Vid en sjö, i en park – i en världsmetropol. Hyde Park’s konstgjorda sjö Serpentine har ett rikt fågelliv. Att duvor, fiskmåsar och gäss ter sig orädda mot människor är vi vana vid, men att se svanar vaggandes bland barn och vuxna som frikostigt låter dem picka brödsmulor från sina handflator känns mer som en raritet.
Ett stilla regn singlar ner över det hav av paraplyer som täcker Portobello Road. De charmigt pastellfärgade fasaderna står pall mot den gråmulna himlen och mysfaktorn kvarstår vädret till trots. Det är lördag och marknad, och det är nästan så att jag tycker mig höra Otis Reddings soulstämma: ”Ain´t no sunshine when she´s gone” när vi följer Hugh Grants fotspår i vad som fortfarande känns som en filmkuliss.
Det var många som fick upp ögonen för Notting Hill efter det att filmen med samma namn gick upp på vita duken 1999 och blev en enorm succé världen över. Och i mitt tycke är stadsdelen värd sin uppmärksamhet. De krokiga gatorna, de mjuka färgerna som får husen att gå hand i hand, de trånga antikvitetsbutikerna utan någon som helst ordning eller logik och doften av en rykande färsk caffe latte som serveras utomhus mitt i november. Härligt flummigt och kärleksfullt omfamnande.
Grindarna öppnas och vi blir vinkade åt sidan av en vakt med gul reflexväst. En svartlackerad bil med tonade rutor glider sakta förbi, på väg ut från Kensington Palace. Vi blir lite ”starstruck”, även om vi inte kan se in genom de mörka glasen, bara av tanken på vem som kan tänkas gömma sig därinne.
Vi följer bilens riktning och några steg senare befinner vi oss utanför Kensington Garden, på en folktom allé som överskuggas av sagolika träd som trots årstiden fortfarande skiftar i grönt. Trottoarerna kantas av stängsel och murar, tillräckligt höga för att mota objudna besökare men låga nog för att det fortfarande ska kännas smakfullt. Enorma vackra hus ryms innanför tomtgränserna. En del är ambassader, men här finns också luxuösa privatbostäder. Det är så tyst och stilla, och med parken och palatset alldeles inpå knuten är det nästan svårt att föreställa sig att detta är en gata mitt i centrala London.
Vid slutet- eller början av gatan möts vi av beväpnade vakter och i mitten en säkerhetshytt som alla – gående och bilister – måste passera. Det råder ingen tvivel om att säkerheten är rigorös. Detta är Kensington Palace Gardens – omnämnd som Storbritanniens dyraste och mest exklusiva adress.
Vi passerar en vitkalkad pelare ”In” som markerar ingången till denna skyddade värld, och kommer ut på bullriga Bayswater Street. Här pågår storstadslivet som vanligt, utan att störa det stilla livet innanför murarna.
Vad vore London utan sina parker? Vårt hotell ligger bara en parallellgata upp från där Hyde Park och Kensington Garden möts. Så fort man kommer innanför grindarna så går pulsen ner, allt buller och brus försvinner (som om någon lagt ett lock på) och man kan andas vad som känns som frisk luft i stadssammanhang. Svårt att ta in att man är omringad av en mångmiljonstad.
Det är inte bara männsikor som trivs i de välordnade parkerna, vart vi än går tittar nyfikna ekorrar fram och ståtliga silvergrå gäss vaggar av och an. Parkerna är enligt mig en förutsättning för att man skulle kunna leva i en stad som London. De utgör ett välbehövligt och nödvändigt andningshål.
Regnet avtar sakta och vi anar en gnutta blå himmel som försöker spräcka det grå molntäcket. Solens strålar tränger sig igenom och vi byter paraply mot solglasögon. Vädret är som förväntat – omväxlande. Vi har tagit oss ner till Piccadilly Circus, via Oxford – och Regent street. Bortsett från varsitt ”I love London”- paraply så har det inte blivit någon vidare shopping. Valutakursen är inte gynnsam mot oss blågulingar och vi kan konstatera att det mesta är dyrare här än hemma. Men det är mysigt att bara gå och strosa
Engelsmän tycks ha en förkärlek till rött. De karakteristiska runda brevlådorna, dubbeldäckarna och de charmiga telefonkioskerna (har väl i stort sätt spelat ut sin roll, men vi ser dem här och var) – alla delar de samma klarröda nyans. Och jag måste säga att färgen gör sig oerhört bra mot stadsarkitekturen som är av en mer dämpad färgskala. Man måste ju bara älska dessa tre London-attribut. Inte bara för färgens skull utan för dess starka emotionella värde. Tillsammans med de smått legendariska taxibilarna (som visserligen är svarta) så utgör de en betydande del av den Brittiska huvudstadens identitet.
Doften utav dammiga stenplattor och våt metall. Småkylig kvällsluft som letar sig in och beblandar sig med den varma fukten från tunnelbanespåren. Människor överallt, målmedvetna snabba fötter – alla är de på väg någonstans. Victoria Station är ett enda myller, ett sorts organiserat kaos med en snygg inramning.
Resväskornas hjul studsar på de branta trappstegen och vi ångrar lite att vi inte nöjt oss med kabinväskor i handbagagestorlek. Vi är jag och mamma som lämnat resterande familjen hemma för en liten storstads-weekend. Flyg med Norwegian från Landvetter, och vidare med våra förköpta tågbiljetter på Gatwick Express. Allt har fungerat som det ska hittills. Men nu, i trappan som leder ner i avgrunden på Victoria Station, med våra något tunga full size väskor börjar den där förlamande resetröttheten komma smygande. Ingen hiss eller rulltrappa så långt ögat når, och ingen som har tid att stanna när vi försöker be om hjälp att lokalisera rätt linje. Alla har bråttom och vi rycks med i stressen. Så när vi tillslut lyckats få någon guideline vart vi ska och slängt oss ut på Circle Line i all hast är vi helt genomsvettiga. Byte i Nottinghill och vidare till Lanchester Gate. Är ju ingen lång eller komplicerad resa, men vid denna tid på dygnet och med packningen i släptåg så är det med lättnad som vi kliver upp, ut i friska luften. Vårt hotell Elysee ligger på Craven Terrace, inte långt från stationen Lanchester Gate. Ett litet hotell av ”London medelstandard”. Man får ju inte vara alltför stor för att röra sig omkring i rummet, för att inte tala om för att komma in i badrummet. Men det är fräscht, bekväma sängar och med fönster ut mot en prydlig liten gata som huserar små restauranger, butiker och en och annan pub. So far so good. Vår svenska klocka närmar sig 23 och vi är inte helt på hugget att leta upp någon restaurang, så butiken på hörnet får förse oss med resans första middag: hårt bröd, mjukost, youghurt och banan. Toppat med ett digestivekex doppat i mjölkchoklad. Det fyller sin funktion, och vi laddar för morgondagen!
Solen närmar sig horisonten och himlen bjuder på ett skådespel av eldiga färger. Från balkongen bevittnar vi resans sista solnedgång. Andrew Apartments har utöver utsikten varit till belåtenhet. Rymlig, fräsch lägenhet och trevligt poolområde. Städningen får högsta betyg – kliniskt rent. Måste även ge en eloge till ägaren Dimitri som varje morgon setts liggande på alla fyra för ett minutiöst rengörande av poolen. Byggnaden rymmer 11 lägenheter – ingen reception, restaurang, bar etc. Lugna sköna omgivningar, men med huvudgatans utbud inom minuters gångavstånd. Ett par branta backar leder upp till hotellet vilket kan upplevas som lite kämpigt, särskilt på väg hem från stranden när solen är som hetast. Men är man bara frisk i benen så är det inget problem att tala om. Som en parentes bör tilläggas att Andrew Apartments tydligen hetat Terrys’s Apartments tidigare. Det förbryllade oss när vi skulle boka resan att vi inte hittade några omdömen om boendet någonstans på nätet. En aning oroväckande så vi gav oss in på Google earth för att försäkra oss om att stället fanns på riktigt. Vi zoomade in och där var det – under namnet Terry’s Apartments. När vi i stället sökte på detta namn dök flera recensioner från bl.a Tripadvisor upp. Goda omdömmen, vilket är välförtjänt.
”Lassi centrum” består egentligen bara av en enda lång huvudgata kantad av restauranger, super markets och en och annan souveniraffär. Inte speciellt genuint, men utbudet räcker gott för en vecka och det finns ett flertal bra restauranger och mysiga barer att välja på. Och för den som önskar ett större utbud så ligger Argostoli, öns huvudort, endast några kilometer bort. Vi gjorde ett tappert försök att gå in dit en kväll, men vi vände halvvägs då trottoaren tog slut. Några fler ansträngningar blev det inte, vi valde bekvämligheten denna gång pga barnvagn-baby-sova-situationen.
Har förstått att Kefalonia är en ö som bör ses med bil. Utanför Andrews står ett flertal hyrbilar parkerade, många har valt att ha bil hela veckan. Denna gången passade det inte vår situation, utan vår prioritering har varit sol, bad, äta gott och bara mysa med familjen. Men jag känner att jag gärna reser tillbaks till Kefalonia, och då är det kanske läge att vidga vyerna lite.
Trots att den ”större delen” av Makris Gialos är betydligt mer lättillgänglig och välordnad så föredrar vi ”Lilla Makris Gialos”. Den omedelbara närheten till havet vart än på stranden man befinner sig och de lummiga träden som sånär kittlar en på ryggen gör att denna delen känns mer intim och exklusiv, sin enkelhet till trots.
Taverna Makris Gialos hänger på en liten bergsknalle alldeles ovanför den gyllengula strandremsan. Utsikten sträcker sig över parasollernas solblekta blå vävnader och vidare ut mot öppet hav. Det är en enkel taverna, men maten är god och servicen bra. Och med sin enastående placering, vad mer kan man önska av en lunch på stranden?
Parallellt med Taverna Makris Gialos, på en liten bergsplatå intill, ligger en Snack Bar som serverar dryck och enklare rätter. Spartanskt, men på ett charmigt sätt. Inte heller här är utsikten något att klaga över, och deras club sandwich är i sig värt ett återbesök. De smala trapporna som krampar sig fast vid bergssluttningen har väldigt lite lutning och jag skulle nästan säga att det är omöjligt att ta sig upp med barnvagn. Så här får vi nöja oss med take away.
Trädkronorna bildar ett tak av löv och ljussättningen, som är ett potpurri av levande ljus i olikfärgade lyktor och artificiellt sken i varma toner, bidrar till en närmast magisk stämning. Sirtaki garden är lite av en oas där den ligger lite halvt undangömd ett par trappor ner. Likt de flesta restauranger i Lassi så löper huvudvägen förbi strax utanför, men känslan är att vi befinner oss bortanför allt och alla. I en trädgård någonstans, där Grekland möter Asien på ett oerhört smakfullt sätt. Rundad bambu och överdimensionerade kuddar interigreras friskt med det klassiska ”tavernamöblemanget” och sällan har väl något känts mer rätt. I en sån här miljö så blir maten nästan sekundär, men Sirtaki levererar även på detta plan. Förrätten bestående av friterad aubergine fylld med ost är en fullpoängare, och pastan som följer sällar sig till de bättre måltiderna under resan.
Man kan lätt missta Sirtaki garden för att endast vara en bar. Sirtaki Tavera, den huvudsakliga restaurangen, ligger nämligen på andra sidan av entrén. Här råder en helt annan atmosfär: det är tätt mellan borden, fullt med folk och musik och dans vävs in mellan måltiderna. Menyn är exakt samma inne på trädgårdsavdelningen, men hit har endast ett fåtal middagsgäster hittat. De andra har nog inte upfattat att man även kan äta här. Det var en slump att vi själva hittade hit och nu när vi för andra gången på en vecka befinner oss i ”den hemlighetsfulla trädgården” känner vi oss nästan som lite stammisar.
Det råder ingen brist på biluthyrningsfirmor i Lassi. Avis, Hertz, Sixt, Cbr… de avlöser varandra. För att få hyra bil i Grekland gäller generellt att man måste uppnått en ålder på minst 21 år. Där har vi god marginal. Utöver den rätta åldern krävs ett giltigt körkort, något som Erik beslutat att plocka ur plånboken och lämna i en byrålåda hemma i Kungsbacka. I fall man skulle bli bestulen… ”say no more”…Betyder detta då att JAG ska köra!? På denna ö som är allt annat än platt. Känner att jag börjar bli lite småsvettig, och det är inte bara förmiddagssolen som är orsaken. Vi konsulterar en säljare på Cbr, som är den uthyrningsfirma som Airtours har avtal med, och enligt honom kan vi kontakta trafikverket i Sverige och be dem faxa (!) en kopia på körkortshandlingarna. Så efter att vi spenderat vad som känns som en evighet i telefonkö och fått ett antal Euro adderade till mobilräkningen kommer vi äntligen fram. Vi får bekräftat att de kan skicka över dokumentet, lämnar biluthyrningsfirmans faxnummer och hoppas att allt ska gå vägen. Under tiden vi väntar på att körkortet ska ”trollas fram” börjar vi titta på olika hyralternativ, och blir då informerade om att minimumtiden för att hyra en bil är tre dagar. Vi förklarar att vi endast kommer att utnyttja bilen en dag och försöker förhandla oss till ett reducerat pris. Detta resulterar i att den nyss så trevlige säljaren blir mycket upprörd, det går inte under några omständigheter att hyra bil en dag. Vi dröjer oss kvar en stund i hopp om att faxen ska vakna till liv, men den visar inte tillstymmelse till aktivitet. Nu när vi uppenbarligen inte kommer att hyra bilen här så blir situationen med ens besvärande, och efter en stund ger vi upp och avlägsnar oss. På väg ner mot stranden passerar vi en skylt: Car rental, low rates. Signaturen är Pefanist Travel. Vi går in och pratar med säljaren. Allt verkar vara i sin ordning med försäkringar etc. och här kan man hyra bil för Euro 60 per dygn. Vi orkar inte ödsla mer tid på detta utan bokar en bil att hämtas nästkommande dag.
Det är hett, temperaturen måste ha stigit ett antal grader jämförelse med föregående dagar, där vi står i väntan på att bilen ska lämnas ut. Det är inte den mest moderna eller bekväma bil vi skådat, men den är ok. Så efter vi fått dem att åka efter en ny bilbarnstol, den första var lite ranglig, och kontrollerat den ur alla möjliga vinklar så är vi redo att rulla. Med mig vid ratten, vi orkar inte med en omgång till med trafikverket utan vill komma i väg.
Hastighetsbegränsningen runt om ön ligger på 40km/h, med undantag från västkusten där vi befinner oss. Här gäller 30km/h. Lägg till usla vägar på det och vi börjar förstå varför man rekommenderar tredagars hyra. Det här lär ta tid.
Vårt första stopp är Argostoli, öns huvudort som ligger endast några få kilometer från Lassi. Bara att ta sig in i den lilla stadskärnan och komma framåt överhuvudtaget tar en evinnerlig tid. Vi befinner oss snart i ett virrvarr och smala backiga gator med bilar som kommer från alla håll och kanter. Man har parkerat på längden, tvären och näst intill på höjden. Här råder lite smått kaos. Jag känner mig som fånge i en labyrint och bara kör och hoppas komma ut någonstans. Efter många turer planar vägen äntligen ut och jag parkerar snabbt som ögat, lite på sniskan på en säkerligen olovlig parkeringsplats intill hamnpromenaden. Vi får turas om att gå ut ur bilen medans den andre får vara kvar med Alice, beredd att köra.
Jag har siktet inställt på fiskebåtarna som radat upp sig intill kajkanten. Jag ser att det bildats en liten folksamling och att samtliga blickar är riktade mot vattenytan. Det är ett bra tecken. Jag når fram till kanten, tittar ner och där ser jag dem – jättesköldpaddorna! Vi hann! Jag har läst, och hört av andra på hotellet, att de uppehåller sig här i princip varje morgon när fiskebåtarna kommer in. Det är fisken som sållas bort och slängt tillbaks i havet som lockar. Dessa djur, som för tankarna till urminnes tider, är oerhört fascinerade och hade jag inte haft stressen över bilen hade jag kunnat stå och titta hur länge som helst. De dyker ner för att sekunder senare blotta sina kamouflerade skal mot ytan. De leker med varandra, och tack vare det klara vattnet ser man dem väldigt tydligt även på lite djup. Jag har alltid haft en liten önskan att se just jättesköldpaddor och känner mig nu barnsligt lycklig av att kunna pricka av dem från listan.
Nästa utmaning blir att ta oss ut ur Argostoli igen. Vi tittar på kartan och bestämmer oss att runda udden för att sedan vända tillbaka igen. På det viset får vi ju se lite på vägen. Även detta visar sig vara mer tidskrävande än väntat. Vi kör längs med kustvägen för att sedan manas upp för smala knaggliga vägar. Det går upp- och nedför och svänger om vartannat. Efter en stunds kringelikrokande är vi tillbaks i stadens mitt, fångade i trafikkaoset – igen. Nu är det bara att ha tålamod, och mata sakta framåt. Och vi kommer ut tillslut. Fram med kartan igen och ringar in nästa mål – bildsköna Myrtos Beach.
Vissa vägar på kartan är markerade med rött, dessa är ”godkända” enligt Kefalonsk standard. Åker man utanför markeringarna gäller inte försäkringen. Vi håller oss definitivt längs den röda linjen, det är redan tillräckligt spännande. Så börjar färden – upp, upp, upp…. 100-tals meter… På ena sidan havet som glittrar mot horisonten, på andra sidan en kargig bergsvägg. Vi färdas på smala serpentinvägar som slingrar sig runt berget. Utsikten är magnifik, dock är nackdelen när man kör att man knappt vågar höja blicken med risk för svindel. Vissa partier saknar räcken, här är det krypkörning som gäller och fullt fokus på ”vägen” framför. Här vill man inte ha möte. Vi passerar genom ett par små byar och jag kan slappna av för några sekunder, för att direkt efter konfronteras med nya stup. Myrtos ligger endast ett par, tre mil från Lassi men väglaget, de dramatiska omgivningarna och krypkörning på ettans växel gör att det känns betydligt längre. Men så plötsligt, långt där nere, skådar vi en liten lagun prydd med kritvita klapperstenar som mynnar ut i turkost vatten. Det lär vara en av Greklands mest fotograferade stränder och vi kan lätt förstå varför. Färgskalan, som hämtad från en Disneyfilm och det spektakulära läget gör stranden väldigt unik.
Sista biten ner mot stranden går via smala sicksackvägar som ristats in i den sluttande bergsväggen. Väl nere drar jag en lättans suck – vi är framme! Koncentrationen och anspänningen från bilkörningen har gjort mig trött och nu är det ryggläge, sol och svalkande bad som gäller.
Nu är Alice såpass liten och går inte ännu, men har man större barn så kan det vara bra att veta att det inte är speciellt barnvänligt. Största delen av stranden består av vita stenar av modell större och det blir snabbt djupt. Man nästan hasar ner havet. Men vattnet är helt fantastiskt, klarare än klarast och har en djupt turkos nyans. Avskildheten och den natursköna omgivningen gör att man får känslan av att befinna sig i en film. Lite overkligt med andra ord. Det är otroligt varmt då stranden ligger som i en grop, skyddad av höga vita berg. Vi söker lite skugga under en takbelagd terrass. Här kan man köpa dryck, glass och pizza slices. Mycket enkelt, mer som en kiosk än en taverna som vi fått uppfattningen om att det skulle finnas. Men den fyller sin funktion.
Tanken från början var att vi skulle fortsätta vägen norrut till byarna Assos och Fiskardo, men tydligen drabbades området i våras av en jordbävning vilket försämrat kvaliten på de redan dåliga vägarna. Vi har fått nys om att det ska finnas någon alternativ väg, en rejäl omväg som tar mycket längre tid. Vi gör en snabb bedömning att vi varken har tiden eller är villiga att ta risken att hamna ”off road” någonstans. Så vi påbörjar krypkörningen tillbaks.
Det är en lättnad när vägen så småninom planar ut och mikrobyar utgör kulissen i stället för hänsynslösa stup, hur vacker utsikten än må vara. Vi börjar bli hungriga, det finns en gräns för hur länge man kan hålla sig på en pizzza slice. Vi har kommit fram till den lilla byn Farsa och skylten ”Taverna Milos” söker våra blickar. Och vi är inte svårflörtade. Det visar sig vara en riktig liten pärla. Supermysig interiör och en himmelsk utsikt från balkongen där vi väljer att inta ett bord. Precis ett sånt här ställe man hoppas på att snubbla över när man är ute på ”road trip”. En grekisk sallad och en Mythos (dock inte till chauffören, men den gör sig bättre på bild än en cola) får avrunda denna lilla utflykt.
Världen Väntar 