2012
Beskrivning: En liten rundresa från de fem små byarna ”Cinque Terre” i Ligurien till ”Toscanas skärgård” Elba. Resan startade och avslutades i staden med det lutande tornet – Pisa.
Fotbolls-VM i Sydafrika närmar sig slutspel och spänningen tätnar. De regerande världsmästarna Italien är för länge sedan utslagna. Förnedringen är total. Grön, röda och vita flaggor vajar tyst i vinden. Man låter dem hänga kvar, men heja-ropen har lagt sig och kommersen kring VM har bleknat bort. Detta trots att det nu är inne i sitt mest spännande skede. Man pratar inte om det. I stället sträcker man på ryggen, hissar sin flagga och låtsas som ingenting. Man vägrar se sig slagen. Undangömd i en liten bar hör man vuvezuelor gnissla från tevens högtalare, och turister som skrålar. Men italienarna, de lyser med sin frånvaro.
Likt de flesta städer så byter Sorrento skepnad efter mörkrets inbrott. De större gatorna och kommersen kring modebutikerna tonas ner. Mer framträdande blir de lugna trappstegsgränderna med sina romantiska restauranger och intima små barer.
I en smal sidogränd, så smal att man knappat kan ana en genomfart, går vi rakt in i famnen på en stapplande italiensk herre runt dryga 75. Hans leende är brett. Bakom hans famlande taniga fasad visar sig det bo en otrolig energi och gästvänlighet och innan vi vet ordet av det så sitter vi uppradade på varsin stol med varsin gigantisk birra placerad på det runda bordet framför oss. Maken till inkastare har vi sällan skådat. Förundrade sitter vi och beskådar honom ”in action”. En efter en fångar han in dem: unga som gamla, från alla nationaliteter. Vid bordet brevid sitter ett medelålders par från England. Det visar sig att det är sjunde gången de är i Sorrento och de har besökt samma lilla bar, knappt synbar i den lilla gränden, varje år. De kommer för Tony och för stämningen. Förr om åren möttes de av en Tony som spelade och sjöng. En sjukdom har gjort att detta inte längre är möjligt, men den smittande glädjen och kärleken till sitt jobb och sina gäster sitter kvar. Det är detta som gör att människor från år till år letar sig in mellan två knaggliga stenfasader för att på en pinnstol under bar himmel njuta av det Italien vi alla älskar!
Vi har sett havet sedan vi började vår nedstigning och ju närmre vi kommer desto större blir längtan. Värmen tränger sig in under huden och ända in i märgen och när vi nu endast har ett par hundra meter kvar är känslan nästan desperat. Bara några steg till. Den gassande asfalten bränner på sandalernas gummisulor och luften känns tung. Så äntligen. Amalfi uppenbarar sig i all sin prakt och vi tar sats mot stranden. Befrielsen av saltvatten som slår mot kroppen är total. Vi ångrar inte vår vandring ner, utsikten var värt varenda svettigt andetag, men har man vandring som tema på resan rekommenderar jag valt en svalare årstid.
Världen Väntar 