Efter frukost lämnar vi Saint Malo och kör längs med norra Bretagne-kusten mot Côte de Granit Rose. Det är en vacker kustväg med dramatiskt landskap. Som namnet avslöjar så domineras naturen här av stora stenblock av rosa granit. Tusentals år av stark påverkan från hav och vind har format dessa klippor och gett en speciell karaktär åt hela kusten. Mellan de glittrande rosa klipporna ligger härligt gyllene sandstränder insprängda. Detta ger ett intryck av semesterort men med en unik känsla av avskildhet.

Vi har kommit till hjärtat av granitkusten – kustsamhället Perros-Guirec. Naturen är kuperad och vackert grönskande och en bred vit sandstrand möter havet. Längs med stranden ligger små butiker och restauranger omvartannat. Vi börjar vela efter hotell. Åker fram och tillbaks på de små vägarna i en evighet. När man börja sådär hamnar man oftast slutligen på det ställe man först tittat på. Och mycket riktigt, vi checkar in på Morgan Hotel som ligger bra och där priset är överkomligt. Visserligen få vi dela på ett fyrbäddsrum, men det är ok för två nätter. Utanför vårt rum finns en almänn gräsplätt. Vi breder ut våra handdukar och tar e drink i solen innan vi går ut för att äta.

Middag nere vid stranden. Något som förvånat lite under resans gång är hur fruktansvärt dåliga på engelska de är här. Visst, fransmän är väl inte direkt kända för att gärna tala något annat språk än franska men det är ändå mycket värre än vad jag trodde. På de flesta restauranger är menyerna enbart på franska och personalen verkar inte förstå, eller vill inte förstå, ett ord engelska. Ändå är detta turistorter. Detta gör att urvalet på menyn blir betydligt mindre, då vi är begränsade till de få ord vi känner till. Visst blir det några gissningar i bland, men man vill ju gärna ha en liten susning vad det är man beställer.

Avslutar kvällen med en supergod, kanske den bästa någonsin, Irish coffee i en härlig strand-lounge.

En härlig morgon. En del turister börjar strömma in, men det är ännu relativt lugnt och harmoniskt. Vi köper oss varsin croque monsieur och en juice och sätter oss i solen. Helhetsintrycket av den gamla muren som blänker i solen, havet som glimmar och den magiska atmosfären gör att vi uppryms av reslust och nyfikenhet och vi känner oss peppade att fortsätta vår färd.

Vi kör längs med kusten tills ringmuren uppenbarar sig framför våra ögon. Vi har kommit fram till Saint Malo. Väl innanför muren väljer vi att ställa bilen och gå runt för att leta upp boende för natten. Det är en genuin gammal stad som tar emot oss med öppna armar. Mysiga små gränder som alla tycks andas en egen historia kantas av restauranger, butiker och hotell. Ganska snabbt hittar vi ett hotell som vi bestämmer oss för. Nu kommer tricket att hitta tillbaks till bilen och sedan hitta ett sätt att köra till hotellet. Överallt är enkelriktat och det är lätt att bli virrig när varje gathörn är likt det andre. Men efter lite cirkulerande lyckas vi ändå hitta en bra parkering nära hotellet.

Efter en härlig lunch i ett litet gathörn är det på med badkläderna. Genom ett hål i muren leder en trappa ner till en utav stränderna. Det är en vacker strand och havet ser inbjudande ut. Jag sticker i stortårn i vattnet och tror nästan att den fryser till is. Det extrema tidvattnet gör att havet aldrig värms upp så att säga att det är svinkallt är ingen överdrift. Så det blir ett väldigt snabbt dopp och sedan lapa sol på stranden resten. Men det är inte helt fel heller.

Vi gör i ordning oss för kvällens aktiviteter. Restauranger behöver man inte leta efter, det svåra är att välja en. Tillslut fastnar vi för en pizzeria och slår oss ner. Det är en härlig kväll, dock lite kyligt i skuggan av muren. Efter middagen går vi vidare till en bar där et är livemusik och livat värre. En drink här får avsluta denna dag.

Efter frukost kör vi ut till Utah Beach för att prommenera lite. Soligt, men de lite allt för friska vindarna gör att den önskade värmen inte riktigt vill infinna sig. Vi bestämmer oss ändå för en lunch på en uteservering vid stranden. Det är ju trots allt mitt i högsommaren, och då SKA man sitta ute. I alla fall om man är svensk… Vi lyckas hur som helst hitta lite vindskydd, så det känns helt ok. Och så har vi ju härlig utsikt.

Vi åker vidare till den lilla staden Saint Mere Eglise. På utsidan av stadens kyrktorn hänger en docka i mänsklig storlek i en fallskärm. Detta är ett minne av fallskärmsjägaren John Steele som fastnade med sin fallskärm i byns kyrktorn under invasionen av Normadie. Det finns även flera små museer som vittnar om denna historiska händelse. I dag livnär sig en stor del av byn på att förmedla historia och minnen från denna tid.

Dagens sista anhalt blir Le Mont Saint Michel. Le Mont Saint Michel är ett gammalt kloster beläget mitt i tidvattnet i gränslandet mellan Normandie och Bretagne. Denna mästerliga byggnad syns på långt avstånd och trots sin avsides placering är det inte svårt att hitta hit. Le Mont Saint Michel, som sedan 1979 klassas som världskulturarv, har sedan år 708 varit en valfärdsort för pilgrimmer och hem för många nunnor och munkar.

När vi anländer på eftermiddagen kan vi gå över till klostret som tillsynes är en del av fastlandet. Några timmar senare har klostret och dess murar förvandlas till en ö, helt omgiven av hav. Otroligt! Det gäller att passa sig var man parkerar bilen…

Det är många turister som trängs i de smala gränderna innanför murarna. Här snirklar sig restauranger, souvenirshoppar, caféer och pubar om vart annat. Lite var stans kan man se ett och annat hotell insprängt i muren. Vi bestämmer oss för att se om vi kan övernatta. Vi får snabbt klart för oss att det inte är billigt att spendera en natt här. Men så går visaren över det magiska klockslaget 18, och vips så är det halva priset. Vi checkar in på ”La Mere Poulard”, ett gammaldags och stämingsfullt hotell. Korridorerna är kantade av tavlor föreställande kändisar som övernattat här. Det skänker en viss känsla av mystik. I vårt rum pryds ena väggen av en stor tavla föreställande Charles Lindberg.

Det börjar skymma och vi knallar ut på en kullestensbelagd sligrande gata. Turistströmmen har avtagit och vi kan strosa fritt utan att känna oss trängda. Det finns mångder att små mysiga restauranger insprända i muren så det är bara att välja och vraka.

Efter en tre-rätters middag vandrar vi högst upp till kyrkan. Den visar sig vara öppen även på kvällen, så vi löser entre och träder in i en annan värld. Så här dags på dygnet är hela kyrkan upplyst av ett svagt sken som andas mystik och historia. Det tar säkert 1,5 timme att gå igenom hela. Och det bästa är att det inte är någon trängsel, bara små sällskap som tyst och stilla vandrar, stannar och tittar. Inne i kyrkarn visas en fotoutställning föreställande pilgrimer från alla världens hörn. De upplysta fotorna får en slående effekt mot de kalla murarna. Pampigt och mäktigt får sammanfatta denna upplevelse.

Efter en tidig frukost på hotellet checkar vi ut och styr vidare mot Omaha Beach. För såna som mig som inte är så jätteväl bevandrad i historien så känns detta mest bekant. Vi stannar till vid ”military cementary”. Det är stort, känslosamt tragiskt, vackert och respektfullt. Allt på samma gång. Över 9.000 vita kors står prydligt uppradade, vart och ett står symbol för ett mist människoliv. Vi går tyst och sakta mellan raderna. Man känner vördnad, men samtidigt sorg. Så många liv, vars lågor kunde ha brunnit mycket längre.

Vi vandrar längs slutningen ner till Omaha Beach. Det är en vacker strand och havet gör sig mäktigt. Några barnfamiljer och par solbadar och leker i sanden. Konstig känsla med tanke på vad som har utspelats sig här. Men livet måste gå vidare.

Efter lunch tar vi oss bort till museet ”Dagen D Ohama”. Här har man samlat föremål från stupade soldater som cigarettpaket, kortlekar, hjälmar etc. Väggarna täcks av foton. Alla foton föreställer människor och deras känslor tycks lysa igenom den glansiga pappersfasaden. I deras ögon kan man se sorg, panik, hoppfullhet och försök till glädje. I en vrå med dämpat ljus visas det en film om planneringen och genomförandet av Dagen D. Intressant.

Efter denna överdos av historia tar vi bilen ner till hamnstaden ”Port en Bessin”. Det är en en mysig liten stad med små kullerstensgator kantade av restauranger, hav som slår in och små söta fiskebåtar. Gröna kullar omringar staden och vi bestämmer oss för att ta en liten picknick i eftermiddagssolen. Några euro fattigare och med händerna fulla av ostkassar och rosévin börjar vi klättra uppför den närmsta kullen. Väl uppe slås vi av den härliga utsikten, slår oss ner i gräset och bara njuter.

Vi hittar ett enkelt hotell – King Hotel ,utan tillstymmelse till mysfaktor. Hemska skrikiga färger och väldigt enkel standrad. Är nog lite av ett ungdoms-hostel. Men det ligger centralt och är fräscht, Eur 42 per natt. Det får duga.

Avslutar kvällen på en mysig pizzeria i närheten.

Solen går upp och det är en lite kylig morgon. Vi passerar sista gränsen och kör in i Frankrike. Vi gissar att det ska vara smidigast att hålla oss till de stora vägarna och styr mot Paris, sedan upp till Roen och Caen. Från Caen åker vi upp till Normandies kust. Vi stannar till vid Juno Beach. Går ur bilen och tar in de friska vindarna som drar in över stranden. Vi står ett tag o blickar ut över havet, vi är framme! Vi bestämmer oss dock för att köra några kilometer till till nästa strand – Gold Beach. Lite halvsega efter x antal timmar i bilen så tar vi första bästa lilla hotell som vi ser – Hotel le Normandie. Enkelt men charmigt boende för Eur 65 per natt.

Efter en ”äntligen framme öl” i solen strosar vi lite runt stranden. En kanon som vittnar om historien står uppställd framför en karusell. Väldigt symboliskt på något sätt, känns som att man upplever nutid och dåtid på en gång. Så bisarrt, men ändå så fascinerande.

Tidvattnet är ett makalöst fenomen. Helt plötsligt är det som om någon bara sugit ut hela havet och lämnat båtarna kämpandes på land.

Vi hittar en enklare restaurang på¨en liten snirklig gata. Helt ok, men man kan riktigt se ordet ”turistfälla” blinka hånfullt.

Dagen avslutas med en kall öl i solnedgången.

Väskor som trängs i bagageutrymmet så att taket närpå lyfter och fyra vuxna fastspända därfram. En hemmagjord ”resemix” går varm i högtalarna och några godispapper har redan letat sig ner på golvet. Så bär det av söderut.

Vi har bestämt oss för att inte finåka ner utan att plöja mil så långt vi orkar. Första benstäckaren blir dock redan MC Donald’s i Varberg, ironiskt eller tragiskt jag vet inte. Men lika bra att grunda, och tur var det. Nästa gång vi kliver ur bilen är nämligen på färjan Rödby-Puttgarten. Maten ombord är mindre tilltalande än en burk kattmat, så vi nöjer oss med ett wienerbröd och kaffe.

Vi fortsätter in i Tyskland och ut på autobahn. Det börjar mörkna och vi fortsätter att köra. Någonstans på vägen,tucks ha försvunnit ur mitt minne, stannar vi och sover ett par timmar i bilen. Sedan fortsätter vår färd.

Datum: 18 jul 2008 – 2 aug 2008
Beskrivning: Förra sommaren packade vi in oss fyra personer i en Volvo och bilade ner till Frankrike. Vi spenderade drygt två veckor med att åka runt i Normandie och Bretagne. Historia, dramatisk natur, god mat och iskalla bad kom att prägla resan.