Vi följer trottoaren ytterligare, förbi supermarket, till utkanten av Lassi och finner en mer tillgänglig nerfart mot Makris Gialos Beach. Vägen, som går genom en lund av pinjeträd, är väl anpassad för såväl bilister som fotgängare. Inga trappor, och vi tar oss smidigt och lätt ner med barnvagnen.

Denna del av stranden är betydligt större och bredare. Solstolar och parasoller i olika kulörer och modeller står prydligt uppradade med träbelagda gångar emellan. Här finns toaletter, restaurang och ett stort aktivitetsutbud. Allt är väldigt välordnat. Då det är slutet på säsongen så råder ingen trängsel och vi kan välja och vraka bland solstolarna.

Restaurangen, men sina långsmala barbord som öppnar upp mot den bildsköna omgivningen, har alla förutsättningar. Dessvärre har man inte lyckats fullt ut. Innanmätet är uppbyggt av långbord och bänkar och maten fås på en bricka och betalas i kassan. Känslan av skolmatsal är svår att skaka av sig, utsikten till trots. På håll uppfattar man restaurangen som en skön lounge, ett koncept som verkligen passat men som tyvärr bara visar sig vara en fasad.

Tzogias Taverna är en i raden av mysiga restauranger som kantar huvudvägen i Lassi. Det är en typisk grekisk taverna med enkla trämöbler, vita dukar och det obligatoriska inslaget av blått. Restaurangen , som är byggd i olika nivåer, har givits en smakfull inramning av kargig sten och härlig grönska. Naturligt, enkelt och väldigt charmigt. Vi väljer ett bord på ”övre terrassen” så att vi lätt kan ta oss ut och in med barnvagnen om det krisar. Jag beställer en ”chicken souvlaki”, nästan som på automatik. Egentligen tycker jag det är en ganska trist rätt och en svag kritisk röst i bakhuvudet säger mig att jag borde valt något annat. Men det känns som ett säkert kort och passande för första kvällen.

Vi har sånär på avslutat middagen när telefonen ringer. Det är reseledaren som vill meddela att hon är på väg till vårt hotell med bagaget! Jippi! Vi skyndar oss att ta in notan och ca 15 minuter senare står vi andfådda utanför ytterdörren till vår lägenhet. Och synen vi möts av får mig att dra en lättjans suck – en Haglöfs backpack och en Bugaboo transportväska. Check!

Närmsta stranden från hotellet, Makris Gialos, lär vara en av öns finaste. Så med Alice i lånevagnen och badkläderna (som vi som tur var packat i handbagaget) i högsta hugg sätter vi kurs mot havet. Vi har spenderat morgonen med att terrorisera reseledaren på Airtours, ringt Landvetter, pratat med hotellägaren… Allt för att få någon klarhet i om vårt bagage kan tänkas vara på ingång… Men utan resultat. Vi lyckades leta reda på två udda linser (en i handbagaget och en i kameraväskan som legat där sedan Gud vet när) till Erik. Känns ju inte som det första på semesterns ”to do list” är att söka upp en optiker. Så vi bestämmer oss för att inte låta mer av denna dagen gå till spillo, utan hoppas på det bästa och ser fram emot några njutningsfulla timmar på stranden.

Vi har hört att Kefalonia är en oerhört kuperad ö, och vi blir varse om detta då enda plana ytan på väg ner mot stranden tycks vara den strimma asfalt som utgör huvudvägen i Lassi. Allt annat sluttar i någon grad. Sista biten ner går via en smal brant trappa vid sidan av en taverna som halvt om halvt hänger ut med bergväggen. Men väl nere, med vagn och allt, väntar belöningen. Soldränkt gyllengul sand mot en naturligt vacker klippbakgrund kantad av vajande pinjeträd. Och sist men inte minst – helt fantastiskt vatten! Med sin turkosblå nyans och en klarhet att jämföra med ett fyllt välpolerat badkar är det minst sagt inbjudande. Och det motsvarar alla förväntningar: temperaturen är perfekt och jag låter de lätta vågorna omfamna mig. Bagage eller inte, nu kan man inte annat än att vara lycklig.

Det är alltid en lite märklig känsla när man anländer till en ny destination efter det att solen gått ner. Man blir lite lätt vilsen och vet inte riktigt var man befinner sig. Snudd på overkligt, som att man bara är halvvägs framme. Ungefär så kändes det när jag lade huvudet på kudden och slöt ögonen i går kväll. Men när jag nu gluttar på de mörkläggande jalusierna och låter morgonsolens strålar smeka mitt ansikte är känslan helt annorlunda. Jag slår upp balkongdörren och möts av en underbar utsikt över havet. I förgrunden ligger ett prydligt litet poolområde, inbäddat i lummig grönska. Vi är framme, äntligen! Nu ska vi bara få ordning på bagaget, sen är det 100% semester.

Mattsvart gummi täckt av smuts och damm. Otåliga blickar, vassa armbågar och en nästan andaktig tystnad. Så surrar det till, bandet är i gång och den första väskan, lite lätt repig av modell svart, hamnar i allas blickfång. Stämningen övergår i förväntan samtidigt som den är något ångestladdad. Några minuter senare har de flesta av bagagen fått möta ljuset i ankomsthallen och håvats in av lättade ägare. Kvar står vi och en annan familj. Det börjar bli sent, tröttheten kommer smygande och luften är kvav. Vi anar det värsta, men får upp hoppet igen då vi blir hänvisade runt hörnet för upphämtning av ”special luggage”. Men den lilla lågan som tänts släcks lika snabbt igen då vi inser att här ligger endast en väska, och den är inte vår. Det är ett faktum – två tredjedelar av vårt bagage: barnvagnen (!) och backpackryggsäcken har inte kommit fram. Mitt sunda förnuft säger mig att detta inte är hela världen, men det övertygar inte i stunden och jag känner förtvivlan. Och inte blir det bättre av reseledarens likgiltighet när hon med en axelryckning meddelar att det kan ta upp till fem dagar innan bagaget kommer till rätta. Fem dagar! Fem dagar med en 11-månader liten tjej, utan barnvagn! Jag känner hur desperationen växer, likaså irritationen mot reseledaren. Tillslut räddas situationen dock upp något av en anställd på flygplatsen som förser oss med en lånevagn. Då dyker nästa tanke upp i huvudet: vällingen! Vällingen, en särskild mjölkfri sort, var nerpackad i ryggsäcken. Jag känner mig gråtfärdig, men blir bönhörd av en annan mamma som från ingenstans dyker upp vid min sida. Som en räddande ängel halar hon fram ett extra vällingpaket av samma sort. Vad är oddsen? Jag blir rörd av hennes omtanke och känner stressen minska något. Så med lånevagn och gåvovälling kliver vi tillslut på transferbussen där alla suttit och väntat på oss.

Det är en kort transfer, endast 10-15 minuter, till orten Lassi där vi ska bo. Bussen kan inte köra ända upp till vårt hotell utan vi blir avsläppa nedanför en relativt kort, men brant, backe. Det är bäckmörkt och vi följer den lilla strimma ljus som kommer från Andrew Apartments, där vi ska tillbringa kommande veckan. Vår lägenhet ligger på andra våningen, huset är dock byggt i suterräng så vi slipper trappor och kan gå in på baksidan. Lägenheten är rymlig och fräsch, och i hörnet står en barnsäng som vi blivit lovade. Alice, som somnat i mitt knä på bussen, låter sig läggas utan protester och jag pustar ut på balkongen medans Erik går för att inhandla lite förnödenheter. Inte den bästa starten på resan, och jag har svårt att släppa irritationen över bagaget, men hoppas på att en natts sömn ska lägga band på humöret och att vi vaknar upp till en ljusare och bättre dag i morgon.