Badaling är den turisttätaste och mest lättillgängliga delen av muren. När vi kliver upp på första trappavsatsen möts vi av ett vägskäl. Antingen kan vi ta till höger, som är planare och som 95% av turisterna väljer, eller så kan vi ta till till vänster och vara näst intill ensamma. Vi väljer att inte följa strömmen. Den vänstra delen visar sig vara mycket brant på sina ställen vilket förklarar avsaknaden av folk. Men trots att det stundvis är enormt ansträngande att kämpa sig uppför så är det alla gånger värt den exklusiva känslan av att vara ensam ”on top of the world”.

Inget Peking-besök är komplett utan att ha bestigit Kinesiska muren. Med buss åker vi ut ur den myllrande mångmiljonstaden. Vi lämnar dimman av täta avgaser bakom oss och beger oss ut på landsbygden. Känns befriande på något sätt. Under 1,5 timme färdas vi 2000 år tillbaka i tiden – till ett av världens mäktigaste underverk. Även om stora delar av muren i dag har förfallit så kan man ändå ana ett enormt byggnadsverk som helt saknar motstycke.

Shoppingparadis känns som fel ord. När jag kliver in på Silk Market i Peking känns det som att jag hamnat så långt från paradiset som det möjligtvis går. Försäljarna är extremt påstridiga och bokstavligt talat kastar sig över en. Det går inte att gå en meter utan att någon formligen försöker slita in en i sitt ”bås”. Väl i deras klor kommer man inte därifrån i första taget. Jag blir nertryckt i stol och någon pressar en katalog över handväskor i knät på mig. Att själv få gå och titta är det inte tal om. Efter mycket om och men lyckas jag ta mig därifrån utan att köpa något och lämnar en mäkta sur försäljare bakom mig. Bara för att gå rakt i armarna på nästa. Nej, detta var bara ”too much”! Spelar ingen roll hur mycket det går att pruta. Vi flyr!

Vi tar en taxi till Yashow Market. Samma koncept som Silk Market, med olika våningar: en med skor och väskor, en med jackor, en med tyger etc. Men denna marknaden är lite mindre och mycket lugnare. Här tillåts vi titta och prova utan att bli fastkedjade. Visst tjatas det oavbrutet och prutningen är rena cirkusen men då alla stånd har liknande sortiment lär vi oss ganska snabbt vad saker ska kosta. Får man inte det pris man vill så är det bara att gå till nästa. Vi kör ett race och införskaffar främst jackor och väskor. Övriga kläder är lite si och så med… Måste man leta noggrannare för att hitta något snyggt. Det har vi varken tid eller ork till.

– Shoppade du något? Hur många gånger har man inte fått den frågan när man är just hemkommen från en resa. För många verkar detta vara av största vikt, ingen shopping = misslyckad resa. Jag reser inte för att shoppa. Får jag köpt något ser jag det som en bonus, om inte gråter jag inga floder. Detta beror inte på att jag inte gillar att shoppa utan helt enkelt på att jag prioriterar andra saker under resan. Men om jag shoppar utomlands är mina främsta kriterier: 1. Man hittar roliga butiker som inte finns på hemmaplan 2. Det är oförskämt billigt. Det senare är synonymt med Peking. Här finns ett flertal inomhusmarknader fyllda på längden och på tvären av kopior. Kvalitén kan variera, men utseendemässigt så är stor del av sortimentet mycket bra kopior. Här kan man få en Canada Goose eller Peak Performance dunjacka för ca 300 kronor. Så visst, jag måste erkänna att även jag får någon slags kick av att ”tokfynda”!

Jag hade en bild av cyklande kineser. Det hade jag hört från vänner och bekanta som varit i Peking: alla cyklar, överallt ser man cyklar! Men det var DÅ det. När vi kliver ut på gatorna i Peking ser vi inte en cykel så långt ögat når. Däremot ofantligt mycket bilar. Här pågår en stark strid mellan ökad levnadsstandard och miljön. För att få någon som helst kontroll över utsläppet av avgaser har man infört ett system där sista siffran i registreringsnumret styr vilka dagar man får lov att köra. Exempelvis kanske siffran 5 betyder att man inte får köra på tisdagar. Det senaste jag hörde, för bara ett par dagar sedan, är att de nu även infört ett slags ”lotteri” när det gäller inköp av nya bilar. Skönt att höra i alla fall att Kina, som inte direkt hamnar i toppen på listan över miljökämpar, försöker ta något sorts ansvar.

(Den blå bilen på bilden kan köpas ny för ca 30 000 svenska kronor, allt som rör kvalitet och säkerhet låter jag dock vara osagt….)

De gamla hutongernas genuina läge i närheten av Trumtornet och Förbjudna Staden har gjort det till attraktiv mark även för de mer förmögna. Vi stannar plötsligt till vid en klarröd port som vaktas av två kejserliga lejon. Ovanför de båda dörrarna har man karvat fyra stora stjärnor. Detta för att markera status. Det går inte att se in, bara skymta genom en smal glipa vad som tycks likna en stor trädgård. Sida vid sida av detta förmodade välbärgade hem står de ”vanliga” hopsjunkna husen och slokar lite lätt med sina tak. Kanske undrar de hur länge de ska tillåtas stå kvar…

Att boende i hutongerna öppnar upp sina hem för turister är något som tagit fart i takt med ökad turism. Vår riksha parkerar utanför en smal öppning mellan två stenväggar och vi blir visade in till en innegård. Runt den lilla gården ligger fyra eller fem låga byggnader, alla ägda och bebodda av samma familj. Förr var det mycket vanligt att en familj trängdes i ett av de små husen och att man delade den gemensamma gården med grannar. Det första vi möts av är ett par flådda höns upphängda att torka sida vid sida av tvätten. Några steg längre fram har man staplat ett flertal burar med olika sorts färgglada fåglar på varandra. En del av fåglarna har gått turistskola och lärt sig engelska hälsningsfraser som ”Hello” och Goodbye”. Överallt finns det katter, på fönsterbrädorna, på taken, på marken… Vi visas in i ett utav husen som rymmer ett vardagsrum och ett litet sovrum. Sovrummet är tillhörande familjens dotter som inte längre bor hemma. Man får lite kuliss-känsla – att de möjligtvis möblerat upp ett av husen i typisk ”hemma-miljö” för att visa upp för turister. De andra husen får man inte se och vi misstänker att det är där de bor ”på riktigt”. Men det är ett bra sätt för dem att livnära sig på turismen samtidigt som man ändå får en liten inblick i deras vardagsliv vilket är intressant.

Även om standarden höjts med åren vad det gäller sanitära angelägenheter som eget bad- och toalett så flagnar det yttre. De flesta fasader är slitna och nedgångna.

Hutongerna speglar det gamla Peking – en bild som funnits i hundratals år men som nu är på väg att blekna bort. Förr bodde en stor del av stadens befolkning i sådana här låga tätbebyggda hus, inklämda i smala krokiga gränder. Modernisering och ökad levnadsstandard har gjort att en stor del av denna bebyggelse försvunnit.

Ett bra sätt att uppleva Pekings Hutonger är med cykelriksha. På ett halvskrangligt säte mellan två hjul färdas vi genom små smala gator kantade av låga nötta hus.